CLE1960 - Instagram å jag liksom!

fredag 10 augusti 2018

Soliga härliga fredag

Ligger här i solstolen - precis exakt det som jag gillar så mycket.
En lätt vindpust svalkar min varma hud, humlor surrar och en myra har letat sig upp för solstolen och äntrar mitt ben.
Allt detta till ljudet av fåglar, det kvittras, tjattras och visslas runt mig - det känns som att sitta i djungeln.
Helg - jag älskar helg!

Jag ligger här i godan ro och noterar grannar som passerar förbi utanför häcken.
Ni vet man nickar glatt och hoppas på att de inte ska stanna så man blir störd i denna kanske sommarens sista känning.

Ni vet - jag älskar ju solen.
Lever fortsatt mitt liv i en 80-talsbubbla där en solbränna var synonymt med sundhet och friskhet. Jag använder sällan eller aldrig några krämer eller annat trams. Näe, här är det hardcoresunburning som gäller.
Känner folk som sannolikt vrider sig av avsky inför detta.
Dessa kvinnliga medmänniskor som inte ens närmar sig ett fönsterbord utan att först smörja in sig i tredubbla lager av något exklusivt solskydd med en faktor med så hög siffra att den inte får plats på burken. De befinner sig ständigt i skuggan iförda slokhatt och gigantiska brillor för att på alla möjliga sätt undvika solen.
De hävdar att sol är skadligt, rena rama giftet för huden och att rynkorna frodas likt kossor på grönbete - iiiiii man kan få rynkor...vilken ohygglig katastrof.
Jag tänker att de är födda på fel århundrade och skulle passa bättre in bland 1800-talets kråsade klänningar, bleka ansikten och stora parasoll.
Heja solen!

Trots min kärlek till solen har jag börjat få krypa till korset.
Brännan som jag så hett åtrår har fått stryka på foten. Trots att jag anser att min runda kropp ser mindre oattraktiv med lite färg på har man denna sommar kunnat hitta mig sippandes på ett glas bubbel bland skuggorna.
Den som istället tagit över förstaplatsen som solgud i familjen är Perre - jösses vad den mannen har kämpat i sommar.

Börjar klura på hur mycket tid jag egentligen har lagt ner på detta - solandet alltså.
Tänker på alla stunder som jag har ägnat åt att ligga där som en padda i tron om att jag ser så himla 'faboluos' ut i min bruna färg - den tiden skulle jag kunna ha gjort andra saker på, som till exempel träna, hmpf...
Med riktigt god fantasi kan man alltså säga att det är min fåfänga som gjort att jag inte tränar även om en önskan om att vara 'fit' finns där så hamnar brännan på en betydligt högre placering på listan över fåfänga saker som jag inte kan vara utan.


Let the sun shine
/Carina
Solguden





onsdag 8 augusti 2018

Ogillar...


Guuu vad jag ogillar smala människor
Smala människor och små handväskor.
Inte nödvändigtvis i kombination.

Jag har alltid känt mig mer bekväm med folk som ser ut som folk.
De där smala, välformade individerna känns så främmande och onåbara.
De tränar, får på sig storlek 36, kan gå i skor med klackar och ser alltid oförskämt sunda ut.
Jag känner mig underlägsen dem.
De där smala ligger alltid ett steg före.
Ju mer kilon som jag samlar på mig dess jobbigare har jag att hantera de där smala, perfekta, vältränade individerna.
Jag vet inte vad som är fel med mig men jag har skrivit det mången gång förut.
Jag känner verkligen noll – och när jag skriver noll så menar jag verkligen noll inspiration eller pushning av att se andra träna.
För många träningsbilder på Instagram och jag blockar personen.
Ja, ja – jag vet, det är mitt dåliga samvete som talar, det skriker högt och lägger en tung matta över hela företeelsen och min hjärna hittar ständigt nya argument för att inte ändra min rätt usla livsstil.
Det är inget fel på er – DET ÄR JAG SOM INTE HAR ALLA HÄSTAR HEMMA, det är JAG som tycker ner mina redan småknubbiga fötter ännu längre ner i skorna och sväller ut över asfalten som en heffaklump.
Jag tar ett glas bubbel till och skämtar bort det hela.
Det funkar – allt som oftast…

Och så var det detta med de små handväskorna.
Menar inte de där små kuvertväskorna, de som man har till fest utan de som har någon slags mellansize, eller alltså de som är storleken mellan pytteliten och mellanstor.
Värt är det när de bärs över axeln, den där lilla mellanväskan som är för stor för att kallas för liten och för liten för att vara mellan.
Jösses vad fåniga de ser ut.
Värsta sorten är de som är tydliga plagiat av kända designers.
Vad är det för fel på folk som envisas med att köpa plagiat och kopior.
Larvigt, fånigt och pinsamt.
Hellre ett schysst original än en blek kopia.

