CLE1960 - Instagram å jag liksom!

onsdag 30 december 2015

Sista inlägget 2015

Trettionde december 2015!
Inledde dagen med att agera chaufför.
När jag ändå var i farten tänkte jag att ja slänger in ett besök på ett av mina favoritställen - nämligen IKEA.
IKEA är kul.
Helst besöker jag IKEA ensam – inga massa karlar som suckar, stånkar och stönar över att allt tar en sån nedrans tid, att det är för varmt, att det är för kallt, att det är för mycket folk eller som tjurar över att de faktiskt högaktningsfullt rent av struntar i vilken färg det är på kuddarna i soffan.
En tanke är att IKEA borde följa Ullaredstrenden dvs. att skapa en sportbar där man kan placera sin man under tiden som man i lugn och ro kan shoppa runt och fylla sin gula plastkasse med allehanda ting som man inte visste att man behövde.
Ikea, jag bjuder på det tipset!

Imorgon är det nyårsafton
En dag som kommit alldeles för fort.
Cheeezzzus – vart tog året vägen liksom?!?

Om jag snabbt ska resumera året som gått kan jag sammanfatta det genom att börja med att detta faktiskt var året där det vände – året där jag gick från att vara mellan två jobb till att ha ett riktigt jobb.
Ni vet ett sånt jobb där man är fast anställd, känner sig trygg och kan sluta hyperventilera varje gång som man ska betala räkningarna (nåja, det sistnämnde har jag inte riktigt slutat med ännu).
I spåret av jobb kommer lön.
När man får lön behöver man inte längre hushålla med de 10.240:- kronor i månaden som a-kassar erbjudit. Alltså känner man sig nu rik.
Rik är kul och spara är tråkigt.
För första gången körde vi (förutom några kortare Europatrippar) två veckor i Grekland – å två veckor -  ’Once you go twice you never go one’ Typ!

Eftersom jag har slutat att ge nyårslöften (åtminstone officiellt) så var de ganska lätta att hålla (misslyckades f.ö även med de inofficiella…daglig yoga, träning etc.).
Det i sin tur innebar att jag fortsatt är otränad, jag är lat, smått obrukbar och som grädde på moset även lyckats lägga på mig några extra lyxiga överflödskilon.
Sammanfattning; Pengar är kul – äta god mat är gott och vin är ett privilegium, träna är trist, tar tid och är galet tråkigt.
Till mitt försvar får jag säga att man faktiskt bara lever en gång och att ingen kommer att tacka mig för att jag avstått livets goda.

Ja, det var väl allt.
Har väl inget annat direkt att tillägga.

Jo förresten - ett stort tack till alla er som uppmuntrat mig till att fortsätta med Fredagsmailen, utan er hade det med största sannolikt inte blivit några fler inlägg (ja, er uppmuntran är oerhört viktig - förmodligen viktigare än vad ni tror).
Gott slut och gott nytt till er alla.

Hoppas (ja, jag menar det) ni får en fantastisk övergång till det nya året.
Själva ska vi (tack vare en skön jobbrokad från Perres) fira en traditionell nyår här hemma, det i släktens god lag.
Sebban väljer och vrakar bland nyårserbjudanden - söta bästa unge.
Loppan har förpassat sig till ljuvliga västkusten - söta bästa unge.


Så välkommen 2016
I am ready
/Carina


tisdag 22 december 2015

Det var på håret...

Men du har väl alltid sett likadan ut!
Nää, det har jag väl inte.
Jooo, du har alltid haft sådär lite halvlångt å lugg.
Alltså nää... – Sa jag bestämt.
Eller jo, eller nej förresten, det har jag INTE!
Nu i en lite mer förnärmad ton.

Jag tycker i alla fall att du har sett exakt likadan ut - alltid.
Ämnet var hår och samtalet utspelades för en tid sedan med en väninna.
Jag rynkade pannan så att det de där fula bekymmersvecken blev ännu djupare och ännu fulare.
Sårad och förorättad snurrade tankarna, jag letade febrilt efter några före detta schyssta frisyrer. Kom inte på några direkta dramatiska förändringar och inser att hon nog faktiskt hade rätt - om än lite...
Okej, mina frisyrbyten har kanske inte har varit så frekventa.Även om jag själv, i min egen lilla håriga bubbla har tyckt att jag bytt frisyrer i ett rasande tempo genom åren
Men vid närmare eftertanke har det förvisso olika men ändå lika fast med lite olika varianter av samma tema. Typ.

I mitt huvud radades det upp konstiga permanenter, märkliga färger, långa luggar, korta luggar och för att inte tala om min tid som vätesuperoxiderad blondin.
Vadå aldrig bytt frisyr liksom.
Nyktert inser jag dock att min kreativa ådra inte alltid har fått utlopp genom konstnärliga frillor, tatuerat skinn eller säkerhetsnålar i kinden. 
Jag famlade efter vågade hmpf... frisyrer
Vart tog den fantasirika, skapande och idérika Carina vägen.
Istället insåg jag att jag var en superfegis som aldrig vågat mig på korta tuff frillor eller färgat håret gothsvart.
Kände mig lurad.
Fast mest lurad av mig själv.

Hade på tungan något om att hon minsann inte heller hade svischat frisyrer så mycket och faktiskt hade sett minst sagt lika tråkig om inte ännu tråkigare ut än vad jag hade men valde (vuxen som jag är) att lägga ner snacket och istället gå hem och kika i bildarkiven det för att på via bildbevis återupprätta min heder om att jag minsann visst har sett annorlunda ut en jäkla massa gånger genom åren. Jorusåattehh...
Lyckades kamma (om ordvitsen ursäktas) fram ett å annat bildbevis på att jag följt trender (om än mina egna) och haft olika färger (om än ganska försiktiga sådana).
Så visst fanns där variationer.
Dock har jag inte bytt frisör (i alla fall inte på de 25 senaste åren).
Man byter inte man och man byter inte en bra frisör.
Båda är för mig två viktiga ting i en fungerande värld.


Får man locka med en God Jul?
/Carina
Trendsättaren















onsdag 16 december 2015

Jag önsker er alla en Piratfri jul!


Kände att jag fick lite vatten på min kvarn.
Just, precis, exakt!

Här om dagen bekräftade tidningen Metro just det som jag pratat mig varm om tidigare i bloggen – nämligen detta otyg med piratkopior.
Nej – det är inte okej.
Inte någonstans faktiskt.

Patent och registreringsverket (PRV) har roat sig med att sammanställt nya siffror från EU-organet OHIM som visar att hisnande 300 miljarder kronor går förlorade i Europa till piratindustrin varje år. Och då är inte förlorade jobbtillfällen och uteblivna statliga intäkter inräknade.
I Sverige lägger vi svenskar varje år över sju miljarder kronor på piratkopierade kläder, leksaker, hemelektronik, kosmetika och sportartiklar.
Fatta – sju miljarder.
Sju jäkla miljarder.
Låt inte ditt habegär ta över.
Tänk på att de som har gjort denna billiga märkeskopieväska sannolikt har usla levnadsförhållanden, odräglig arbetsmiljö, många gånger lever under slavliknande former och tjänar en spottstyver.
Är det verkligen det som du vill gynna?
Och gissa vart alla dessa pengar går?
Japp, till de som man minst bör gynna det vill säga den organiserade brottsligheten och, har man numera konstaterat även till diverse olika terrornätverk och terrorgrupper.
Så skippa alla tänkbara kopior och satsa på original under granen.

