CLE1960 - Instagram å jag liksom!

fredag 10 augusti 2018

Soliga härliga fredag

Ligger här i solstolen - precis exakt det som jag gillar så mycket.
En lätt vindpust svalkar min varma hud, humlor surrar och en myra har letat sig upp för solstolen och äntrar mitt ben.
Allt detta till ljudet av fåglar, det kvittras, tjattras och visslas runt mig - det känns som att sitta i djungeln.
Helg - jag älskar helg!

Jag ligger här i godan ro och noterar grannar som passerar förbi utanför häcken.
Ni vet man nickar glatt och hoppas på att de inte ska stanna så man blir störd i denna kanske sommarens sista känning.

Ni vet - jag älskar ju solen.
Lever fortsatt mitt liv i en 80-talsbubbla där en solbränna var synonymt med sundhet och friskhet. Jag använder sällan eller aldrig några krämer eller annat trams. Näe, här är det hardcoresunburning som gäller.
Känner folk som sannolikt vrider sig av avsky inför detta.
Dessa kvinnliga medmänniskor som inte ens närmar sig ett fönsterbord utan att först smörja in sig i tredubbla lager av något exklusivt solskydd med en faktor med så hög siffra att den inte får plats på burken. De befinner sig ständigt i skuggan iförda slokhatt och gigantiska brillor för att på alla möjliga sätt undvika solen.
De hävdar att sol är skadligt, rena rama giftet för huden och att rynkorna frodas likt kossor på grönbete - iiiiii man kan få rynkor...vilken ohygglig katastrof.
Jag tänker att de är födda på fel århundrade och skulle passa bättre in bland 1800-talets kråsade klänningar, bleka ansikten och stora parasoll.
Heja solen!

Trots min kärlek till solen har jag börjat få krypa till korset.
Brännan som jag så hett åtrår har fått stryka på foten. Trots att jag anser att min runda kropp ser mindre oattraktiv med lite färg på har man denna sommar kunnat hitta mig sippandes på ett glas bubbel bland skuggorna.
Den som istället tagit över förstaplatsen som solgud i familjen är Perre - jösses vad den mannen har kämpat i sommar.

Börjar klura på hur mycket tid jag egentligen har lagt ner på detta - solandet alltså.
Tänker på alla stunder som jag har ägnat åt att ligga där som en padda i tron om att jag ser så himla 'faboluos' ut i min bruna färg - den tiden skulle jag kunna ha gjort andra saker på, som till exempel träna, hmpf...
Med riktigt god fantasi kan man alltså säga att det är min fåfänga som gjort att jag inte tränar även om en önskan om att vara 'fit' finns där så hamnar brännan på en betydligt högre placering på listan över fåfänga saker som jag inte kan vara utan.


Let the sun shine
/Carina
Solguden





onsdag 8 augusti 2018

Ogillar...


Guuu vad jag ogillar smala människor
Smala människor och små handväskor.
Inte nödvändigtvis i kombination.

Jag har alltid känt mig mer bekväm med folk som ser ut som folk.
De där smala, välformade individerna känns så främmande och onåbara.
De tränar, får på sig storlek 36, kan gå i skor med klackar och ser alltid oförskämt sunda ut.
Jag känner mig underlägsen dem.
De där smala ligger alltid ett steg före.
Ju mer kilon som jag samlar på mig dess jobbigare har jag att hantera de där smala, perfekta, vältränade individerna.
Jag vet inte vad som är fel med mig men jag har skrivit det mången gång förut.
Jag känner verkligen noll – och när jag skriver noll så menar jag verkligen noll inspiration eller pushning av att se andra träna.
För många träningsbilder på Instagram och jag blockar personen.
Ja, ja – jag vet, det är mitt dåliga samvete som talar, det skriker högt och lägger en tung matta över hela företeelsen och min hjärna hittar ständigt nya argument för att inte ändra min rätt usla livsstil.
Det är inget fel på er – DET ÄR JAG SOM INTE HAR ALLA HÄSTAR HEMMA, det är JAG som tycker ner mina redan småknubbiga fötter ännu längre ner i skorna och sväller ut över asfalten som en heffaklump.
Jag tar ett glas bubbel till och skämtar bort det hela.
Det funkar – allt som oftast…

Och så var det detta med de små handväskorna.
Menar inte de där små kuvertväskorna, de som man har till fest utan de som har någon slags mellansize, eller alltså de som är storleken mellan pytteliten och mellanstor.
Värt är det när de bärs över axeln, den där lilla mellanväskan som är för stor för att kallas för liten och för liten för att vara mellan.
Jösses vad fåniga de ser ut.
Värsta sorten är de som är tydliga plagiat av kända designers.
Vad är det för fel på folk som envisas med att köpa plagiat och kopior.
Larvigt, fånigt och pinsamt.
Hellre ett schysst original än en blek kopia.

Dagen illamående levererat
/Carina