CLE1960 - Instagram å jag liksom!

måndag 31 december 2012

Gott slut å gott nytt.Liksom

Hej å hå!
Gott slut å gott nytt å allt anat som man plikttroget ska önska alla sina fantastiska och trogna läsare en dag som denna.
Håller på att förbereda denna klassiska nyårsmiddag som består av fantastiska snittar, gratinerad hummer, oxfilé och potatisgratäng, chokladfudgetårta och exotiska frukter – allt självfallet hemfixat.

Ser tillbaka på året.
Ett år likt en påse gott & blandat.
Det inleddes bra.
Väldigt bra
Grymt bra
Hade en underbar nyårsafton – ehh pratar 2011/2012. Förstås.
Å så hade jag jobb å inte vilket jobb som helst utan ett förbaskat trivsamt jobb.
Något jag inte varit bortskämd med. Typ.

Sedan vände det.
Jobbet tog slut.
Dessi fick somna in.
Om det finns något som heter att ’gå in i väggen’ som arbetslös så var det definitivt just exaktemente det jag gjorde under hösten. Kämade å kämpade, som den prestigefulla människa jag är fick det absolut inte sippra ut. Jag mår bra!
Att jag sitter här just nu känns nästan som ett under i sig.
Vet inte ens om man kan säga att jag valde att leva vidare, det var livet som fortsatte att komma till mig.
Ett evigt jobbsökande, ett evigt presenterande av mig själv ett evigt jobb med att söka just jobb.

Sista tiden känns det som om det åter är på väg att vända.
gott slut och verkligen…

Till 100% önskar jag mig själv och alla andra, alla jag känner ett förbaskat gott nytt 2013
De e vi förbaskemig värda!

Kramen
/Carina
å bästa Pelle



måndag 24 december 2012

Julafton!

Tusan vad häftigt med julafton.
Har alltid älskat julafton.
Denna jul skall den dessutom firas ihop med mina söner å nära å kära.
Tusan vad häftigt med julafton.

Vill passa på och önska alla mina vänner alla jag känner å en å anan bloggvän som jag aldrig sett men som en hälsning till känns alldeles rätt.
Julen är rolig för stora och små.
älskar paket och tycker om att få.
Fast gillar även att ge andra
för det är viktigt att glädja varandra 

Om inte tomten kommer blir det en smärre kris
för i år har jag varit snäll på alla sätt och vis.

Å... som reklamen säger...
Det här med att inte köpa klappar - det är faktiskt sånt man bara säger hehe...


God Jul
önskar
Carina
& Perre


söndag 23 december 2012

25 jädrans år - jösses...

Klockan slår och tiden går.
Idag fyller min yngste 25 år.
Leo, Loppan, Peppe, Peppolino
En go å kär son och väldigt fino!.
För kär är han.
Eller nja, inte fysiskt, just nusåvitt jag vet...
Däremot är han oss kär.
Väldigt kär.
Å söt.
Varm och go med underbar humor, som han för övrigt händelsevis ärvt från en av sina föräldrar harkl, harkl…
Den där andra biten med tjurskallighet och obstinat som en nybliven tonåring känns onödigt att ta upp en dag som denna…

Igår ordnade vi ett litet surpriceparty!
Tjugo personer, släkt och vänner hade samlats utan hans vetskap.
Dock anade han att något skulle ske, men inte vart eller när.
Sonen ifråga var mer misstänksam än en paranoid missbrukare.
En av hans vänner fick agera bulvan och ta med honom till förutbestämd lokal.
Under buller och bång å med 'ljuv' sång dök vi fram i kulisserna.
Ett härligt leende från födelsedagsbarnet och överraskningen var fullbordad.

Personligen var jag väldigt nöjd över arrangemanget.
Idag, på självaste födelsedagen har vi dock inte sett skymten av honom.
Ryktet viskar tendenser till influensasymtomer, måste varit något han åt igår - host host...
Nåja, han dyker väl upp imorgon när klapparna skall öppnas.