Glad och piratfri jul
/Carina
Originalet




fredag 27 november 2015

Perfekt fredag!

Jag vet inte hur det är med er.
Men jag vet hur det är med mig.
Ibland stöter jag på människor som jag vill vara.
Ni vet, en sådan där perfekt, gruvligt trevlig, mjuk, speciell, spontan på ett härligt sätt och allmänt vänlig person.
En människa som liksom inte har antydan till något ont i sig.
En människa som typ alla bara vill vara.

För det finns, de där som alla önskar vara vän med.
En människotyp som man automatiskt respekterar och tycker om.
Tänker inte på de där coola typerna från plugget utan mer ur ett vuxenperspektiv - alltså den vuxna som jag alltid velat vara men som jag aldrig blev.
För de finns - de finns lite överallt.
I grannskapet, på arbetsplatsen och i vänkretsen.
Minns en arbetskamrat.
I mitt huvud gick hon under benämningen ’Fröken Perfekt
Hon var sval, smal, söt, vältränad, smart och skärpt.
Hon hade ett klingande skratt, ett fantastiskt leende och lyckades alltid säga något välbetänkt på rätt ställe.

Ofta tänker jag på dem.
De som i jämförelse framstår som rent ljuvliga varelser helt utan fel och brister.
Jag ser dem överallt.
Beundrar dem.
Undrar hur de gör.

Jag önskar att jag var som dem.
En av de kloka, trygga, förståndiga och rättrådiga.
En person som alltid stod rakryggad och som visste vad jag tyckte och alltid kunde motivera varför.
En vänligt sinnad själ som folk alldeles automatiskt tydde sig till vid med och motgång.
Någon som kunde hålla sig lugn och diplomatisk när diskussionerna går heta.
En som aldrig tog strid utan något på fötterna.Någon som tänkte först och talade sen.
Någon som vågar vara ärlig utan förbehåll.
Någon som karaktärsfast vågar erkänna sina misstag och kan skaka av sig kritik och suga i sig beröm.
En som alltid har ett leende till övers och som utan att blinka ställer upp för sina vänner, kollegor och kamrater.
En medborgare som är mjuk till sinnet, flexibel i sin tankegång och som har förmåga att lyssna och ta till sig andras problem utan att alltid kunna lösa dem.
Någon som känner engagemang, är noggrann, är språkkunnig och ifrågasättande på ett klokt och sunt sätt.
En person som är glad i hjärtat, klipsk i skallen, insiktsfull och fullkomligt älskar alla former av fysisk aktivitet.
En kvinna som andra bara spontant gillade.
Åhhh vad jag skulle vilja vara en sån.
En av dem.
En av de där perfekta.

Har missat att prata med Sebban (skäms lite).
Loppan hänger med Maxan (next stop Stureplan).
Pelle å jag ska julpynta hela helgen (fast det vet han inte ännu...)

Over and out
/Carina
Den not så perfecta



fredag 20 november 2015

Stolen friday!

Det är fult att stjäla.
Men ibland får man.
I alla fall om det är för en god sak.
I detta fall stjäl jag så det visslar om det - men kunde inte låta bli.
I brist på egna ord snor jag Expressens debattör Jonas Anderssons ord (med en viss egen touch).
Kunde inte låta bli liksom.

För jag erkänner.
Jag är en otäck och hemsk människa.

Jag gör nämligen skillnad på folk och folk.
För mig är inte alla människor lika mycket värda, eller jo - fast ändå inte.
När jag går omkring på stan eller är på jobbet så känner jag inte en instinktiv och obegränsad människokärlek. Jag kan bry mig så där lite lagom men de flesta människor väcker inga känslor alls hos mig, och har rent krasst inget större värde för mig. Jag älskar dem inte, hatar dem inte – jag bara inte bryr mig speciellt mycket om dem.
Självklart vill jag dem inget ont, och det bästa är förstås att det ska gå bra för dem i livet! Att de ska undvika svåra sjukdomar, inte bli utsatta för våld eller övergrepp. Att de ska ha en trygg uppväxt, en god ekonomi, sunda intressen (eller osunda så länge det inte skadar någon annan). Att de ska hitta kärleken, oavsett i vilken färg eller form den kommer.

Jag går inte heller omkring och delar ut alla mina pengar till vem jag än möter.
Det händer att jag skänker pengar till välgörande ändamål som typ Cancerfonden, Rosa bandet eller Läkare utan gränser.

Kanske köper jag en dyr salami eller en rökt lax för att stötta en grannunges innebandylag. Men överlag tycker jag nog att pengar som jag tjänat, i högre utsträckning är mina än någon annans.

Istället väljer jag att ställa grupp mot grupp i väldigt hög utsträckning, och den grupp jag i första hand prioriterar är min familj. Det handlar förstås mycket om grundläggande saker som mat, boende, mediciner och aktiviteter. Men ibland även direkt onödvändiga saker som restaurangbesök, SPA-besök och semesterresor.

Om någon i mitt hushåll, något av mina vuxna barn, eller kanske till och med någon i min närmsta bekantskapskrets skulle drabbas av ekonomiska svårigheter, så skulle jag absolut kunna tänka mig att prioritera om lite för att hjälpa till. På något sätt är det liksom lättare att hjälpa människor som står mig nära, som jag känner och som jag bryr mig om personligen.
Förvisso går en inte alls oansenlig del av mina pengar via skatter och avgifter direkt tillbaka till stat och kommun, och hur de pengarna ska förvaltas och fördelas kan jag förstås bara påverka vart fjärde år. Eller påverka vet jag inte, den enskilde väljaren har väl i det närmaste reducerats till politisk rekvisita nu för tiden.
Att stat och kommun lånar pengar av skattebetalarna och enligt samhällskontraktet sedan förvaltar och fördelar dem till gagn för medborgarna och enligt medborgarnas önskemål, det kan jag köpa. I alla fall till en viss gräns.
Och i den subjektiva gränsen går min egoism igen.
Jag tycker att svenska staten i första hand har skyldigheter gentemot de svenska medborgare och skattebetalare som de lånar pengar av.
Inte mot de 7 370 000 000 människor som inte är medborgare i Sverige, som inte betalar skatt i Sverige och som inte är en del av det svenska samhällskontraktet.

Inte för att övriga 7 370 000 000 inte är födda med samma objektiva människovärde, utan helt enkelt för att de inte i någon del tillhör det svenska samhället. Det är precis samma princip som får mig att betala för min familj, men inte för familjen i grannhuset (förutom köpet av den där dyra salamin och rökta laxen då) – bara i större skala.

Jag accepterar samhällskontraktet och det höga skattetrycket, under förutsättning att staten och kommun upprätthåller sjukvården, tryggheten, säkerheten, socialförsäkringssystemet. Att upprätthåller lag och ordning via polis och domstolar, fungerande infrastruktur, försvar. Och att man har en fungerande migrations- och integrationspolitik som inte äter upp hela statsbudgeten och påverkar alla andra områden.
Gör staten inte det är det bara att acceptera att det är var och en för sig.
Från stat till klan.


Det mesta lånat/stulet/snott av
Jonas Andersson
Ungdomspedagog och debattör

Så som det var sagt, ungefär
Å alá Carina


fredag 30 oktober 2015

Halloweenfriday

I mina ljusa stunder kan jag vara oerhört handlingskraftig.
På gott och på ont.

