CLE1960 - Instagram å jag liksom!

fredag 24 april 2015

Hola Fredag

I samma stund som jag säger ’Hej där!’ så ångrar jag mig.
Fasiken…
Att jag aldrig kan hålla snattran på mig.
Jag ångrar mig bittert och vet nu vad som komma skall.

Jag borde ha använt mig av det gamla välbeprövade ’vända blicken lite svävande ut över den stora folkmassan tricket’ en kunskap som brukar kunna komma väl till pass när man när man liksom inte har lust, eller tid för all del att ’råka se’ en person som kommer gående rakt emot en.
Men icke, jag hade uppenbarligen inte vaknat på min smarta sida denna dag.
Så istället nästan söker jag upp denna gamla bekanting med blicken och med ett varmt leende säger jag alltså ’Hej där!’.
Jag ser hur hon skiner upp som en sol och jag känner ännu en gång att ’vad-tusan-skulle-jag-säga-hej-för-?-!-?’
Just det där ’Hej-där-hejet!’ var å andra sidan typ det enda som jag den närmsta halvtimmen tog initiativet till.

Framför mig stod ett välbekant ansikte.
En trevlig gammal bekant men ack så pratglad sådan.
För min smak, lite väl jobbigt snackig.
Hon är lika välkänd som ökänd för sin specialistkompetens inom envägskonversation.
Att stanna upp betyder att jag upplåter min tid, i värsta fall kan det handla om flera timmar. Man bör för dagen ha begåvats med tålamod, empati, villighet att lyssna, kunna humma instämmande, mumla aha och att jag förstår precis, exakt och kunna slänga in ett å annat å sjutton.
Nu var jag inte tokstressad denna dag så det var bara och bita i det sura äpplet och med en intresserad min hänga med.
Det fanns för övrigt inte en chans att komma undan.
Hennes ord rabblas på i kulsprutetempo i en ganska skön söderslang.
Jag kämpar.
Mitt goda hjärta gör att jag försöker att visa intresse och förstå och på ett lagom smidigt sätt snarast försöka ta mig ur detta samtal.

Efter trettio minuter och otaliga försök att dra mig därifrån studsar helt plötsligt och oförberett frågan tillbaka till mig ’Hur mår dina grabbar förresten?’
Funderar snabbt på att helt enkelt säga ’De mår okej men nu måste jag gå vidare’ men faller jag i smickerfällan och påbörjar en berättelse om hur duktiga de är - 'de små liven'. Hinner dock inte särskilt långt innan damen framför mig åter tar befälet och liksom kidnappar berättandet och kör vidare – det helt utan intresse för något annat än att berätta om sitt och de sina.
Cheezzus!

Fyrtiofem minuter senare och med begynnande skavsår i öronen kommer jag äntligen iväg.
Min shopping uteblev.
Note to myself – nästa gång… titta i fjärran Carro – långt ut i fjärran.

För övrigt så blir det gäster på middag ikväll.
Tänkte köra spansk afton.
Städdag i området.
Pust
Sönerna har jag absolut nollkoll på.
Japp – absolut NOLLKOLL (ni läste, jag vet…)

Hola
/Carina
& Perre


lördag 11 april 2015

Lördagens fredagsmail

Optikern framför mig hummade, mumlade och nickade.
Hon ställde fråga efter fråga och noterade vördsamt mina svar på blocket framför henne.
Allt från hur jag uppfattade saker, såg saker och urskiljde saker runt mig. 

Själv satt jag i en stol som säkerligen skulle uppfattas som bekväm om det inte hade varit 
för den lätt besvärande situationen, framför mitt ansikte fanns en lustig maskin full med märkliga instrument.
Jag som aldrig – bortsett från skolans klassiska synundersökningar never ever har kollat synen var smått oroad över vad som komma skulle.
Jag svarade på samtliga frågor efter bästa förmåga och tyckte själv att jag klarade både frågorna och testerna ganska galant.
Slappnade av något.
Tänkte att det där med att skaffa glasögon kanske ändå var ganska överdrivet.
Jösses, jag såg ju nästan allt... varenda bokstav, typ - om inte på första försöket så i alla fall på andra eller tredje.

Efter en stund lutade sig optikern tillbaka, tittade mig djupt (och möjligen smått roat) i ögonen och frågar med ljuv stämma om jag har körkort.
Absolut självklart, svarar jag självsäkert.
Det ska du vara glad för, för om du skulle ta ditt körkort nu hade det stått ’Glasögon’ med stora bokstäver på det.
Kalla kårar smekte min rygg, iiiiiii...
Fasiken, var det så illa ?!?
Skräcken vällde över mig.
Hjälp, hjälp, hjälp - vägen mot ålderdomen har aldrig känts närmare än nu.