Hoppas att du har en bra dag ungen min
Mamma
/Carina

fredag 21 december 2012

Apokalypsens fredag

Syftar inte på det kaos som råder i julhandeln.
Tänker mer på om vi överlever detta dygn (å tänker fortsatt inte på julhandeln).
Skriver med andakt.
Det här kan ju vara det sista jag skriver.
Enligt Mayafolkets profetior inträffar det astronomiska fenomenet att Solen står på linje med Vintergatans centrum sett från Jorden just idag – vilket i sin tur innebär att detta blir jordens undergång.
Har försökt luska i huruvida jorden går under samma tid överallt eller om det börjar i en viss tidszon.
För om det börjar i delar av Nordamerika så har vi här i Norden lite tid på oss att för bereda oss.
Tänkte hinna plocka undan några fotoalbum, vem vet - någon framtida arkeolog kan finna dem hiskeligt intressanta och inte önska annat än att få möjlighete att kartlägga mitt liv och leverne.
Kanske konservera mina finaste Odd Mollyplagg så även dessa finns bevarade och kommer kunna ställas ut på det museum som är byggt till min ära av de levande väsen som regerar i denna kommande tid.
Funderar på om Perre hinner komma hem?
Vore jättetrist om han int hinner komma från jobbet.
Ska vi nu gå under vill jag gärna att vi gör det tillsammans.
Vi kan sitta hand-i-hand, se hur världen brinner med ett glas bubbel i näven.
Får lite nyårsaftonsvibbar.

Fast vet inte hur orolig man egentligen behöver vara.
Enligt samma Mayakalender ska vi inte riktigt elimineras utan snarare gå in i en ny era, en ny tidsålder.
Och enligt säker källor hmpf… hmpf… ska denna nya tidsera innebära bara positiva saker för oss här på jordelivet.
Så vad tusan!
Efter en tung höst behöver jag lite glitter, glam och glamour.
Känns som önskelistsläge!
I detta nya tidevarv önskar jag en schysst lottovinst samt utan ansträngning få världens kondition i kombination med en superbody - låter väl som hyfsat relevanta önskningar.
Let övergången till undergången komma så den nya eran kan erövras.

I detta euforiska tillstånd kan även meddelas att det nu vänder.
Vi går nu mot ljusare tider, inte bara genom Mayafolkets försorg utan även för att Vintersolståndet nu är passerat.

Alla klappar är inköpta och klara.
Ett årligt traditionellt IKEA besök avklarad och maten fixad.
Återstår inget annat än att önska alla vänner och alla jag känner en fantastisk
God Jul

The Elf
/Carina


söndag 16 december 2012

Efterlysning & Swapp!

Nu är jag bitter
Sur, arg, ledsen och besviken.
Den senaste tiden har jag hängt obegripligt mycket på Tradera.
Sålt av sånt som jag inte använder alternativt sådant jag inte längre kommer i samt köpt på mig en hel del plagg som jag varit nyfiken på – självklart uteslutande Odd Molly...

En klänning som jag länge önskat mig är Magnolia Dress, helst i multi.
Har varit med och budat å budat, några har jag missat och några har dragit iväg till osannolika höjder..
Här om dagen kände jag att det var min tur.
Det låg liksom i luften.
En multifärgad i storlek 3.
Nu jädrar ska Tradera se på gnistor.
Som en kobra slängde jag iväg mitt högsta bud.
Datorn reagerar å reagerar å reagerar NOT.
Mitt elände till laptop hade för stunden helt enkelt bestämt sig för att gå ner i något slags pausmood.
Nu är denna maskin en ganska ålderstigen apparat – men jösses, varför just nu !?!
Ve och förbannelse.

Så – efterlysning!
Finns det månne någon som har en Magnolia Dress i färgel Multi eller Purple och storlek 3.
Jag är less på att leta och därmed tokintresserad.

Sen var det de där med swappen.
I somras slog jag till på en Cortez Parka Jacket
Fantastiskt söt, skön, tuff och praktisk jacka – I love it!
Om det inte var för en sak, storleken.
Vet inte vad det ibland far i mig.
Har förmodligen en vision om att vara en 2a fast jag gång på gång får inse att jag är en solklar 3a.

