Första reaktionen var 'askul'. Förstås!
Började raskt formulera ett bra svar.
Men så tog det stopp.
Visst är det märkligt.
Man är vuxen, har eget/annat liv och lika förbaskat sitter stämpeln man fick och stämpeln man gav andra i skolan kvar i ens medvetande.
Känslan av att känna mig liten, underlägsen, mindervärdig, mullig och inte särskilt smart överrumplade mig.
Hade förmånen att gå i samma skola och samma klass från första året till nian – lite unikt och fantastiskt roligt.
Där fanns fotbollskillarna, hästtjejerna och de andra.
Med åren blev det de coola, de snygga, de häftiga, de smarta, de rökande, de moderiktiga, de anonyma, plugghästarna och de som febrilt ville tillhöra någon grupp.
Jag övergick från hästtjej till tappra försök att tillhöra gänget ’coola och häftiga’ (något jag aldrig riktigt lyckades med...).
De ’coola och häftiga’ hängde med äldre killar som hade afghanpäls, rökte å drack. I bästa fall hade de jobb och egna lägenheter man kunde hänga i.
Jag rökte inte och varje försök till svordom kändes alltid fånig. Det var liksom inte jag.
I försöken att leva upp till de tuffas förväntningar blev jag dryg och avundsjuk.
Nu pratar vi ångest.
Jösses vad jag än i dag skäms över idiotiska uttaladen.
Ouuiii – ge mig luft… please…
Tack å lov ändras man.
När jag möter några av dem - mina gamla klasskamrater är det första jag tänker på hur de var/hur jag var när vi gick i skolan.
Försöker se dem med nya ögon – men det är tusan så svårt.
Är det bara jag som har fastnat i det förflutna???
Intar min ’anti allt roll’ och hämnar lätt i underläge mot ’de duktiga’, de som lyckats med karriärer och liv.
Stannar i tanken.
Ler åt mig själv.
Kom igen nu ’Carre’, visst har du kommit en bit på väg även du.
Sträck på dig!
Jodå, jag är nöjd
Å glad.
Jädrar i havet
/Carina
