CLE1960 - Instagram å jag liksom!

onsdag 28 augusti 2013

Öst möter väst å de e inte ens fredag...

Är på mitt allra mest strålande humör.
Har varit och fixat håret hos favoritfrissan på Svartensgatan 7.
Har inte brått utan går sakta Götgatan ner mot Skanstull.
Solen skiner och jag ler mot världen.

Går förbi Naturapoteket, de gör reklam för honungste, undrar om de är gott eller om det har någon bismak.
Lätt nynnandes passerade jag fiskaffären.
Kanske skulle köpa en bit tonfisk.
Är lite av torsk på fisk.
Eller svenska kräftor, fast de är ju dyra – kostar säkert en lax, men gösses så goda.

På gatan åker en bil med hög musik förbi, tror den var från Jamaica.
Det såg i alla fall ut så på reggeastreringsskylten.
En annan bil såg ut att vara från Kina, såg ut som en riktig rishög å en tredje var från Polen - det syntes tydligt pålacken.


Passerar en skoaffär, säljaren i butiken ser nöjd ut.
Skolorna har precis börjat och affärerna går lysande, han skor sig på andra.
Knallar vidare förbi Mc Donalds, ser att de har långa köer – det är säkert mest nyburgare som jobbar.
Utanför stod en hund å skällde, passade mig så jag inte fick några skallskador.

Stoppades av några turister som frågade om vägen, ’Sorry sir
I don’t speak french but I know a little german. She’s at home now’.
De tittade skumt på mig.
Vet ni föresten hur många tyskar det bor i Göteborg?
Jo, Görmany.
Å hörde ni  att Glenn var sen till ett möte.
Hysén va han då?
Fnissar nu smått hysteriskt över alla mina fyndigheter.
Jag är helt fenomenal.
Fantastisk.

Folk ler mot mig.
Jag ler tillbaka.

Det är lite så jag har det...
Denna typ av västkustska saltdränkta vardagliga reflektioner är sånt som min hjärna på egen hand roar sig med.
Det är liksom ingen hejd på mina ordsynapser, emellanåt går de crazy.
En 08 född i en Göteborgares kropp.
Hegefors är min husguru och Liseberg är min borg.

Fast vet inte...
Känns som om min omgivning inte förstår min storhet.
De himlar med ögonen, rycker på axlarna och pratar vidare då jag slänger in någon för stunden nykomponerad ordvits.
För att liksom förtydliga det (i mina öron vitsiga) brukar jag upprepa det hela med en betoning på själva vitsen.
Resultatet brukar oftast bli att personen framför mig tittar uppgivet å säger att ’Ja, jo – jag förstod första gången men det var inte roligt Carina’.
Mina axlar sjunker och jag känner att jag bor i fel landsände.

Folk har ingen humor här, verkligen ingen vits med att vara rolig här inte...

Som sagt, fredagsmail idag – jag och Perke har annat för oss nämnda dag.
Har inte hunnit checka av läget på sönerna – inget att oroa sig för...
Må solen skina
/Carina
& Perre

 

fredag 23 augusti 2013

Fredagsocial

En social ensamvarg.
Det står så i mitt CV.
Brukar fnissa åt just den formuleringen, gillar den.
Det är så mycket jag.
En sällskaplig eremit som tokgillar att umgås å vara för sig själv.
Inga märkligheter.

Läste i Metro härförledes om att luncha med kollegor inte alltid var förknippat med något positivt.
Tack snälla Metro för det bekräftandet.
Jag gillar nämligen inte att äta lunch med kollegor.
Gillar inte alls att äta lunch med kollegor.
Min lunch är min egentid, tid som jag helst tillbringar just med mig själv.
Däremellan – alltså under arbetstid hänger jag gärna med kollegor.
Jag gillar kollegor.
Jag gillar bara inte att äta lunch med dem.
Inser dock att jag är rätt ensam om denna fäbless för ensamluncher.
Eller?!?
Jag tror nämligen att vi är fler.
Tror vi är många som föredrar en stund för sig själv men av gammal hävd och tradition så äter man, dag efter dag, år efter år dessa rätt förbestämda kollegiala luncher. Man samlas till denna matstund då chefer ältas, omöjliga projekt debatteras och enerverande arbetskamrater diskuteras.

Enligt den högst tillförlitliga och säkra källan Metro kan enligt en ny studie en social lunch påverka den kognitiva skärpan negativt och göra minnet sämre. Att äta lunch ute med arbetskamraterna kan vara trevligt och skapa god stämning på arbetsplatsen men det kan också göra att man får svårare att koncentrera sig på sitt arbete. Enligt samma professor med ett svåruttalat namn kan till och med en lunch framför datorn eventuellt öka produktiviteten. Om än på kort sikt, hmpf...
Jag älskar ensamluncher framför datorn.

Nu tror jag inte att det var min böjelse för ensamluncher som blev den avgörande faktorn till att jag numera åter är en jobbsökande lätt fetlagd kvinna i övre medelåldern. Näe.
Jag var helt enkelt en usel Kategoriförhandlare.

Ibland måste man inse sin intellektuella status, kalla fakta å att alla inte passar för alla arbeten.
Hur mycket de än svider.

Jag var verkligen en usel Kategoriförhandlare.


Kära gråa väggar, härliga positiva modiga arbetsförmedlare - Here I come again...
Yes, arbetsförmedlingen nästa!
Tips mottages tacksamt!

I helgen jobbar Pelle dag
Vilket i sin tur till 99% innebär att jag städar.
Loppan ska äta kräftor
Sebban ska säkert ta en bira, eller två...