Så - swapp!
Finns det någon som är mer pessimistisk än vad jag är optimistisk?
Dvs. finns dent ågon som har denna jacka i färgen Almost Black och storlek 3 men bara behöver storlek 2.
Min är oanvänd (den är nämligen förliten host host….)
Är tokintresserad av ett byte.

Please hör av er på cle1960@gmail.com
Den knubbigt oförbätterlige
/Carina





                                     

fredag 14 december 2012

Fredagsfloskler

Äntligen
Jag är fri.
I två veckor har jag varit instängd och hämmad, avstängd och avskild från den yttre världen, isolerad i denna avkrok av civilisationen.
Vi pratar utan bil i Fagersjö.
Vi må bo idylliskt.
Men när Kung Bore rutit är det ingen lek att ta sig till och från våra trakter utan eget fortskaffningsmedel.
Kära Perre är inne i en hektisk jobbperiod och då hans bil ännu inte har fått på sig vintersulorna har jag (självklart) låtit honom ha min bil – jösses, jag behöver ju verkligen ingen bil på dagarna hmpf, hmpf…
Men nu.
Just idag kan jag dra en lättnadens suck.
Volvon kommer få på sig rätt attiraljer för att kunna vistas på hala vintervägar och jag får tillbaka min älskade lilla Swift.
Ordningen är återställd.
Nu väntar city, Ikea och diverse shoppinggallerior i stadens utkanter å som jag har väntat, närmare bestämt i två veckor host host…

I övrigt inget nytt under den Liedholm-Ericlid & Erikssonska himlen.
Knappt en vecka kvar till allra självaste Julen.
Planen är att för första gången på dryga 25 år fira Julafton just på Julafton.
Har de senaste åren lobbat stenhårt för en korrigering i vårt firande - lever på hoppet.

Som stor julentusiast ser jag som vanligt fram emot att göra just ingenting (under kategorin ’ingenting’ innefattas godisätande, filmtittande och bokläsande), nu skiljer det sig kanske inte nämnvärt från mina vanliga vardagar, men ändå.
När det är långhelg blir det på något sätt mer legitimt att göra just ingenting.
Det vanliga är annars att Perre kommer hem från ett hårt 12 timmars arbetspass, sliter sitt hår, suckar djupt och frustrerat berättar om bilister som kör som höns, kryssade vägbanor och snöröjare som inte kommer fram.
Efter långa utläggningar kommer förstås frågan ’Å vad har du gjort idag gumman?’
Mitt svar blir, ’Äh, ingenting särsikilt’.
Känns som om tvätta, stryka, skura, städa, handla, förbereda middag osv.osv står sig ganska slätt.
Egentligen märkligt.
Men så är det.

Happyme
/Carina

torsdag 13 december 2012

Sankta Carina

En gång i mitt erbarmliga liv har jag varit Lucia.
Jobbade på Svenska Kyrkans Församlings- och Pastoratsförbund (ett extremt långt namn att uttala i växeln) och jag var yngst.
Minns att det för korrekthetens skull hölls en omröstning.
Konkurrensen med grålätt Siv 48, Gittan 104 kilo och Anna-Lena nästan pensionär var väl inte riktigt någon kraftmätning, alltså nu menar jag inte att det på något sätt var något fel på mina konkurrenter tillika kollegor, fast… ska vi vara ärliga – det hade väl ändå varit generalfel av mina kollegor att inte rösta fram en 19-årig tjej vars stora dröm var att vara just Lucia men på grund av (brist på) längd, (brist på) sångröst och för tiden ’fel’ hårfärg aldrig fått chansen.
Kunde knappt sova dagen innan och var livrädd för att snubbla antingen på nattlinnet eller vicka på huvudet så att de levande (jepp, det var det som gällde) ljusen skulle lossna ur sina fästen och sätta fyr på mitt hår. Nu hände inget av detta och det enda minne som jag fick leva med lång tid var en jädra massa stearin i håret – vilket jag kan intyga INTE är särskilt lätt att få bort.
Så här i efterhand är jag glad över att i alla fall en gång i livet fått den äraan.
Nuförtiden är ju nämligen hela julevärlden helt uppåner.
Alla kan visst vara Lucior, det skall inte få finnas Pepparkaksgubbar och det hittas på nya märkliga Luciasånger.
Julkalendern anmäls för ockultism.
Tydligen har man kört den gamle klassikern ’Anden i glaset’ och det passade inte någon humorbefriad, frireligiös gudfruktig kvinna. OM hon nu tror på att ’Anden i glaset’ alldeles på sanning fungerar känner jag mnig av nöd tvungen att avslöja hela grejen. ’Kära du, de e ’någon’ i gruppen som flyttar glaset med fingret’, japp så e de!
Surprise va…
Om nu ungarna ändå får för sig att testa på detta andliga lätt ockulta äventyr  är det väl bra med det.
Har vi inte alla, redan i unga år gått igenom perioder då vi varit mer eller mindre spänningssökande.
Man vill utforska och söka, testa och gambla.
Ibland bra sakerIbland mindre bra saker
Ibland oskyldig sakerIbland saker man blir väldigt skyldig till...
Min devis har varit att man alltid skall testa allt minst en gång här i livet.
Nåja.Kanske inte allt då dá...