Dagen illamående levererat
/Carina


tisdag 22 maj 2018

Snart 60 - typ...

Får frågan då vi sitter samlade på en av våra många gemensamma teamfika.
Hur gammal är du Carina?
'Snart 60' säger jag, det helt utan att blinka.
'Va - snart 60?!?'
'Japp!'  säger jag och sträcker på ryggen.

'Men när fyller du 60 då?' undrar kollegan.
'Om två år', svarar jag lite trotsigt.
Eller faktiskt om drygt två år säger jag.
'Men jösses' säger kollegan och himlar med ögonen.
'Du kan väl inte säga att du är snart 60 när du inte ens fyllt 58!!!'


Nää men alltså...
Hmm... det kanske ligger något i det.
Känner mig lite dum.
Bättre att föregå än att föregås liksom.
Självklart började alla kollegor bedyra att jag både såg ung ut och att det inte alls kändes som om jag närmade mig 60 - a b s o l u t inte.

Lätt smickrad började jag nästan tro på dem.
Tills idag.
Vid morgonfikat kom vi in kom in på ämnet fotvård.
Kollega lite yngre än jag förknippade fotvård med något som 'bara gamla tanter gör' och i egenskap av någon som regelbundet gör just fotvård placerades jag obönhörligen i facket 'gamla tanter'.
Tji var det med de vackra orden om en ung framtoning.

Men med åren har jag - jag som aldrig brytt mig om åldrar börjat få lite av en 60-årskris.
Femtio var helt okej, till ock med förbaskat häftigt... men sextio.... näe det är inte okej - inte okej alls faktiskt.
Man är typ ingen ungdom längre.

På alla arbetsplatser under alla år har det alltid funnits de unga, de lite mittemellan och de äldre.
På mitt jobb vet jag att jag inte är bland de unga men har liksom känt mig tillhörande den där 'mitt-emellan-gruppen' tills jag nu börjar inse att 'Cheeeezzus - jag har på något obemärkt sätt förflyttats till tantgruppen'.
Den grupp som av de yngre ses på med lite skepsis, som de yngre har lite överseende med och den grupp som anses inte hajja allt det där tekniska och inte riktigt hänger med på alla nymodigheter.


För att mentalt ställa in mig på att jag numera eller i alla fall väldigt snart tillhör grupp C på min arbetsplats i allmänhet och i livet i synnerhet tänker jag proaktivt - jag ÄR 60 (om än snart...)


Tanten
/Carro
Född -60




söndag 22 april 2018

Vem tror jag att jag är?

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.
Den meningen läste jag för ett antal år sedan.
Jag blev så gripen, så rörd för det var exakt så som jag kände.

Nej jag vill inte dö.
Men det är ofta som jag har svårt att hitta anledningar till att leva - det trots att jag terroriserat min omgivning med påståendet att jag minsann ska bli 100.


Den som aldrig känt så börjar förstås omedelbart bums att räkna upp barn, familj och vänner.
Alla fina och alla bra saker som finns runt omkring mig.
Men den som aldrig känt att det varit jobbigt att leva – att man känner sig som en råtta på jorden, något som katten släpat in, som en objuden gäst och någon som nog skulle göra det bästa för omvärlden genom att hålla sig undan.
Det är först då man känt precis så som man kan förstå att varken barn eller familj kan kännas som skäl nog för att fortsätta sitt jordeliv.

Det är först när man någon gång har tangerat botten och tankarna mest har snurrat runt om att man är en rätt osympatisk varelse, dryg, puckad, fet, ful, tjock, klumpig, osmart, osmidig, otrevlig och helt värdelös – det är först då man kan förstå att det ibland kan kännas som en utväg att slippa leva.
Man skulle befria sin omgivning från ens tjuriga uppsyn, illaluktande kroppshydda och spydiga kommentarer.
I det läget ser man inte sig själv som egoistisk utan snarare som en befriare, en frälsare som genom en enkel handling skulle göra livet lättare för ens omgivning.
 

När man fastnar i dessa tankar är man på något sätt medveten om dem.
Känner sig patetisk, löjlig – vem tror jag att jag är.
Kom igen nu.
Är det här ännu ett billigt sätt att söka uppmärksamhet på?
Jösses vad fånig jag är.
Skärp dig.
Du duger som du är.
Sträck på dig.
Sluta tramsa.
Yeahhh, right.
Vem tusan tror jag att jag lurar.

