CLE1960 - Instagram å jag liksom!

torsdag 7 december 2017

Ljuva 70-tal


Året var väl 1975.
Man var liten - fast ändå stor.
Det var träskor, utsvängda jeans från Gul&Blå, den första handväskan hängde lite nonchalant slängd över axeln, en plastklocka på armen, man doftade 'Date' å hade en blick som vittnade om att allt, nästan allt bara var sååå jobbigt.

Växte upp med unga föräldrar - föräldrar som på 70-talet mer sågs som vuxna polare än myndiga föräldrar.
Medan klasskamrater med föräldrar av den akademiska typen fick stränga förhållningsorder med tydliga tider att förhålla sig till fick jag ett 'kom hem när du vill' budskap.
Självklart var mitt hem den naturliga samlingspunkten för traktens kids och mopparna stod högvis på tomten.

Under mina första år traskade jag glatt till skolan i silkespolo från EPA, bruna strumpbyxor och byxdress i brandgult med bruna sömmar.
Pep man om maten skulle man tänka på de stackars barnen i Biafra (ett land som inte ens verkar finnas längre vilket gör att man onekligen blir lite ledsen över att vi sannolikt inte skickade så mycket mat till de behövande i Biafra - landet verkar helt enkelt ha dött ut).
Sen skulle man ha stövlar, seglarstövlar - oavsett väderlek klafsade man runt i sina seglarstövlar, alltid med byxorna nedstoppade där bak.

Medan de vuxna var upptagna med att dansa go-go och anordna maskerader satt jag själv klistrad vid den nya kanalen TV2 och glodde när Clownen Manne satt och åt ett osynligt äpple, Beppe Wolgers myste med dockor i ”Beppes godnattstund” eller 'Boktipset' (vars melodi fortsatt har satt djupa spår i mitt musikaliska inre). Majoriteten av allt som kablades ut i etern innehöll politisk propaganda från kulturvännerna som hade sina sympatier längst åt vänster och på radion spelades progg blandat med dansband, de senare hade alla gemensamt att de hade namn som innehöll bokstaven Z.
Sex var vardagsmat, gick man på bio såg man, (helt utan hämningar) 'Mazurka på sängkanten', 'Fäbostintan' eller  'Emanuelle'.
Alla låg med alla och allt var fullkomligt normalt.

Det var tider.


Även om min uppfostran var förhållandevis fri, full av resor och vilda fester var min uppväxt inte direkt så oreglerad som 70-talets nostalgiska dokumentärer vittnar om.
Mamma och pappa var inga utpräglade hippieföräldrar som hinkade rödvin och hade högljudda diskussioner om Che Guevara och den växande i FNL-rörelsen.
Nej det var mer en allmänt avslappnad attityd till studier och karriär - allt skulle ändå ordna sig, för jobb fanns det alltid.
Olof Palme var politisk monark och gick i bräschen för välfärden, trots det minns jag pappas, i egenskap av egenföretagare knorrande om höga skatter och mamma och mormors rojalistiska ovationer då kungen förlovade sig med den vackra Silvia 1976.

Även om jag - nu i vuxen ålder hyllar och saknar 70-talets hippiekultur (nåja, med vissa undantag) så var jag en av dem som jublade och glatt skuttade in i 80-talets glädje och flärd - för där och då älskade jag glitter, glamour, paljetter och platådojjor.


Men som sagt
Ibland blir man lite nostalgisk.
Speciellt då en bild som denna dyker upp i flödet.
/Carina
Nostalgikern




 

tisdag 5 december 2017

På G igen...


Ja då är man igång igen!
Efter flera års mer eller mindre frånvaro kände jag att det var dags att ta tag i mig själv.
Ta mig i örat.
Ruska om mina sinnen och tvinga mig ned vid tangentbordet.
Köra på liksom.