Våghalsen
/Carina
För dagen i vitt och mer trollik än vanligt

onsdag 12 december 2012

Tolv-Tolv-Tolv

Exaktemente - 12-12-12!
För ingen kan ju ha missat...
Klart jag måste göra ett inlägg detta magiska datum.
Tydligen kommer det dessutom ta 88 år innan något liknande kommer ske igen – alltså inte att jag kommer blogga utan att datumet slår alla andra datum med häpnad.

Mest hela dagen har man i media sett par som idag valt att gifta sig.
Dock ingen (läs Perre) som friat till mig.
Så typiskt.
Minns att jag på mitt mest diskreta sätt (hmpf…) påbörjade operation ’nog-borde-vi-väl-ändå-gifta-oss’ i samband med 09-09-09.
Nio är mitt ’turnummer’ och ansåg att detta vore det ultimata datumet.
Men icke.
Å på den vägen är det…

Ett inlägg denna unika dag förpliktigar.
Detta är ord som ska tas med till framtiden, lite som ’I fäders spår för framtidens segrar’.
Tänkte febrilt.
Slöbläddrade bland reklambladen å vips kom jag på det!
De e ju tusan jul snart!
Tycker om julen.

En bra grej med egen blogg är att jag här kan meddela mina nära och kära hur jag tänker i viktiga frågor i allmänhet OCH vad jag önskar mig i klapp- och presentväg i synnerhet.
Smart där Carro..
Hade någon av mina närmste vänner alternativ familj haft någon form av officiell blogg skulle jag garanterat dagligen lusläsa den, dissekera den och analysera allt in i minsta detalj.
Jag skulle följa varje steg personen tog, varje ord som skrevs och likt en värsta sortens stalker (fast naturligtvis en sympatisk och diskret sådan) försöka ligga steget före.
Tänkte igen.
Äh tusan, där sprack det…
Såvitt jag vet läser ingen i min familj min blogg.
Det är trist.
Det betyder att alla mina små insinuationer om önskemål aldrig går fram.
Lite som att ge en bok till en blind, prata för döva öron, ge pärlor till svin eller schampo till en hårlös.

Nåja
/Carina

tisdag 11 december 2012

Bloggkommentarer!

Alltså, det där med att kommentera bloggkommentarer.
De e kul.
Alltsomoftast.

När andan faller på är jag både en flitig läsare och aktiv kommenterare.
Ibland flyter kommentarerna lika bra som orden i mina inlägg och ibland blir de krystade och konstgjorda.
Å handen på hjärtat, nog hoppas man på att den person man kommenterar hos i gengäld ska ta en sväng tillbaka så att man med gott samvete kan förvänta sig en å annan lämnad kommentar på sin egen blogg.
Lite som tjänster å gentjänster.
Majoriteten av oss bloggare är ena riktiga ’credhunters’ och vill gärna ha respons på vad vi skriver.
Å många läsare, läsare i massor.
Fast de flesta av oss lever i det dolda med en liten men trogen läsarskara.
Som jag!

När det gäller responsen på en lämnad kommentar känner jag att jag stöter på patrull!
När jag tar mina turer och slänger iväg en å annan genomtänkt å något fler ogenomtänkta ord i bloggarnas kommentarsfält finns en risk i att jag väldigt fort glömmer bort vad jag skrivit och hos vem.
Och då jag har fler än en favvoblogg brister mitt komihåg.
Jösses, vad begär ni?

Min filosofi är att får jag en fråga eller någon form av inlägg som ’kräver’ ett svar skriver jag det i avsändarens blogg (förutsatt att den som lämnat sina spår har en egen blogg).
Detta är förstås min högst personliga åsikt, men anser att detta både är det korrekta, det mest artiga och hövligaste sättet att bemöta en kommentar på.
Å enkelt.
Bara klicka på ’profilnamnet’ å vips så kommer man rätt.
Anser att det är på gränsen till fräckt att förvänta sig att läsaren skall återkomma dag ut å dag in för att se om något svar angetts - å se där, Fröken Duktig har talat...
Men genom att går till kommenterarens kommentarsfält vet man att kommentaren når kommenteraren och kommenteraren kan således sitta lugnt och invänta sin kommentar.

Jag personligen besöker sällan eller aldrig ett inlägg som jag redan läst och har jag lämnat en fråga så ser jag troligen inte svaret.
Fast ähh... det är kanske bara jag - en lat å trög rackare med dåligt minne...
Men - är innerligt tacksam för er som ’tar er tiden’ och kommer hit och besvarar mina utslängda frågor.

Hanteraren
/Carina

fredag 7 december 2012

Fredag, snö & mängder av erbjudanden

Antingen måste jag vara en extremt bra kund
Eller så ligger årets julhandel rejält risigt till...
Rabatterbjudandena via sms har de senaste dagarna slagit nya rekord.
Telefonen har pipit värre än under ’Massmessmissen’ för några år sedan.
Före 08.00 började terrorn, pip – pip.
Sömnigt men tillräckligt nyfiken på vem som messar mig vid denna tidpunkt famlar jag efter telefonen.
Å se där, det var Hemtex som tyckte att jag skulle julfynda med 20% på hela köpet.
Trött lade jag ifrån mig luren.
Fem minuter senare, pip-pip, Åhléns förkunnade att jag i egenskap av klubbmedlem idag får 10%.
Tre minuter senare, pip-pip, H&M meddelar att handlar jag för 500:- så får jag 100:- i rabatt å de under heeela helgen.
Femton minuter senare tjoar The Body Shop glatt att ’Oj, vad det snöar – vi bjuder på en extra medlemsdag med bra rabatter’.
Lindex skickade ett ’gnistrande’ erbjudande om 20% på allt i butiken, man blir förstummad...
Halvminuten senare skickar Twilfit att om jag dyker upp under dagen kan jag räkna med 25% i snörabatt.
Slutligen tycker Vila Club att jag är en sådan exceptionellt bra kund så jag erbjuds 20% på ett köp, bara sådär - rakt av.
Till detta kan tilläggas mail från Stadium, Intersport, Ellos och La Redoute.
Dock inte ett enda ynka litet schysst erbjudande om typ 50% på Odd Molly – suck att det ska vara så jädra svårt…

Känner plötsligt att dessa erbjudandena sannolikt säger en del om mina köp (o)vanor.
För givetvis triggar alla fantastiska, storartade, formidabla och makalösa erbjudanden mina köplustar.
Rabatterna haglar i huvudet och min matematiska förmåga slår nya toppnoteringar.
Med nöd och näppe lyckas jag hålla mig från butikernas glättiga inviter, undvika förslag om bjudpepparkakor och julmust samt avhålla mig från att totalt gå ’bananas’ med kreditkorten.
Men tänk ändå vad butikerna är goa med oss kunder, allt för att det har snöat lite extra, host, host…

För snö har det kommit.
Om någon har missat det så älskar jag snö.
Snö i mängder och snö i kvadrater - snö intill förvirring..
För snö gör något med oss människor.
Vi bryr oss om varandra.
Vi hjälps åt med barnvagnar å rullatorer.
Vi knuffar bilar och erbjuder lift till okända.
Jag tror att vi storstadsbor, med en lagom regelbundenhet behöver lite katastrofer.
Snö gör oss goda


Möjligen något insnöad
/Carina


lördag 1 december 2012

Plötsligt händer det!

Ja se där!
Ett Fredagsmail, förvisso på en lördag – men what a heck…
Ett Fredagsmail är alltid ett Fredagsmail.

Var en sväng till Centrum.
Slogs av hur ofantligt mycket människor där var å vad folk handlade.
Själv köper jag sällan några julklappar förens den allra sista veckan.
Gick där i godan ro och nynnade på diverse julsånger ackompanjerad av butikernas ljudanläggningar.
Stoppade handen i varje pepparkaksburk som affärerna så välvilligt bjöd på.
En medelålders herre med block och penna i högsta hugg kliver fram.
Blev först generad över att stå där och äta upp de små livens pepparkakor.
Mannen log brett leende och informerade mig om att han kom från någon tidning (vilken hann jag förstås inte uppfatta, så dumt…).
Artigt frågade han om jag hade tid någon minut å eftersom jag inte på något sätt hade brått (å dessutom hela munnen full med pepparkakor) svarade jag 'Ja' (eller ett mmm...)
Sekunden senare blixtrade det till i ansiktet och jag förevigades (fortsatt med munnen full av pepparkakor) för denna tidning… som jag alltså inte vet namnet på.

Första frågan löd om jag hade julpyntat hemma?
Lätt förnärmad svarade jag 'Nej - som traditionen råder julpyntas här minsann inte hemma förens till första advent, även om jag i själ och hjärta är en julälskare av stora mått så finns det faktiskt regler för detta med pyntandet’.
Okej svarar mannen, ’Men första advent är ju imorgon’– Hmpf, lite skamset erkände jag att en å annan ljuslykta faktiskt hade kommit fram och att jag självfallet hade stenkoll på att det var första advent imorgon.
Nästa fråga var om jag hade köpt några klappar?
Eftersom jag inte hade det (för-att-jag-aldrig-köper-klappar-förens-sista-veckan) blev svaret 'Nej'.
Den tredje frågan var vilken som var min bästa hushållsmaskin?
Lade pannan i djupa veck och funderade så det knakade.
Kände att jag verkligen ville tänka till, ge ett bra och genomtänkt svar.
Ett svar som skulle klassa alla andras svar med hästlängder.
Ett svar att minnas.
Här skulle det minsann inte presenteras bakmaskiner, elvispar, glassmaskiner eller matberedare.
Nej, bättre upp!
’Nå?’, frågade mannen.
Började känna en viss stress och inser att herren framför mig säkert inte är ett dugg intresserad av något smart svar från mig. Han ville säkert helst ha ytterligare en dammsugare att notera till sin statistik och gå vidare till nästa person.
Till slut, efter mycket vånda kommer jag på den.
Min ultimata hushållsmaskin.
Min älskade, min underbara, min fantastiska mojeng.
Apparaten som borde finnas i varje kvinnas hem.
Maskinen jag inte kan leva utan, om än för någon dag,.
Kraftkällan som gör mig len och mjuk, lycklig och harmonisk
Den lilla saken som jag helst tar fram när jag är ensam hemma, (inser att denna beskrivning lätt kan leda tankarna åt heeelt annat håll… )
'Min epilator', säger jag högt (ni vet en sån där hårborttagningsapparat).
Upprymd informerade jag om mitt val.
Intervjuaren tittar något uppgivet på mig.
Säger med tung röst ’Vad har en hårborttagningsapparat med hushållsarbetet att göra?’
Suck, om han bara visste.
Livet blir liksom lite lättare utan en massa hår på benen.
Man blir gladare, man känner sig fager och förnöjd.
Och med de attributen i huvudet går matlagningen som en dans.
Fast vad vet karlar om just de?

Strosade vidare åt mitt håll.
Mannen med blocket och pennan hugger nästa kvinna.
Hårfin
/Carina


.