Å idag e de fredag
/Carina
&Co

onsdag 14 augusti 2013

Today 24 Seven

You are cheese to my macaroni you are the horizon to my sky you are the bacon to my eggs you are the one who makes me high you are the laces to my sneakers you are the jelly to my peanutbutter you are the smile to my face you are the gravy to my mashed potatoes you are the bubbles to my bath you are the milk to my coffee you are the ink to my pen you are the battery to my computer you are the ketchup to my french fries you are the water to my ocean you are the topping on my cupcake you are the wind in my hair you are the petrol in my car you are the heart in my body you are the sunshine in my life and you are the life in my Life...

Tack för tjugofyra fantastiska häftiga roliga oroliga nöjsamma skämtsamma muntra besynnerliga och ljuvliga år Pelle
Alltid där för dig
Din
/Carina

fredag 9 augusti 2013

Uforiskt UFO...

Sitter här och stirrar på skärmen.
Hoppar mellan filer och program och känner mig som ett UFO, ett riktigt jäkla PRAKTUFO.

Folk klappar mig vänligt på axeln och säger att ’ja, ja – alla är vi barn i början å du ska se att du snart lär dig’.
Så sitter här och väntar på ’snart’!
Under tiden jag väntar på ’snart’ försöker jag efter bästa förmåga att lära mig det  jag är anställd för att göra - om det nu inte vore för  den där lilla detaljen att jag känner mig som ett UFO.
UFO´n är från en annan planet och de lirar liksom inte på samma nivå som övriga mänskligheten.
Formellt är ett UFO ett flygande föremål  som inte har kunnat identifieras.
Känner mig oidentifierad med stora problem med att identifiera det jag ska göra.
Känns som om jag tappar min identitet.
Har också insett att jag lider av sifferdyslexi.
Japp, är övertygad om att den diagnosen både finns och att jag är ett lysande exempel.

Mina bristande kunskaper och totala oförmåga att lära mig de arbetsuppgifter jag är här för att utföra börjar bli smått pinsamma.
UFO´t inom mig växer och å jag krymper, ’ET phone home…’
Blir tillbakadragen, blyg, håglös och hjälplös.
Det klickar liksom inte.
Känner att jag får revidera mitt CV.
Till personliga egenskaper får jag numera lägga till imbecill, sinnesslö och förståndssvag.

Perre blir förbannad.
’Kom igen nu Carro – sluta att fokusera på det du inte kan, hur jädrarns svårt kan det vara???
Upp med huvudet, du e inget UFO – jag lovar… (i min dysterhet kunde jag i det sista ana ett uns av ironi…)’

Han e så klok.
Det är tusan inte klokt vad klok han är. Å förnuftig.
Jag är inte ett dugg förnuftig.
Däremot vill jag verka förnuftig. Å klok.
Nu är jag mest ett UFO.
När jag blir stor ska jag bli både klok å förnuftig.
Och smal, får inte glömma smal.

Take Care
/Carina
Den imbecille…

tisdag 6 augusti 2013

Så du bloggar?!?

Jaha, så du bloggar… trodde de typ var helt ute!?!
Alltså jag säger inte att du e gammal… men liksom jag känner typ ingen som gör det längre…

Kommentaren kommer från betydligt yngre kollega som jag vid ett svagt tillfälle vid kaffeautomaten förtroligt meddelat att jag just var rätt kass på att blogga.
Att jag tappat gnistan, att min skaparanda i takt med klimakteriedamm och a-kassekort totalt har havererat.
Hon tittar lite misstänksamt på mig men verkar ändå vilja ge mig en chans till.
Men vad skriver du om då?
– frågar hon nyfiket.
Nja, jag vet inte – inget särskilt.

Jaha, så du är en sådan där morsa som skriver om barnen och om din värdelösa man,
säger hon och fnissar förtjust.
I det läget ser det ut som hon har vunnit på Lotto. Triumf liksom.


Jag lägger pannan i djupa veck, stirrar henne i ögonen och säger ett bestämt nej.
Inga barn och ingen värdelös man här inte!
Cheezus, kan man inte blogga utan att skriva om sin familj !?!

Å så börjar jag förklara att mitt skrivande mer är i krönikeform och att jag nuförtiden mest skriver när inspirationen flödar och andan faller på.
Ännu en gång anar man en misstänksamhet, jösses vad är det för märklig människa framför henne?!?
Hur menar du
– säger hon?
Jo alltså, jag skriver inte om vardagens vardag utan mer om enskilda händelser, ett faktiskt händelseförlopp som jag sedan refererar och kommenterar helt efter eget sinne med en glimt av fantasi och ironi.
När jag med myndig stämma förkunnade detta vuxna kloka uttalande kände jag också hur min skrivlust började kvittra och bubbla, jag fnissade inombords och kände hur detta inlägg började växa fram.
Stackars lilla tös, där står hon oskyldigt framför mig, inte ont anande om hur den till synes snälla ’tanten’ snart skulle utnyttja hennes ungdom och okunskap till ett satiriskt inlägg i bloggen, mohhahhhaa..
Den sommarjobbande unga damen tittar på mig, himlar uttråkat med ögonen å säger ’Okej’.
Därefter trippar hon med sina höga klackar vidare i korridoren säkert full av besvikelse över att jag varken bloggade om misär, mode eller åldersnoja.
Eller så hade hon hunnit glömma hela konversationen.


Å så börjar jag tänka.
Vad har mina senaste inlägg handlat om, jo misär, mode och åldersnoja.
Typ.
Fast vad vet de där unga om livet.
Inte ett jäkla smack.

Å inte vet de något om ironi heller...
Dessa ungdomar…


Tant
/Carina