Två fantastiska veckor var tillända.
Två underbara, soliga, roliga, rogivande och enastående veckor.
Vi sa adjö till den fabulösa altanen, de trasiga sängarna och den något bittre men ändock på något grekiskt vis charmige hotellägaren.
En timmes bussfärd senare var vi på flygplatsen.
Alla som varit på Kreta och flugit från Chania vet att denna flygplats är något underdimensionerad, milt sagt.
Man står som en fårskock och blir forslade än hit och än dit.
Folk suckar, pustar, stånkar, stönar och försöker vinna någon meter genom att liksom skjuta väskan lite för mycket framför sig. Det här är egentligen helt sjukt beteende eftersom man fick sina sittplatser för hemresan redan på ditresan och man vinner noll i tid då vi alla ska till samma ställe och planet sannolikt inte kommer att lyfta utan någon redan inbokad passagerare.
I korta ordalag kan man säga att deras incheckning är något av en katastrof.
Efter mycket himlandes med ögonen, knuffandes och puffandes kunde vi till slut äntra den del av flygplatsen som innebar taxfreeshopping och inköp av nytt vatten eftersom man var tvungen att lämna den tidigare inköpta men ej urdruckna flaskan utanför säkerhetskontrollen, det på en plats just ordnad för nyinköpta-men-ej-urdruckna-vattenflaskor.

I ett uselt högtalarsystem (varför känns det som om typ alla högtalarsystem på flygplatser är usla?!?)  ropar man ut att det är dag att bege sig till gaten.
Värsta långa kön. Förstås.
Vi väntar.
Å väntar.
Plötsligt händer det!
En vaken flygplatspersonalskvinna öppnar ännu en utgång till planet.
En lika vaken Carina puffar på Perre och med ett brett smil hamnar vi nästan först i denna nya kö.
Där blir vi ståendes framför en grind.
Nedanför står den väntade transportbussen.
Ny väntan.
Och det är här den handlingskraftige och kreativa Carina kliver in i bilden.
’Jösses’ säger jag högt.
’De kan ju inte öppna till gaten och sedan inte öppna grinden – de måste helt enkelt missat det’
Väntar ett kort tag.
’Åhhh, dessa laglydiga svenskar som liksom bara är sååå oföretagsamma’, mumlar jag till Perre.
Resolut öppnar jag grinden och vi vandrar glatt ner för trappan till den väntande bussen.
Där står vi nöjt.
Perre säger, så-där-lite-på-skoj – ’Tänk om vi hamnade på fel buss’
Äh’, säger jag och känner mig fullkomligt trygg och väldigt nöjd över det faktumet att jag tagit detta egna initiativ.
’Men det är många som talar göteborska’, säger Perre.
Jag ler och känner mig fortsatt trygg och lugn, säger att man faktiskt kan tala göteborska fast man bor i Stockholm – Ööööö liksom.

Perre dissar mitt uttalande och vänder sig till en ung man bredvid oss och frågar, ’Ursäkta, men vart ska ni flyga någonstans?’
Den unge mannens blick är både oförstående och obetalbar – ’Alltså Göteborg’ säger han (på bred göteborska),  våra medpassagerares blickar riktas mot oss.
Hela bussens blickar riktas mot oss.
Vi befann oss på fel buss.

Framme vid planet frågar Perre chauffören
’Excuse me, but where are this plane going’.
Busschaufförens blick var även den lika obetalbar som oförstående och replikerar ’Where are you going?’
’Stockholm’ , svarar vi och hoppas att det är alla Göteborgare som klivit på fel buss.
Han vänder sig till någon flygplanstekniker på plattan, säger något obegripligt – han pekar bakåt i bussen mot oss två som nu stod ensamma kvar.
De skrattar gott, säger något mer obegripligt, skrattar igen och säger sedan att ’Okej, you must follow me back’.
Vi nickar, tittar på varandra och fnissar hejdlöst.
Tillbaka vid flygplatsbyggnaden beordrades vi att stanna kvar i bussen (Why??? - kan man undra) medan resten av Stockholmsresenärerna kliver ombord – så även de kloka som valde att inte följa vårt tidigare exempel om att ’hoppa över grinden’.


De tittade på oss.
Folk mumlade.
Några log.

Vi tryckte oss mot varandra och försökte ta så liten plats som var möjligt.
Men skämdes… – näe, faktiskt inte särskilt.

På grund av en influensasjuk Pelle blir den planerade klassiska Halloweenmiddagen uppskjuten till lördag.
Förhoppningsvis kommer båda sönerna närvara.
I övrigt.
Vila råder
Happy Halloween
/Carina
The doer







fredag 23 oktober 2015

Kusinlös fredag!

Allt var klappat å klart, planerat in i minsta detalj -  då ringer telefonen.
’Hej, det har uppstått ett litet problem!’
’Okej' svarar jag' - ännu lyckligt ovetande om vad som komma skall.
’Jo, jag åkte från pass och biljetter i Lysekil’
Jag tar ett djupt andetag, sätter all tillgänglig hjärnkapacitet i arbete och säger med min lugnaste stämma
’Har du kvar bokningsmailet?’ 
’Nix’, svarar Han Solo (vi kan kalla honom så).
’Har du tömt papperskorgen i din mail?’
’Nix’, svarar Han Solo igen.
’Okej, bra’ – sa jag.
Då letar vi bara upp mailet och skriver ut biljetten igen. Enkelt liksom.
Dessutom minns jag att man numera endast behöver ett giltigt körkort om man skall resa inom Schengen och EU.
Så frågar om han har ett hyfsat nytt och giltigt körkort.
’Jajjemen’, svarar Han Solo glatt.
’Då är biffen kirrad’ svarar jag belåtet och känner hur en stor sten faller från mina axlar.

Operation fixa-pass-och-biljett - Checked!

Avresedagen kommer och vi, en härlig trupp trycker in oss i bilen med destination Skavsta.
Alla satt glada, babblandes, bubblandes, förväntansfulla och trallaandes glatt ’vi har det bra, vi här bak i bilen trallalallalaaa…’.
Säkerhetskontroll passerades och flygplatsbaren intogs.
Öl (nåja, vin för min del) inmundigades och semesterfeelingen började infinna sig.
Cirkus femton minuter (till den minst stresstålige i gängets stora fasa…) innan planet skall gå fnissar vi ut mot boardingen.
Biljett visades upp.
Pass visades upp.
I Han Solos fall visades ett fullt giltigt körkort upp – sen tog det stopp.
Alltså, STOPP!
’Det där gäller inte’, sa den nitiska flygplatspersonalkvinnan.
’Joooo’, säger vi alla i kör och tror på något sätt att denna dam inte på sitt fullaste allvar kan mena det hon säger.
'Nej, det gäller inte' - upprepar hon.
Det blir knäpptyst.
’Så här kan ni verkligen inte göra’ säger Katarina – ’Han har ju rest ända från Västkusten’, vilket förvisso var en sanning men på intet sätt en förmildrande sådan.
’Ryan Airs regler’ – meddelar flygplatspersonalen myndigt.
Alla stirrade på varandra, flackande blickar möttes och något av en polsk riksdag utbröt.
Då planet snart skulle lyfta var möjligheten att skaffa ett tillfälligt pass snabbt i princip uteslutet.


Ännu en gång fick hjärncellerna bekänna färg och ännu en gång krävdes det kyla och planering utöver det vanliga.
Perre sträckte över bilnyckel och kreditkort, jag ringde Loppan allt medans flygplatspersonalen påbörjade nedräkningen tills planet skulle lyfta.
Messade Han Solo om att ’se-för-tusan-till-att-fixa-det-där-passet-så-löser-vi-resten’, meddelade Loppan att ’ring-till-varenda-flygbolag-och-boka-biljett-till-Bryssel,-helst-idag’ Kosta vad det kosta vill.


Vi damp ner i flygplansstolarna – tomma, besvikna och för stunden maktlösa.
Under de närmsta två timmarna satt vi och vred och vände på scenariot, fanns det något vi hade kunnat göra, missat – hmpf…
Knappt hade flygplanets landningshjul snuddat Belgisk mark innan vi tryckte igång våra mobiler.
Ringer Loppan som förkunnar att Han Solo är med i matchen igen. Han var inbokad på nästa plan från Bromma till Bryssel och beräknades landa om några timmar.
Sicken liten klippa han är, våran SuperfixarLoppa (åter tack för en fantastisk insats, du e så grym).



Betydligt bättre till mods beger vi oss nu från flygplatsen in till centrala Bryssel.
De kvarvarande boysen påbörjade nu en sällan skådad utforskning av den belgiska ädla drycken öl, det medan jag och Katarina tog oss en promenad och botaniserade i den Brysselska faunan av shopping de i det alltid lika karaktäristiska belgiska vädret – vi pratar således om grått dis, duggregn, tio plus och snålblåst.
Man skulle kunna tro att äventyret var över här. Men icke!
Några timmar senare landade Han Solo på ’den andra’ flygplatsen vilket innebar att han kom med ’ett annat’ färdsätt till den gigantiska stationen.
Så fort hans utsatta landningstid var passerad började vi terrorisera hans telefon, skickade meddelanden och försökte på allehanda sätt få kontakt.
Allt utan resultat (senare visade det sig att hans lur inte fungerade utomlands, suck...)
Som vilsna själar vimsade vi omkring, letade möjliga ankomstspår, ringde, mailade, messade och kollade idogt eventuella förseningar.
Fick information om att han landat i tid men där tog alla spår slut.
Vi hängde med huvudena och klurade på hur vi skulle gå vidare.
Förslag om att efterlysa honom via stationens högtalarsystem förkastades, vi dissade idén om att splittra oss och leta på varsitt håll.

Molokna satte vi oss på en bänk.


När stämningen var som mest deppig säger Katarina ’Men där står ju Han Solo’.'Näää', säger vi andra –  å tänker att hon säkert ser i syne och att den där sista ölen kanske var en för mycket.
'Joo’
– upprepar Katarina, ’Där står visst Han Solo!’.
Helt otrolig och helt osannolikt - men visst var det han!
Som en Jediriddare stod han på fast mark och blickade ut över Universumet.
Bör tilläggas att hitta en person man söker utan att ha gjort upp om mötesplats på denna mastodonta tågstation är lite som att hitta en nål i en höstack.
Men yes ’we did’it’ – eller Katarina did'it!

The force was with us all the way!


Helgen i övrigt avlöpte utan några större härdsmältor, vi hade koppel på Han Solo, det dracks ’Kwak’, åts magisk mat hos Paul, åt gofika hos Patricia, skrattade loss med Pia och så shoppades det hejdlöst (korrigering, jag shoppade helt hejdlöst) och alla kussarna var på sitt allra bästaste humör.
Jag kan också konstatera att, kusinlös som jag är -  är mycket lyckligt lottad över att ha blivit adopterad av Perres fantastiska kusinskara eller om det är vice versa.


Flying in flying out
/Carina
Den kusinlöse











lördag 10 oktober 2015

Humorbefriad fredag

Humor.
Alltså jag älskar humor.
Humorn är ett oerhört viktig del av mitt liv.
Fast.
Det märkliga är att jag kommer på mig själv med att sällan skratta.
Jag ler ofta men skrattar sällan.

Vi, hela teamet sitter runt fikabordet.
Det berättas anekdoter, historier, om semestrar och andra dråpliga händelser.
Kollegorna flabbar, garvar och kiknar av skratt.
Den ena skrattsalvan avlöser den andra och emellanåt låter det hela mest hysteriskt.
Själv småler jag.
Försöker fnissa med men skrattet fastnar i halsen och jag känner mig mest bara otroligt fånig.
Har svårt att se vad som är så himla roligt.
Istället försöker jag mig på ett eget skämt.
Skämtet var förutsägbart och tajmningen usel.
Det funkade inte.
Så istället för applåder och visslingar satt jag nu där med en lätt ångest och undrade varför jag i hela fridens namn inte bara kunde ha varit tyst.
Väldigt tyst.
Det är då jag inser att jag troligen inte alls har någon humor.
Eller i alla fall inte samma humor som de flesta andra.


Har funderar en del på det där.
Att bara flamsa med är inte min grej.
Har aldrig varit.
 
Jag tror att det handlar om ett väl behärskat kontrollbehov och hur mycket jag än så önskar har jag ofta jädrigt svårt att släppa loss.
Tror att ’det där flockskrattet’ till viss del handlar om en bekräftelse, en känsla av att man finns till och att man tillhör en grupp.
Jag har också det behovet – fast ändå inte.
 
Det finns tillfällen då jag med nöje klär på mig rollen av att vara ’den där’ som kan liva upp stämningen och därmed få ta del av en härlig gemenskap.
Stunder då jag är i mitt ess och jag briljerar med snabba repliker och ett varmt omhändertagande.
Bör dock tilläggas att det sker allt som oftast i kombination av en självpåtagen roll som samordnare, festfixare eller reseledare.
Då kan jag blomma vill jag lova.

Smilbanden kan även dras ut till bristningsgränsen när något riktigt ironiskt sägs, när någon är sådär lagom sarkastisk eller i bästa fall om en riktigt dålig ordvits yttras i sällskapet.
Då bubblar jag, fnissar – men någon större glädjeyttring än så bjuder jag sällan på.
Det är trist.
Nej - den enda som jag kan brista ut i ett hejdlöst (och mycket märkligt) skratt tillsammans med är Perre.
I alla andra fall så sitter jag där med mitt fåniga, rätt stela smil och försöker se deltagande ut.



Jag har framskridna och allvarliga planer på att leva tills jag blir 100.
Alltså 100 år.

Jag tycker att det vore kul.

Ju mer vi skrattar dess bättre mår vi, i alla fall om man litar på läkarvetenskapen.
Med andra ord ligger jag rätt risigt till om man ska tro den gamla devisen att ett gott skratt förlänger livet.

Nåja – den som lever får se.

I helgen vankas grekisk afton på Skrattmåsen
Brorsan & Co kommer över
Loppan hänger här hemma
Sebban hänger med Carro

Kalimera
/Carina
Den humorbefriade



fredag 2 oktober 2015

Fredag - helg och innebandybefriad!