Har alltid undrat hur de gör.
De där smarta, snygga, klipska, trevliga och härliga människorna.
De som glider runt och liksom bara är och tar livet förgivet.
Som jag försök.
OM och om igen.
Varje gång ramlar jag ner i det där svarta stora hålet.
Och bekräftelsen dundrar in som ett lokomotiv - vem tusan tror du att du är?
Där sitter jag sen på botten och ropar det tystaste som jag kan men så högt som jag vågar.
Älska mig – älska mig….


/Carina

Nej - jag vill inte ha någons sympatier och inga klappar på axeln.
Jag kände bara ett behov av att skriva.
Känns skönt att någon kanske vet.
Ibland kan det hjälpa.




fredag 9 mars 2018

Rapport från renoveringskaoset


För att var exakt.
Tidigt, tidigt eller väldigt, väldigt sent.
Natten mellan den 14 och 15 juli kom vi hem efter att ha haft en fantastisk semester, en enastående färd som sällan ska glömmas.

Vi hade tillbringat de senaste 36 timmarna i bilen och det enda man längtade efter - ja förutom sin egen säng då var att ta en dusch.
Och som vi duschade, både  länge och väl.
Rena och lyckliga över en makalös semester kröp vi ner i sängen och sov gott.

Dagen efter, alltså den 15:e klev jag ner i köket.
Mitt på golvet fanns en vattenpöl.
Nog för att vi hade varit borta i några veckor men är säker på att någon vattenpöl fanns INTE när vi åkte hemifrån.
Ordet V A T T E N L Ä C K A ekade i skallen och den sköna känslan av att äntligen vara hemma förbyttes mot frustration och uppgivenhet.
Försäkringsbolag kontaktades.

Den första prognosen löd; stor läcka, sannolikt behöver man riva hela badrummet på övervåningen samt både kök och golvet i köket.
Och det var här som vårt nya kök började ta form.

Men, efter den första vattenpölen hände inget mer.
Man kunde spola i badrummet men inget vatten tog sig genom taket.
Det högtrycksspolades, det var fukttekniker på besök, återbesök från Försäkringsbolag, det skrapades tak, knackades kakel men taket förblev torrt.

Under den här processen hade vi dock hunnit köpa ett nytt kök.
Köpt nytt kök och fått besked från Försäkringsbolaget att det enda som de kunde tänka sig betala var för en ommålning av kökstaket.
Japp - där satt den!

En renovering light hade påbörjats - köksmaskiner inhandlats och vi tänkte, 'Äh, vad tusan vi kör...'

Å när vi ändå var igång föddes tanken på att lägga den där golvvärmen som Perre tjatat om (själv älskar jag kalla golv), sätta in en dusch på nedervåningen som vi båda pratat om och fixa ny tvättstuga som jag tjatat om.

Den 20 januari revs det - det  som funnits i över femtio år mosades sönder.
Det var med sorg jag såg hur saker, skåp, bänkar och väggar krossades, tillintetgjordes för att aldrig mer uppstå.
Det är nästan på dagen sju veckor sedan.
Man kan säga att på den vägen är det...

Renovering skulle ju vara kul.
Man skulle välja färger, modeller, klinkers, kakel, kontakter, luckor å så mycket mer.
Men de här sju veckorna har mest varit ångest.
Vi som alltid tyckt lika har tyckt olika.
Hemmet har känts som ett fängelse där vi har varit förpassade till ett överbelamrat vardagsrum.


Ni anar inte vad jag längtar, saknar en spis att laga mat på, en diskmaskin att ställa in tallrikar i och en tvättmaskin att tvätta kläderna i.
Nåja – i-landsproblem.
Å det blir nog bra.
När det blir klart
Typ

/Carina
Mitt i renoveringskaoset






tisdag 27 februari 2018

Självkänsla. Typ!


Alltså.
Jag är sjukt dålig på att ta komplimanger.
Alltså menar riktigt sjukt dålig.
När någon säger något vänligt liksom utgår jag från att det sägs med ironi och att människan framför mig egentligen står där med ett lite lätt hånfullt leende inombords och bara väntar på min reaktion.
Där står man på jobbet vid kaffemaskinen och en kollega kvittrar glatt att ’Åhh vad du ser fräsch ut idag’ – min omedelbara reaktion är att jag går någon slags pinsam försvarsinställning och börjar bortförklara såväl kläder som hår.
Varför kan jag inte bara säga ’Tack’ och med ett leende ta åt mig – ingen aning faktiskt.
Efter många års tränande, kämpande och mängder med djupa andetag och nyp i armen har jag blivit något bättre.
Långt ifrån bra men något bättre.
 
Men så går något åt pipsvängen igen.
Och jag faller.
Och faller.
 