Mitt skrivande har alltid byggt på vardagsbetraktelser.
Började smått undra om mitt liv de senaste åren varit så erbarmligt  tråkigt och förutsägbart så att inget av intresse har funnits att rapportera.
Menar jag på fullaste allvar att jag inte varit utsatt för några dråpliga situationer, att jag inte snubblat på tungan och betett mig som en fullkomlig tjockskalle eller att jag galant hanterat mingelkvällar och diverse samkväm.
Självklart har det inte varit det – tvärtom skulle jag nog snarare säga.
Men det var ju det där – när man väl tappat farten så är det sjukt svårt att hitta rätt igen.
Och den där första meningen.
Den första jäkla meningen.
Den där starten som jag aldrig tycks få till.
Skrivandet är lite som med träning, man måste göra det regelbundet för att nå framsteg.
Och då jag lagt den ligga tillstymmelsen till träning som eventuellt funnits på hyllan  fick jag för mig att ta upp skrivandet – menar att något kan man ju ändå försöka vara duktig på.
Det må vara lite träaktigt i början så förvänta er inga storverk.

Har alltid gillat att skriva.
Det som ställer till det är prestationsångesten över den där första meningen.
Den är ju så avgörande på något vis.
Den ska vara enkel och rolig.
Den ska väcka intresse på ett fascinerande sätt det så att läsaren inte tröttnar utan bara vill läsa mer å mer å mer…


Om den första meningen verkar tråkig, torr eller enahanda anses ofta resten av innehållet vara ointressant och jag framstår som formell, trist och steril.
Och är det något som jag INTE vill framstå som så är det nog just formell, trist och steril.
Så där har jag suttit - timme ut och timme in och försökt komma på något bra och fyndigt.
Något klipskt, slipat och fiffigt att skriva.
Något finurligt och underfundigt.
Det har gått sådär kan jag säga.
Kände mig mer och mer desperat för att ingenting hände.
Vart fanns inspirationen, glädjen och humorn?
Började tvivla på mig själv.
På min förmåga.
Tillslut gav jag upp alltsammans.
Fast som sagt – nu är jag på gång.
IGEN!
/Carina
Den ordfattige
 
 

torsdag 30 november 2017

En sann kommunikationsslav....

Jag är en sann kommunikationsslav!
En dag utan internet är en dålig dag och en urladdad mobiltelefon ger mig lätta panikkänslor.
Min dator och min mobil är navet kring vilket mitt liv snurrar.
Vid närmre eftertanke är det en gåta för mig att världen ens har kunnat existera utan dessa hjälpmedel, hur gick det till?

Försöker febrilt minnas dessa dagar.
Dagar utan mobil - har de ens funnits?!?
Dagar då man sa att man hade talat med någon och faktiskt hade gjort det -  IRL liksom!
Dagar då man bestämde att ses på en viss plats, en viss dag på en exakt utsatt tid – och man förväntades att infinna sig där  Man litade på att allt runt omkring helt enkelt skulle fungera och då möjligheten till att slå en signal för att meddela att man blev sen eller messa att man ställer in inte fanns.
En märklig tid.

 
Jag har blivit något av bekantskapskretsens egen supportare.
Vänner och bekanta – ofta kvinnliga och något äldre ringer ofta och ber om tips och råd på hur de ska ladda ner appar, få bort konstiga meddelanden, vart man hittar vad, hur funkar Wi-fi och så vidare och så vidare.
Mäkta stolt guidar jag dessa nyfrälsta smartphoneanvändare genom internet och mobilens mörka hemligheter.
Och så här är det.
Utanför jobbet fixar jag det mesta - men på jobbet känner jag mig däremot oftast som en analfabet som hamnat i bokstavslandet eller som en fisk på torra land.