Jag har fått sparken.
Kicken.
Farväl och ajöss.
Morsning och goodbye.
Tack för allt och lycka till liksom
Såg den inte komma.
Anade inte ens.
Ut i kylan bara sådär.
Beskedet sved.
Svalde och sa att ’Det var lugnt’.
Hade ju ändå tänkt att sluta.
Sen.
Inte just nu och inte i år.
Det här skulle bli min sista säsong – min bästa, en tack och avskedssäsong. Typ.
Sen skulle jag sluta – jag lovar SEN!
Och jag skulle då sluta för att JAG ville sluta. Sen alltså!
Med nitton år på CV ’t kände jag mig trygg – nästan ohotad.
Lite som Farstahallens okrönte drottning, sekreteritens Mae West eller Sharksens egen Moder Theresa.
One of a kind men en ohygglig erfarenhet av domartabbar, en nästan ojämförbar spelarhistorik, gapiga föräldrar, hysteriska hejarklackar, jobbiga ungar och spelare som behövdes tas i örat alternativt vid lämpliga tillfällen uppmuntras. 
Vem ska nu meddela oerfarna sekundanter om när tid skall stoppas, när den ska starta och när den ska rulla. Vem ska förtroget berätta små anekdoter som att tränare Kennet började sin innebandykarriär i Malmen och att Sharksen är en sammanslagning mellan Farsta IBK och SB-95 som i sin tur är en sammanslagning av Sköndal och Bent – det här är historia mina vänner och jag är dess röst från det förflutna.
Men nix i secket var jag tydligen inte önskad längre.
En liten knappt obemärkt tår föll.
Tyst, stilla och väl dold.
Men jag är inte bitter.
Jag är inte bitter..
Jag är verkligen INTE bitter…host, host…
Det är nya tider nu.
Tider då de flesta inte har en aning om vem som ligger bakom succéer som Sharks Open, Ledarna VS Herrlaget och den numera klassiska Ledaravslutningen till havs.
Tider då Sharksens 84:or, 85:or, 87:or och 88:or radade upp SM-guld, DM-guld och Sanktanvinster har förpassats i glömska.
Alla sköna minnen som nu börjar gå förlorade, suddas ut, jämnas ut och glömmas bort.
Men vad vet jag.
Jag är väl bara en bakåtsträvande lätt ålderstigen, dock hängiven f.d innebandymorsa som tror att man kan leva på gamla meriter och som man uppenbarligen var tvungen att ge en lättare puff för att hon skulle förstå sitt eget bästa.
Suckar.
Det är därmed dags att begrava min avslutningsfras ’Vi ses i Farstahallen’.
För det gör vi inte.
Nåja – vad är väl å andra sidan en dag i Farstahallen…

I helgen vankas skaldjur.
Finfrämmande på middag.
Sebban har varit i Åre, förhoppningsvis är han väl hemkommen därifrån.
Loppan skulle visst åka till Kalmar och kolla Djurgården.
Så allt är precis som vanligt.

/Carina
Hon som inte är bitter.
Inte alls bitter.


torsdag 1 oktober 2015

Säg nej till Kopior!


Det var ett tag sedan.
Till och med ganska länge sen.
Kände att det var dags igen.
För varje gång jag har varit på resande fot blir ämnet lika aktuellt.
På i princip samtliga semesterorter finns de, de vimlar av dem – dessa kopior.
Kan gott erkänna att det fanns en tid i mitt liv då jag levde helt utan skrupler och glatt shoppade hejvilt utan något som helst samvete.
Åhhh det var ju värsta grymma klippet en Louis Vuittonplånka för en hundring liksom…
Sen blev jag äldre.
Och klokare, hmpf…
Så nix pix!
Det är slut med sånt (fast -  host, host… ibland har jag känt mig  lite sugen).
Ståndaktigt har jag dock stått emot och tänkt på världens barn och grym kriminalitet – jorusåattehhh…
Drar en kär repris – köp för tusan INGA kopior.
Och då menar jag verkligen inte för att de skulle vara av sämre kvalitet (om nu någon fått för sig att detta skulle vara anledningen).
Nej, det handlar om helt andra saker.
Fakta är:
Producenter av förfalskade varor kan konsekvent kopplas samman med annan kriminalitet, t.ex. terrorism, narkotikahandel, kränkning av mänskliga rättigheter med mera.Förfalskade varor produceras ofta under dåliga, oetiska och obehöriga betingelser, arbetarna har slavliknande arbetsvillkor och några arbetsrättsliga villkor är ofta icke existerande.
Att köpa kopior innebär indirekt att du stödjer barnarbete och djurmisshandel – gillar du inte detta ska du hålla dig långt från förfalskade varor. Basta!
De stora märkena har heltidsanställda designers som har till uppgift att skapa nya modeller, former och färger som skall göra just deras märke exklusivt - att kopiera detta är inget annat än ren stöld.
Man kan få massor av fina och härliga saker från producenter som inte lever av att förkasta de stora modehusen.
Har du inte råd med en äkta vara, lägg hellre pengarna på något annat.
För helt ärligt.
Alla normalbegåvade som är hyfsade bevandrade i märkesdjungeln  kan väl inte på allvar tro att man kommer undan med en oäkta Michael Kors, Mulberry eller Chanel över axeln eller ett par Dior på näsan – Sorry ladies, det ser bara billigt ut
Det står liksom skrivet kopia i pannan på er.
Kopiorna syns på långt håll, de bärs dessutom företrädesvis av unga kvinns med en släng av ’white trashlook’ (ledsen om jag kliver på någons tå just nu – lever för övrigt även under devisen att ingen regel utan undantag).

Men om man nu på sin semester skulle vilja köpa en äkta vara , hur vet man att det just är äkta vara?
De tips som jag lärt mig är följande:
Är finishen fin, eller ser den billig ut?
Finns det oavklippta trådar, dåliga sömmar, ojämna ytor eller skeva märken – allt detta är tecken på en kopia.
Avviker priset för mycket från normalpriset - är det högst sannolikt en kopia.

Säger som i reklamen.
Säg nej till billiga kopior.
Satsa istället på ett schysst original.


Slutligen.

Det är skillnad på en kopia och ett plagiat.
En kopia är när någon medvetet försöker lura köparen att detta är äkta vara.
Ett plagiat är mer en variant på den äkta varan, kanske inte heller okej men i det fallet försöker man ändå inte luras.

Over and out
/Carina
Originalet


lördag 22 augusti 2015

Buss på knappen

Säger Soup Nazi.
Ni som kan er Seinfeld vet vad jag pratar om.
Jag har träffat honom.
Fast i en svensk version och under pseudonymen Bus Nazi.

Som vanligt kom jag springandes (förvisso en definitionsfråga som jag inte tänker gå in närmare på) och med andan i halsen hinner jag preciiis med bussen.
Min vana trogen ställer jag mig i utrymmet som är ägnat åt barnvagnar.
Tar ett fast grepp om handtaget, lutar mig tillbaka mot fönstret samtidigt som jag försöker få ordning på andning och eftersvettningar från min språngmarsch.
Står där flåsandes och trixar med mobilen med väskan hängandes över axeln.
'Pling' - skylten för avstigning tänds.
Mitt undermedvetna anade att det var min överfulla dinglande väska som puttat till knappen - men säker var jag inte.

Då det ödesdigra plinget kom bara några ynka meter från nästa hållplats som dessutom låg i nedförsbacke precis när bussen precis fått upp högsta möjliga fart så var Mr.Chaufför tvungen att tvärbromsa.
Läs – Han verkligen ställer sig på bromsen -  ilska och irritation fullkomligt bolmade ur hans öron.
Bussen stannar i en kraftig gungning men ingen – alltså INGEN (vilket jag förstås redan anat) gör någon ansats till att vilja kliva av.
Chauffören öppnar dörrarna och ropar i högtalaren ’Vem tryckte på knappen?’
Vi resenärer tittar oss omkring (mest jag då i förhoppning om att det faktiskt var någon som hade tryckt), tittar på varandra, ler lite, höjer på ögonbrynen och rycker diskret på axlarna.
Chauffören upprepar ännu något ilsknare ’Vem tryckte på knappen???’
Men då vi denna dag hade tilldelats Bus Nazi nöjde han sig inte med några leende resenärer – Nej, han skulle reda ut detta!
Han reste sig upp, ställde sig i mittgången och mer eller mindre vrålade ’Vem av er tryckte på knappen ?!?’.

Vi medpassagerare log inte längre utan tittade nu ner i golvet, tryckte på våra mobiler eller stirrade nervöst ut genom fönstret.
Alla vände sig instinktivt bort för att slippa möta Bus Nazis blick.
Chauffören stirrade stint på oss - var och en fick en provokativ blick innan han långsamt och demonstrativt återtog sin plats i förarsätet.
Vid nästa hållplats plingades det igen (jag var definitivt oskyldig denna gång).
Vi närmar oss hållplatsen -  Bus Nazi ökar farten och kör helt resolut förbi den...
Nu fanns där förvisso ingen att plocka upp men väl en person som hade önskat kliva av – vilket han lite tafatt ropar.
’Ursäkta mig men jag skulle av här!’.
Bus Nazi replikerar blixtsnabbt i högtalaren ’Passade det inte förra gången så kan du gå från Högdalen!’
Den stackars mannen som hade önskat kliva av teg.
Hela bussen teg.

Jag som fortsatt anade att det var jag som var orsaken till den felaktiga 'plingningen' teg mest av alla.
Följande mornar har jag fortsatt klivit på bussen med andan i halsen.
Jag har fortsatt intagit utrymmet lämpat för barnvagnar - men väskan, den håller jag hårt i.

/Carina
Bussresenären


fredag 14 augusti 2015

Tjugosexår just idag

Ja jag vet  - ord är överflödiga...
Men när jag ändå är inne på ämnet så vill jag likväl plocka fram några som jag känner passar som en sammanfattning av våra 26 år tillsammans.

Jag är stolt över dig.
Jag är glad att du väljer att vara med mig.
Jag är lycksalig.
Jag är förvånad över hur fort tiden gått.
Jag älskar din tillgivenhet.

Men det har också varit frustrerande. KrävandeEmotionellt. Utvecklande. Givande. Oroligt men mest helt otroligt.
Word liksom!

Tack för dessa år och livet med dig blir bara bättre och bättre.

Din
/Carina








fredag 24 april 2015

Hola Fredag

I samma stund som jag säger ’Hej där!’ så ångrar jag mig.
Fasiken…
Att jag aldrig kan hålla snattran på mig.
Jag ångrar mig bittert och vet nu vad som komma skall.

Jag borde ha använt mig av det gamla välbeprövade ’vända blicken lite svävande ut över den stora folkmassan tricket’ en kunskap som brukar kunna komma väl till pass när man när man liksom inte har lust, eller tid för all del att ’råka se’ en person som kommer gående rakt emot en.
Men icke, jag hade uppenbarligen inte vaknat på min smarta sida denna dag.
Så istället nästan söker jag upp denna gamla bekanting med blicken och med ett varmt leende säger jag alltså ’Hej där!’.
Jag ser hur hon skiner upp som en sol och jag känner ännu en gång att ’vad-tusan-skulle-jag-säga-hej-för-?-!-?’
Just det där ’Hej-där-hejet!’ var å andra sidan typ det enda som jag den närmsta halvtimmen tog initiativet till.

Framför mig stod ett välbekant ansikte.
En trevlig gammal bekant men ack så pratglad sådan.
För min smak, lite väl jobbigt snackig.
Hon är lika välkänd som ökänd för sin specialistkompetens inom envägskonversation.
Att stanna upp betyder att jag upplåter min tid, i värsta fall kan det handla om flera timmar. Man bör för dagen ha begåvats med tålamod, empati, villighet att lyssna, kunna humma instämmande, mumla aha och att jag förstår precis, exakt och kunna slänga in ett å annat å sjutton.
Nu var jag inte tokstressad denna dag så det var bara och bita i det sura äpplet och med en intresserad min hänga med.
Det fanns för övrigt inte en chans att komma undan.
Hennes ord rabblas på i kulsprutetempo i en ganska skön söderslang.
Jag kämpar.
Mitt goda hjärta gör att jag försöker att visa intresse och förstå och på ett lagom smidigt sätt snarast försöka ta mig ur detta samtal.

Efter trettio minuter och otaliga försök att dra mig därifrån studsar helt plötsligt och oförberett frågan tillbaka till mig ’Hur mår dina grabbar förresten?’
Funderar snabbt på att helt enkelt säga ’De mår okej men nu måste jag gå vidare’ men faller jag i smickerfällan och påbörjar en berättelse om hur duktiga de är - 'de små liven'. Hinner dock inte särskilt långt innan damen framför mig åter tar befälet och liksom kidnappar berättandet och kör vidare – det helt utan intresse för något annat än att berätta om sitt och de sina.
Cheezzus!

Fyrtiofem minuter senare och med begynnande skavsår i öronen kommer jag äntligen iväg.
Min shopping uteblev.
Note to myself – nästa gång… titta i fjärran Carro – långt ut i fjärran.

För övrigt så blir det gäster på middag ikväll.
Tänkte köra spansk afton.
Städdag i området.
Pust
Sönerna har jag absolut nollkoll på.
Japp – absolut NOLLKOLL (ni läste, jag vet…)

Hola
/Carina
& Perre


lördag 11 april 2015

Lördagens fredagsmail

Optikern framför mig hummade, mumlade och nickade.
Hon ställde fråga efter fråga och noterade vördsamt mina svar på blocket framför henne.
Allt från hur jag uppfattade saker, såg saker och urskiljde saker runt mig. 

Själv satt jag i en stol som säkerligen skulle uppfattas som bekväm om det inte hade varit 
för den lätt besvärande situationen, framför mitt ansikte fanns en lustig maskin full med märkliga instrument.
Jag som aldrig – bortsett från skolans klassiska synundersökningar never ever har kollat synen var smått oroad över vad som komma skulle.
Jag svarade på samtliga frågor efter bästa förmåga och tyckte själv att jag klarade både frågorna och testerna ganska galant.
Slappnade av något.
Tänkte att det där med att skaffa glasögon kanske ändå var ganska överdrivet.
Jösses, jag såg ju nästan allt... varenda bokstav, typ - om inte på första försöket så i alla fall på andra eller tredje.

Efter en stund lutade sig optikern tillbaka, tittade mig djupt (och möjligen smått roat) i ögonen och frågar med ljuv stämma om jag har körkort.
Absolut självklart, svarar jag självsäkert.
Det ska du vara glad för, för om du skulle ta ditt körkort nu hade det stått ’Glasögon’ med stora bokstäver på det.
Kalla kårar smekte min rygg, iiiiiii...
Fasiken, var det så illa ?!?
Skräcken vällde över mig.
Hjälp, hjälp, hjälp - vägen mot ålderdomen har aldrig känts närmare än nu.


Okej, här gäller det att agera.
Blixtsnabbt korrigerade jag några av mina tidigare svar och meddelande att jag minsann visst såg gatuskyltarna och det jag sa nyss mer var ett uttryck för vad jag trodde att hon ville höra och inte alls synonymt med någon slags sanning.
Optikern log roat.
Nja, jag bygger detta påstående på de resultat som maskinen här visade, sa hon.

Okej, okej, okej – jag fattar.
Det är kört!
Mitt liv som glasögonorm är nu ett faktum.Glada dagar som felfri är till ända - som om de liksom funnits några sådana, hmpf...

Alltså, jag gillar ju inte glasögon.
Fast jag älskar solglasögon.
Som om det är till någon hjälp...
Hur som helst har jag blivit varse om att jag ser som en jäkla kratta (som om jag inte visste det innan...) och att jag nu går en glasögonbeprydd tid till mötes.
Jag har också insett att om jag inte hälsat på alla jag känner så har jag haft ett skäl.
Att dammråttorna har en orsak och det samma gäller för de felplacerade eyelinerstrecken.
Fast färgblind hade varit värre.
Ett liv utan matchande kläder, hus och hem hade varit förenad med dödssynd.


Sebban ska på temafest
Loppan ska på stan
Perre jobbar
Å jag, jag bara ska
Måsågott
/Carina





.

fredag 3 april 2015

Långfredag

Med vakande öga stod jag vid kanten och lurade på mitt objekt.
Min blick iakttog, spejade och synade folksamlingen framför mig.
Likt en kobra på jakt inväntade jag den rätta stunden för att slå till.
Trångt, trångt men på stadiga ben flyttade jag mig inte en millimeter.
Det buffades och knuffades och mitt tålamod sattes på hårda prov.
Fanns inte en chans att jag skulle vika ner mig.
Hade jag tagit mig hit skulle mitt uppdrag också genomföras.
Kosta vad det kosta vill.


Plötsligt händer det.
En kvinna framför mig satte tillbaka sin skopa.
Jag kroppsfintade en pensionär snett till höger om mig och tog ett snabbt steg framåt, sträckte ut min arm för att med mina knubbiga fingrar greppa skopan.
Precis innan jag skulle knipa denna för stunden åtråvärda tingest ser jag hur en stressad småbarnsmamma kastar sig fram och kniper den mitt framför mina förvånade ögon.
Men vaff…
’Den var min!’ – säger jag irriterad.
’Kanske det’ - sade den stressade småbarnsmamman, ’Men nu tog jag den först.’
Ser hur segerns sötma sprider sig i hennes ansikte samtidigt som hon tar sig an anrättningen framför oss.
’Men jag har ju stått här och väntat länge’, säger jag buttert.
Inser i samma sekund att vad tusan håller jag på med ?!?
Tjafsa och tramsa om en skopa.
Jösses!


Platsen är ICA Maxi.
Scenen utspelade sig på påskhelgens hetaste plats, dvs. Godisgången.
Detta begärliga och lockande ställe som ingen normalfuntad människa kan vara utan var för dagen tvärfull, lite som ett Odd Molly 60%rabatt tillfälle (så ni har lite att referera till).
Även om man inför denna, godisens högtidshelg hade anrättat flera upphämtningsställen och gigantiska lådor så uppstod det ett hysteriskt tumult runt påsar, gelehjärtan, sura colaflaskor, harpluttar och fruktfiskar.
Det är krig.
Alltså krig på riktigt.
Jag har aldrig, aldrig någonsin ever behövt att brottats, stångats, kämpat och tampats för att nå längst fram till dessa plastboxar fyllda med allehanda godsaker.
Det krävdes armbågar, smilanden och många ’ursäkta mig’ för att kunna fylla helgens gigantiska påse.
Men nu är det gjort!


På lördag ska det firas och ätas traditionell påsklunch här hemma.
Förutom detta arrangemang blir det lugnt.
Vet att Loppan ska på Djurgårdspremiär.
Vet att Sebban sannolikt ska ta en tur till Eskilstuna
Å vet att Perre å jag ska ägna oss åt hus, hem å varandra.

Glad Påsk på er alla
Nära som kära och alla ni andra!
Påskkram
/Carina
& Perre





lördag 28 mars 2015

Fredagsfika

Alltså!
Jag trivs i city.
Rent av älskar att traska runt i allehanda affärer, butiker och varuhus.
Botanisera i utbudet av varor som man inte hittar i sitt gamla vanliga förortscentrum.
Varje dag består av nya upptäckter och jag stortrivs i rollen av att vara turist i min egen stad.
Fakta är att jag känner mig så pass svältfödd på shopping  (detta kan möjligen låta märkligt i mångas öron och beror förvisso till stor del på bristande shoppingresurser vilket inte är att förväxla med shoppingintresse) att jag faktiskt tillbringat varje dag med minst en vända bland folkmassor, trängsel och köer.
Och som sagt, jag älskar det.
Men mina luncher innehåller inte bara shopping.
I bästa fall kan jag även hinna med lite mat.
Här om dagen satte jag mig på ett café, beställde in en delikat macka och önskade en stor kopp kaffe.
Servitrisen tittade leendes på mig -  tog ett djupt andetag och började sedan rabbla alla de sorters kaffe som stod på menyn.
Jag som helst vill ha vanligt kaffe och helst med minimjölk skruvade på mig och sa att jag just bara ville ha en ’vanlig’ kopp kaffe.
’Okej’, säger servitrisen och börjar istället rabbla upp alla olika sorters bönor och rostningar som fanns i sortimentet.
Suckade högt.
Där satt jag och insåg att jag var precis så okaffesnobbig som en människa kan bli.
Jag tycker att automatkaffet på jobbet är helt okej och anser att nescafé tillhör livets goda. Mitt enda krav är att jag önskar minimjölk till (japp, minimjölk) det kan funka med lättmjölk och så ska den vara kall - iskall. Alltså jag vill ha ljummet kaffe -  inte för varmt och inte för kallt.
Så jag säger ännu en gång, med en tydlig stämma  ’Alltså en vaaanlig kaffe – tack!’
Bet ihop.
Kände hur mina fula bekymmersveck i pannan rynkades mer än nådigt och var på vippen att ta en diskussion om huruvida dessa eviga mutationer av vanligt kaffe har gått till överdrift eller ej?
Hur svårt kan det vara liksom?
Jag förstår inte att dessa enkla önskemål kan vara så svåra attt uppfylla, hmpf.

Servetrissan stirrar stint på mig och säger slutligen, ’Vill du inte ens ha en cappuccino, café au lait, eller en espresso?'
Vid det här laget hade min från början schyssta lunchfeeling övergått till en lätt irriterad typisk stockholmarearrogantfeeling.
Mina ögon smalnade och hela jag utstrålade medelålders sur otrendig ljummetkaffeälskande tant.
Kort senare fick jag min kaffe, med ’röd’ mjölk för det-var-tydligen-det-enda-som-de-hade.
Tryckte i mig mackan, slurpade i mig kaffet (som trots mjölken var för varmt) och stövlade med bestämda steg tillbaka till jobbet.
Det var en nedrans tur att solen behagade skina just detta dag – annars vettetusan
.

Idag skiner solen inte.
Grått grått men veckans isande vindar har i alla fall lämnat oss.
Ikväll ska vi fira svägerska.
Ännu en gång måste jag erkänna att jag inte har hundra koll på vad sönerna roar sig med denna helg.

I övrigt
Ha en bra helg.
/Carina


fredag 20 mars 2015

Fredag en vecka senare

En vecka
En intensiv vecka
En vecka av lärande
En vecka fylld av information, direktiv, lagar, normer och  anvisningar.
Jag har sällan känt mig så förvirrad som just nu.
Förvirrad och glad.

Vad var det hon sa?
Vad var det han hette, hur gjorde man det där, hur ska man tolka detta, hur ska man göra detta och framförallt hur ska JAG klara detta?

