80-talet

Här om dagen var det dags att uppsöka frisören.
Det där kan låta som en spontan grej.
Men att besöka just min frisör är allt annat än en ’jag-känner-för-att-gå-och-klippa-mig-grej’
Här bokas tiden flera månader innan.
Har gått hos samma frisör i närmare 20 år med undantag för några snedsteg som alla alltid har renderat i att jag återgått till ’The one and only’, frisören numro uno.

Det fanns en tid då det där med att klippa sig kunde vara en skräckblandad upplevelse.
Ni vet man läste i veckotidningarna om trender och färger.
’Så får du kändisfrisyren!’
I modemagasinen hittde man drömfrillan och uppmanades att besöka sin frisör för vidare råd och vård.
Hur många av oss har inte kommit till salongen med en bild i handen i hopp om att kliva ut därifrån som Jennifer Aniston.
Men allt som ofta utan vidare samråd med frisören blev man uppföst i schamponeringen. Där blivit scrubbad och nedblött av en nervös elev med slappa händer och dålig andedräkt.
Man föstes ner i frisörstolen och kände stora likheter med en dränkt katt.
En trendig men ointresserad frissa klev fram och undrar om man hade några önskemål.
Fumlandes plockade man fram bilderna av hårikonerna Farrah Fawcett Majors och Pamela Ewing och mumlar något om att ’så skulle jag vilja se ut’.
Frisören som varken hade noterat min längd, kroppsvolym eller klädstil kammade det blöta håret och nickade, ’okej, det ska vi ordna’.
Bara sådär!
Och då på 80-talet då permenenten och locktängerna fanns i var mans hem gick det mesta att fixa till – nästan oavsett originalförutsättningar.
Efter några timmars behandling kunde man förhoppningsvis knalla ut med en volym som hade gjort Jackson Five avundsjuka och med en svepande lång lugg med locktängd uppåtböjd svish.
Det var tider
Å kan ni tänka.
Från frisören gick jag men en frisyr som hade platsat på vilket 80-tals dansgolv som helst, nynnandes 'What A Feeling' av Irene Cara.

/CLE
Goes the 80´s