Okej, här gäller det att agera.
Blixtsnabbt korrigerade jag några av mina tidigare svar och meddelande att jag minsann visst såg gatuskyltarna och det jag sa nyss mer var ett uttryck för vad jag trodde att hon ville höra och inte alls synonymt med någon slags sanning.
Optikern log roat.
Nja, jag bygger detta påstående på de resultat som maskinen här visade, sa hon.

Okej, okej, okej – jag fattar.
Det är kört!
Mitt liv som glasögonorm är nu ett faktum.Glada dagar som felfri är till ända - som om de liksom funnits några sådana, hmpf...

Alltså, jag gillar ju inte glasögon.
Fast jag älskar solglasögon.
Som om det är till någon hjälp...
Hur som helst har jag blivit varse om att jag ser som en jäkla kratta (som om jag inte visste det innan...) och att jag nu går en glasögonbeprydd tid till mötes.
Jag har också insett att om jag inte hälsat på alla jag känner så har jag haft ett skäl.
Att dammråttorna har en orsak och det samma gäller för de felplacerade eyelinerstrecken.
Fast färgblind hade varit värre.
Ett liv utan matchande kläder, hus och hem hade varit förenad med dödssynd.


Sebban ska på temafest
Loppan ska på stan
Perre jobbar
Å jag, jag bara ska
Måsågott
/Carina





.

fredag 3 april 2015

Långfredag

Med vakande öga stod jag vid kanten och lurade på mitt objekt.
Min blick iakttog, spejade och synade folksamlingen framför mig.
Likt en kobra på jakt inväntade jag den rätta stunden för att slå till.
Trångt, trångt men på stadiga ben flyttade jag mig inte en millimeter.
Det buffades och knuffades och mitt tålamod sattes på hårda prov.
Fanns inte en chans att jag skulle vika ner mig.
Hade jag tagit mig hit skulle mitt uppdrag också genomföras.
Kosta vad det kosta vill.


Plötsligt händer det.
En kvinna framför mig satte tillbaka sin skopa.
Jag kroppsfintade en pensionär snett till höger om mig och tog ett snabbt steg framåt, sträckte ut min arm för att med mina knubbiga fingrar greppa skopan.
Precis innan jag skulle knipa denna för stunden åtråvärda tingest ser jag hur en stressad småbarnsmamma kastar sig fram och kniper den mitt framför mina förvånade ögon.
Men vaff…
’Den var min!’ – säger jag irriterad.
’Kanske det’ - sade den stressade småbarnsmamman, ’Men nu tog jag den först.’
Ser hur segerns sötma sprider sig i hennes ansikte samtidigt som hon tar sig an anrättningen framför oss.
’Men jag har ju stått här och väntat länge’, säger jag buttert.
Inser i samma sekund att vad tusan håller jag på med ?!?
Tjafsa och tramsa om en skopa.
Jösses!


Platsen är ICA Maxi.
Scenen utspelade sig på påskhelgens hetaste plats, dvs. Godisgången.
Detta begärliga och lockande ställe som ingen normalfuntad människa kan vara utan var för dagen tvärfull, lite som ett Odd Molly 60%rabatt tillfälle (så ni har lite att referera till).
Även om man inför denna, godisens högtidshelg hade anrättat flera upphämtningsställen och gigantiska lådor så uppstod det ett hysteriskt tumult runt påsar, gelehjärtan, sura colaflaskor, harpluttar och fruktfiskar.
Det är krig.
Alltså krig på riktigt.
Jag har aldrig, aldrig någonsin ever behövt att brottats, stångats, kämpat och tampats för att nå längst fram till dessa plastboxar fyllda med allehanda godsaker.
Det krävdes armbågar, smilanden och många ’ursäkta mig’ för att kunna fylla helgens gigantiska påse.
Men nu är det gjort!


På lördag ska det firas och ätas traditionell påsklunch här hemma.
Förutom detta arrangemang blir det lugnt.
Vet att Loppan ska på Djurgårdspremiär.
Vet att Sebban sannolikt ska ta en tur till Eskilstuna
Å vet att Perre å jag ska ägna oss åt hus, hem å varandra.

Glad Påsk på er alla
Nära som kära och alla ni andra!
Påskkram
/Carina
& Perre