Att åka till city innebär nya rutiner.
Med nya rutiner kommer en ansenlig tid på stadens kommunala färdmedel.
Eftersom jag inte är någon vän av stadens kommunala färdmedel och tillika en stor bilfantast funderade jag länge på att faktiskt ta bilen till stan.
En snabb överräkning senare -  bensin, vägtull och parkering och var jag tvungen att inse att min tid som bilist till jobbet var över, okej tunnelbanan here we come.

Första morgonen klev jag glatt in i tunnelbanevagnen.
Satte mig ned vid en schysst fönsterplats, tog ett djup andetag och… spya, det stank spya i hela vagnen.
Tittade mig runt och såg folk sitta där helt oberörda- själv hade jag svårt att hålla kväljningarna tillbaka och vid nästa stopp bytte jag raskt vagn.

Dag två på väg hem damp jag ner på ett säte, spanade av omgivningen och kände mig trygg, lutade huvudet mot väggen och planerade att slumra tills Högdalen.
Vid nästa station noterade jag att någon satte sig ner på det lediga sätet bredvid mig.
Sniff sniff... i min lätta slummer känner jag doften nej fel, lukten.
Lukten av riktigt dålig stinkande herrparfym.
Mannen vid min sida stank så till den milda grad att jag vid nästa stopp var tvungen att byta vagn, igen.

Vid Högdalen byter jag färdmedel till buss.
Knallar som vanligt den korta biten till hållplatsen, lutar mig mot glasväggen, låter solen värma mitt ansikte, sniff 
sniff… men va faaaaan det luktar spya, det stinker spya (här också), vad tusan är det för fel på människor, varför spyr de som grisar kors å tvärs???

'Denna odör har f.ö legat kvar vid busstationen under hela veckan vilket inneburit att jag fått stå en bit ifrån och med snabba kliv tagit mig fram till bussen i samma stund som dörrarna öppnas.'

Dag tre behagade en man som sannolikt inte hört talas om tvål och vatten alternativt precis sprungit maran (vilket kändes mindre sannolikt) sätta sig  bredvid mig.
Odören av svett var så pass påtaglig att det enda alternativet var att åter byta vagn.

Dag fyra byttes luktvariationen till att ha en man (ständigt dessa män...) som luktade piss på sätet framför mig, 
han fullkomligt stank skit å piss och det enda raka var att byta plats (vilket vid det här laget hade hunnit bli en vana).

Okej, face it jag är en doftkänslig person.
Tunnelbanan och dess klientel luktar, stinker och har en fasansfull odör.
Det är en hemsk plats att vistas på.
Då bil gick bort kvarstod alternativet pendeltåg.
Jag älskar pendeltåg.
Och att ha ett jobb.

I helgen vankas det dåligt väder, trist.
Får utnyttja det dåliga vädret genom att vara inne och vara en dålig kvinna, göra svagsinta saker, äta ohälsosam mat och dricka förkastliga mängder med vin.
Har ingen koll på Sebban (igen... skäms på mig - jag är en dålig mamma...)
Loppan hänger denna helg i Köpenhamn (stenkoll där).

Let´s go
/Carina



fredag 13 mars 2015

Fredagens kungörelse

Okej - stunden är inne.
Låt världen veta.
I am ready.
Let´s spred it out!


Hej, jag heter Carina och jag har fått ett jobb.
Alltså ett riktigt jobb.
Inget låtsasjobb, pajasuppdrag eller fantasisyssla.
Ingen visstidsanställning.
Ingen projektanställning.
Ingen provanställning.

Ingen korttidsanställning eller något säsongsjobb.
Inget bemanningsuppdrag eller någon tramsig personaluthyrning.
Nej, vi pratar ett riktigt jobb.
Alltså ett äkta jobb på en riktig arbetsplats.
Ett heltidsjobb.
Ett jobb som jag kan kalla mitt – mitt jobb!
Ett jobb som jag på egen hand sökt och på egna meriter fått.
Det är så fantastiskt.
Så underbart.

Äntligen liksom.

Dra mig baklänges.

Som jag har kämpat.
Som jag har väntat.

Som jag sökt, letat, spanat, rotat, grävt och nosat.
I sex år. Typ
Räknade ut att jag under denna tid av a-kassa och projektanställningar i runda slängar sökt ett par tusen jobb.
Japp.
Ett par tusen jobb...

Optimisten inom mig jublar och korkar upp skumpan.
Allt medan den ständige följeslagaren Herr Pessimist envist mumlar att 'när allt verkar för bra för att vara sant så är det oftast det'.
Far å flyg säger jag - denna gång är det faktiskt MIN tur
!

Ingen å menar att INGEN som inte har varit jobbsökande kan förstå den känslan.
Känslan av att åter vara på banan.
Vara med i matchen.
Betyda något.
Till slut ler världen mot mig och jag sitter med ett enormt stort och smått fånigt leende på mina läppar, jag ler av hela mitt hjärta och världen ler tillbaka.

Tack!
Tack till alla som givit mig goda referenser (ni vet vilka ni är), till er som stöttat mig och trott på mig och till er som stått ut med gnällande och pipande över uteblivna anställningar å till älskade Perre. Förstås.
Ett stort jäkla tack!
Nu kör vi.

Start: Måndag
Plats: City
Lön: Jajjemen
Arbetstid: Perfekt
Potential: Bara plus
Lycka: Total

I helgen ska Perke på Aktiemöte, en regelbundet återkommande aktivitet som låter mer seriös än vad den är - säger hon som brukar köra hem resterna framåt morgonkvisten...
Sebban ska visst på dop å kolla mello (dock inte samtidigt, tror jag?!?)- been there done that liksom...
Loppan försökte jag fånga och få något vettigt ur - gick sådär...see you on Wordfeud

Soliga hälsningar
/Carina
Hon med jobb



onsdag 11 mars 2015

Mitt italienska temperament

Alltså, jag kan bara inte låta bli dem.
Jag är ju fasligt barnsligt förtjust i dem.
De må vara idiotiska, helt osanna, knäppa och inte fylla någon som helst funktion.
Lik förbaskat så har jag svårt att låta bli dem.
De där testerna.

Så när frågan om vilket temperament som jag hade dök upp i mitt Facebookflöde var jag ju förstås tvungen att bevisa mitt lugna och typiskt skandinaviska sätt att vara.
Här lever vi minsann inte ut i högljudda samtal, får svarta ögon eller gestikulerar vilt i galna diskussioner.
Nej, jag är en lugn och sansad människa, på gränsen till maniskt konflikträdd och ogillar skarpt att höja tonen för att inte tala om den skräck som jag känner då andra höjer tonen gentemot mig.
Döm av min förvåning då testet visade att mitt temperament var typiskt Italienskt.
Ehh italienskt?!?
Onestamente!
Alltså, helt ärligt...

Med höjda ögonbryn läste jag;
'Å ena sidan kan jag tydligen klara mig igenom de största katastroferna, men å den andra sidan kan jag bli hemskt arg över småsaker - kan ligga något i detta antagande.
Om något är väldigt viktigt för mig och jag tror på min íde behövs bara ett ord av kritik så blir jag stött, ledsen och på dåligt humör – hmm, kan tusan ligga något i detta också.
Dock har jag ett stort hjärta med mycket plats för kärlek till min familj och mina medmänniskor – japp, där träffade man rätt.'
Okej, det flyter förvisso en gnutta italienskt blod i mina ådror men jag har nog alltid haft en övertygelse om att det inte påverkar mitt sätt att vara och agera, men… ja, jag är kanske mer italiensk än vad jag tror å det känns faktiskt helt okej.
Helt fantastisk.

Assolutamente fantastico.

ArrivederciCiao
/Carina