Även om jag inser att det finns människor som påstår sig leva ett både lyckligt och ett rätt hyggligt liv utan dessa hänförande apparater ser jag på dem med en lätt skepsis, leva utan internet – ähh de vill bara verka märkvärdiga… lite pretto sådär...
Nix, det går jag inte på… tror att deras påstådda lyckliga liv bara beror på att de egentligen är ett gäng innovationsfientliga bakåtsträvare som inte förstår sig på sitt eget bästa – japp, så måste det vara!
Nu kan man tro att jag hänger på Fejan, Insta å Snappis jämt.
Men det gör jag INTE. Faktiskt!
Fakta är också att älskade Pelle har valt att till viss del stå utanför de flesta av de stora sociala medier som finns - Facebook inkluderat, men se… vem kikar gärna över axeln å fnissar glatt åt allehanda tokigheter som spelas upp i flödet.
Japp - rätt gissning!


Teknik är kul, i alla fall när man lär sig fatta den.
Måväl
 /Carina
Kommunikationsslaven

 

onsdag 29 november 2017

Sammanställning Black Friday


Alla som följt mig i det ena eller andra mediet vet att jag älskar, avgudar och näst intill dyrkar shopping och allra helst med schyssta rabatter.
Jag går liksom igång på dem.
Fnittrar och njuter.

När jag för några år sedan uppmärksammade det amerikanska fenomenet ’Black Friday’ var jag till en början skeptisk – vilket jag för övrigt av naturen är till det mesta nya.
Förstod sedan att det här kunde utvecklas till ett riktigt hallelujah moment.
Butikerna gick från klarhet till klarhet och utbudet av reavaror ändrades från att vara en enstaka produkt till att allt i hela butiken hamnade under rabattluppen.
Okej – so långt – so good.

I min rabattstinna hjärna studsade procentsatser om minst 50 runt och med den amerikanska förlagan på näthinnan bara väntade jag på att man även här i Sverige skulle fatta grejen med att när det är ’Black Friday’ – så är det VERKLIGEN svarta priser som ska gälla.

Redan en dryg vecka innan den utlovade prisfesten börjar butiker skicka ut teasers.
Man bygger upp förväntan och spänning – skickar sms och mail.
Köp här, köp där, vänta, vänta, gå in just på vår sajt redan vid 12-slaget för att hitta det bästa osv osv.
Sen dyker det första irritationsmomentet upp.
Man sviker ursprungsidén och inleder redan på måndagen med att kalla hela veckan för ’Black Week’.

’Black Week’ – vad är det för trams, är det ’Black Friday’ så är det väl just just ’Black Friday’, BASTA!

Därefter dyker nästa irritationsmoment upp, döm om min förvåning och besvikelse när den förväntade köpfesten landar på ’20 % på allt’.
T j u g o p r o c e n t – hold your horses, vad f a n är 20%!?!?
Du ska upp i kapitalvaruinköp för åtskilliga tusenlappar för att dessa 20% ska ge någon större effekt.
Jösses – det är som att locka restaurangbesökare med gratis vatten vid beställning av en tvårätters.
Min irritation har nu gått från måttlig till lätt överansträngd och min shoppinglusta har mynnat ut i intet.

Som grädde på moset avslutades denna köpfest host…host… med en ’cybermåndag’ – alltså vad är detta.
Vart har all shoppinghyfs tagit vägen?
Finns det inga regler för när och hur, för hur lite eller hur mycket saker och ting ska få exploateras?
 
Nej ni kära butiksägare – bättre upp för att jag hädan efter ska lockas till någon slags shoppingförlustelse just denna fredag.
Gjorde en sammanställning av lockmail och smserbjudanden över de butikskedjor som jag är medlem i – summan (inräknat hela veckan) 42 mail och 23 sms.
Sjukt, helt jäkla sjukt, för er info så nappade jag inte på ett enda av dem.

Over and out
/Carro
Not so much shopping


måndag 2 januari 2017

God Jul och Gott Nytt år

❤❤❤Ja ja.... I now
I am a Little bit late...

Men menar väl

/Carina
Den juliga



http://www.jibjab.com/view/sylIzxATDHVpZSch0Pzq?utm_source=StrongMail&utm_medium=email&utm_term=email&utm_content=Fri,%2023%20Dec%202016%2023:48:29%20-0800&utm_campaign=tx_jj_email_ecards_default_recipient_notification_2
För lite extra julfeeling - klicka på bilden!