Utav någon outgrundlig anledning har jag fått för mig att jag skulle vara bra på att anordna saker, fixa, trixa och joxa.
Planera, justera och iscensätta evenemang, middagar och resor.
Varför jag har fått för mig just det är nog mest för det är något jag är minst dålig på.
Det mesta andra här i livet är jag kass på och något måste man ändå försöka göra hyfsat bra - sägs det...

Jag ger mig alltid in i den här typen av uppgifter med ett stort engagemang och med liv lust tar mig an alla möjliga uppdrag.
Som en virvelvind drar jag fram, drar i trådar, lyfter på stenar och letar nya vinklar.
I min jakt på att göra min omgivning nöjd (vilket förvisso även skapar en mycket nöjd Carina) rusar jag fram.
Mina egna idéer är oslagbara och det finns inga problem - bara möjligheter.
I min iver att göra något bra, något enastående och unikt kliver jag på fötter, trampar på tår och gör verbala fadäser.
Alltid.
OM och OM gör jag samma misstag.
Tar på mig saker.
Erbjuder mina tjänster istället för att lämna över det till andra mer kompetenta.
Jag är som en hundvalp som glatt viftar på svansen om någon hälsar och är villig att utföra allehanda konster för att få den där extra godisbiten.
Varför?


Gång på gång har jag sagt till mig själv att 'Nej Carina - nu får det vara nog. Ta INTE på dig något mer. Ställ dig utanför, det är där du hör hemma'

Tror ni att jag har lyssnat på mig själv då - ICKE.
Yes I did´t again.
/SkitCarro

onsdag 14 februari 2018

Kallt!

Ring... Ring...
Tjena Morsan.
Hallå sonen, läget?
Bra - tänkte bara kolla en sak med dig.
Har ni möjligen en extra radiator hemma?
En vadå?
En extra radiator - element du vet.

Hmm... ja, jag tror att vi har det - fast vart det ligger har jag ingen aning om. Det är liksom prylar överallt just nu...
Varför undrar du?
Jo... det strulade till sig lite.
Ja.
Jo... jag råkade dra av en kran så nu har ni ingen värme hemma och inget varmvatten heller förresten.
En kort tystnad uppstår.
Okej.
V
et faktiskt inte vad jag varken ska säga eller hur jag ska reagera.
Efter en månad med compact living börjar man bli rätt luttrad av att bo i ett renoveringskaos.
Bestämmer mig för att ta det kallt - både rent fysiskt och mentalt...
Menar, vad finns det att bli upprörd över och vad är alternativet liksom.

Förvisso flyger en snabb tanke genom huvudet om att ta in på hotell, lägga mig i ett varmt bad och beställa upp något från roomservice - men äh...

Sonen den äldre har uppenbarligen mycket dåligt samvete och erbjuder sig gång på gång att åka och införskaffa en värmefläkt.
Jag avböjer och är någonstans ändå lite glad över att detta hände hemma och inte när han var ute hos någon kund som kanske skulle bli upprörda och ställa till ett himla liv.

Vaknade min (o)vana trogen runt tresnåret i natt.
Huttrade lite och kurade ihop mig närmre Perre.

Höll andan.
Det var något som var annorlunda.
Vred runt huvudet och försökte komma på vad.
Tystnaden.Det var tystnaden som lät.
Det var verkligen knäpptyst hemma.
Ingen ventilation, ingen värmepanna och inga knäppande element (ja, ja radiatorer...)

Så fantastiskt och så rogivande.
Så säg det onda som inte har något gott med sig och om någon någongång undrar över hur det är att sova i ett kylskåp så har jag svaret.
Kallt  - men rogivande.

/Carro
Den kyliga



onsdag 31 januari 2018

Sälens Högfjällshotell 4-7 mars 2018

​JO - det är så här...
Vi har bokat Sälens Högfjällshotell 4-7 mars och med sorg i hjärtat kan jag konstatera att vi inte kommer kunna åka (har visst fått ett kök på halsen som behagar att anlända till renoveringshemmet just dessa dagar).
Då detta inte går att avboka hoppas jag att det finns någon annan vän/kollega/fluktare/läsare som är intresserad av att ta över dessa fantastiska dagar.

Vakna upp till vackra fjäll
  • Boende i ett Standard Dubbelrum
  • Frukostbuffé
  • Entré till gym och bastu
  • Allmän parkering

     Boende i ett Standard Dubbelrum, inklusive frukostbuffé.

    I erbjudandet ingår även entré till gym och bastu (Pulse-kort).
    Bokningen gäller för 4-7 mars 2018 och gäller endast för två vuxna gäster.

    Allmän parkering finns tillgänglig.
    Incheckning startar 15.00 och utcheckning sker senast 11.00.

    Pris - 2.500:-
    Resor ingår ej.


    Hör av dig till
    cle1960@gmail.com
    0709940765