Ja de e Carina!
Hej, jag ringer från Åkerby Herrgård och jag tänkte kolla vilken tid ni kommer anlända hit ungefär?
’Framåt fem’ – svarar jag och tänkte att det var en oerhört god service att kolla ankomsttid.
Önskar ni äta middag ikväll? – frågar damen i telefon.
’Hmm, ingen aning’ – svarar jag sanningsenligt eftersom vi faktiskt inta hade tänkt så långt.
’Det kanske vi kan bestämma när vi kommer fram?’ – undrar jag diskret.
Det går utmärkt, svarar den trevliga damen.
’Vilken tid stänger köket?’ – frågar jag å tänker att vi inte vill vara till besvär.
Hmm… kvinnan i telefonen dröjer något med svaret innan hon förkunnar att vi kommer att vara de enda gästerna så köket stänger då vi bestämt oss för om vi önskar middag eller ej.
Enda gästerna !?!
Jag sa ingenting, tackade för samtalet och lade på luren med en förunderlig min.
Tittar på Perre och berättar med en fnissande stämma att vi kommer att vara de enda gästerna, själva på hotellet liksom.
Min fantasi börjar genast skena iväg.
Den ena skräckscenen efter den andra rullar för mitt inre upp.
Ser den gamla herrgården där slottsfrun dog som änkefru i unga år och där hon nu lär gå igen när mörkret faller på och tystnaden ligger som ett stort vadd över bygden.
Plötsligt går det upp för mig att det dessutom denna helg är fredagen den trettonde, ett datum som även för en jordnära host host person som jag känns extra spänningsfylld.
Jösses, vart skall detta sluta…
Vi anländer till den vackra gamla herrgårdsbyggnaden.
Den ligger där, stilig och skön tronandes över bygden med sin över 100-åriga historia.
Månen lyser över den snöbelagda isen på Fåsjön och en strykkatta smiter runt hörnet.
Huset ser mörkt och övergivet ut.
Mäktigt.
Vi kliver ur bilen och går upp för trappan, trycker ner handtaget på den stora dörren.
Den är låst.
Hmm, märkligt.
De visste ju att vi skulle komma.
Vi tittar oss lite förvirrat omkring.
På dörren står en stor lapp om att reception och boende hittar vi i det huset som ligger en bit bort, mot höger.
Vi tittar bort och ser ett monument alla sent 70-tal, en byggnad som påminner om värsta sortens arkitektur.
Ni vet det årtionde då orden elegans, vackert och estetiskt var utplånade ur den svenska ordlistan och de hetaste inredningsdetaljen var plast och metall och det mesta ingick i färgskalorna brunt, orange och gult.
Besvikelsen drar som en isande februarivind över mig.
Vi checkar in och får ett rum som påminner om en dokumentär från kalla kriget, vi äter en middag värdig en bättre landsvägskrog och avslutar kvällen sippande ett glas vin sittandes i bastanta korgstolar i en relaxavdelning som skulle anstått vilken mexitegelvilla alá 80-tal som helst.
Ensamma.
Helt ensamma.
Ingen sekelskiftesmiljö, inget bibliotek som doftade malmedel, ingen schysst chesterfieldfåtölj att dyka ner i, ingen öppen brasa och långt ifrån någon stämningsfull romantik.
Men vi var ensamma.
Definitivt helt ensamma.
Ensamma, solokvist och avskilda.
Möjligen lite lyxigt.Hej, jag ringer från Åkerby Herrgård och jag tänkte kolla vilken tid ni kommer anlända hit ungefär?
’Framåt fem’ – svarar jag och tänkte att det var en oerhört god service att kolla ankomsttid.
Önskar ni äta middag ikväll? – frågar damen i telefon.
’Hmm, ingen aning’ – svarar jag sanningsenligt eftersom vi faktiskt inta hade tänkt så långt.
’Det kanske vi kan bestämma när vi kommer fram?’ – undrar jag diskret.
Det går utmärkt, svarar den trevliga damen.
’Vilken tid stänger köket?’ – frågar jag å tänker att vi inte vill vara till besvär.
Hmm… kvinnan i telefonen dröjer något med svaret innan hon förkunnar att vi kommer att vara de enda gästerna så köket stänger då vi bestämt oss för om vi önskar middag eller ej.
Enda gästerna !?!
Jag sa ingenting, tackade för samtalet och lade på luren med en förunderlig min.
Tittar på Perre och berättar med en fnissande stämma att vi kommer att vara de enda gästerna, själva på hotellet liksom.
Min fantasi börjar genast skena iväg.
Den ena skräckscenen efter den andra rullar för mitt inre upp.
Ser den gamla herrgården där slottsfrun dog som änkefru i unga år och där hon nu lär gå igen när mörkret faller på och tystnaden ligger som ett stort vadd över bygden.
Plötsligt går det upp för mig att det dessutom denna helg är fredagen den trettonde, ett datum som även för en jordnära host host person som jag känns extra spänningsfylld.
Jösses, vart skall detta sluta…
Vi anländer till den vackra gamla herrgårdsbyggnaden.
Den ligger där, stilig och skön tronandes över bygden med sin över 100-åriga historia.
Månen lyser över den snöbelagda isen på Fåsjön och en strykkatta smiter runt hörnet.
Huset ser mörkt och övergivet ut.
Mäktigt.
Vi kliver ur bilen och går upp för trappan, trycker ner handtaget på den stora dörren.
Den är låst.
Hmm, märkligt.
De visste ju att vi skulle komma.
Vi tittar oss lite förvirrat omkring.
På dörren står en stor lapp om att reception och boende hittar vi i det huset som ligger en bit bort, mot höger.
Vi tittar bort och ser ett monument alla sent 70-tal, en byggnad som påminner om värsta sortens arkitektur.
Ni vet det årtionde då orden elegans, vackert och estetiskt var utplånade ur den svenska ordlistan och de hetaste inredningsdetaljen var plast och metall och det mesta ingick i färgskalorna brunt, orange och gult.
Besvikelsen drar som en isande februarivind över mig.
Vi checkar in och får ett rum som påminner om en dokumentär från kalla kriget, vi äter en middag värdig en bättre landsvägskrog och avslutar kvällen sippande ett glas vin sittandes i bastanta korgstolar i en relaxavdelning som skulle anstått vilken mexitegelvilla alá 80-tal som helst.
Ensamma.
Helt ensamma.
Ingen sekelskiftesmiljö, inget bibliotek som doftade malmedel, ingen schysst chesterfieldfåtölj att dyka ner i, ingen öppen brasa och långt ifrån någon stämningsfull romantik.
Men vi var ensamma.
Definitivt helt ensamma.
Ensamma, solokvist och avskilda.
Möjligen lite märkligt.
Fast mest väldigt overkligt.
Å ensamt.
Romantikerna
/Carina
& Perre
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar