Fredagsmailstajm

I veckan var jag med om något som i framtiden kommer att kallas ’Bragden i Farstahallen’.
’Mina’ boys (pratar herrlag) spelade semifinal i DM och mötte SSL-laget Tyresö Trollbäcken (för den oinvigde kan jag förtydliga med att DM står för Distriktsmästerskap och då Stockholm är det största innebandydisktriktet i landet är detta något STORT.
SSL står för Svenska Superligan och är den högsta serien (ni vet typ Elitserien), Farsta spelar två serier under dvs. Div.1. TT (Tyresö/Trollbäcken) har flera tongivande spelare som kommer från Sharksleden och tränaren är ingen mindre än ’min’ gamla kombattant Krono.
Där har ni förutsättningarna för matchen).

Tror ingen hade väntat sig annat än en förlust. Faktiskt.
Sharksen ville dock annat.
Utan att gå in på detaljer kan jag förtälja att det blev en galet spännande tillställning som dessutom slutade med en Farstavinst, det efter att Fischer med en och en halv minut kvar slänger in segermålet ’Fischervis’ och jag från min plats i secket kunde skriva in segersiffrorna 7-6.
Total lycka!
Final – tusan så grymt!
Fnissade som en förälskad tonåring.
Efteråt gick folk runt och kramade om varandra, ni vet sådär som bara män gör efter en seger.
Man kom fram till mig och dunkade rygg och sa ’Öhh, faaan va bra jobbat å skönt att du slipper sitta i secket på finalen!’.
Lycka vändes till irritation.
Vadå ’slipper sitta’ i secket???
Jag VILL sitta i secket!
’Ahhh men alltså StIBF sköter det i finalen som f.ö spelas i Eriksdalshallen’
Hmpf, de vet jag väl, sa jag något bittert.
Kan må så vara att det är spelarnas dröm att spela final i grandiosa Eriksdalshallen – men jag då?
Är det ingen som tänkt mig?
Min enkla sekretariatbana till trots kan väl jag också ha speakerdrömmar.
Sitta på ett podium, låta påläst och viktig. Berätta om reduceringar och utvisningsminuter, rätta domare och påpeka för spelarna vilken sida de ska sitta på.
Är säker på att om bara de innebandyinitierade källorna få höra min kunskap och ljuva stämma i en skön harmoni skulle detta kanske leda till nya vägar eller rent av till autobahn.
Hey, hey, hey VM nästa, liksom.

Ehh, fattar ni inte - det här skulle kanske kunna vara det största som jag kan göra i min seckkarriär. Den yppersta befordringsvägen inom den matchadministrativa sektorn som jag får möjlighet att gå och den tänker man från StIBF med berott mod ta ifrån mig.
Just snyggt – e de tacken efter alla dessa år.
Muttrandes grattade jag alla inblandade.
Förbittrad och besviken satte jag mig i den iskalla bilen och åkte hem.
Klurade.
Å så kom jag på det!
För x-antal år sedan var jag med och vann DM med ’mina’ juniorer – jag var inte i secket.
Ungefär för lika många antal år sedan vann ’mina’ herrar DM – jag var inte i secket.
Att inte sitta i secket på DM-finaler kan med andra ord vara ett gott omen.
Se på tusan!

Min gamla trotjänare till dator låter sedan alldeles för lång tid tillbaka som ett kärnkraftverk i kris.
Den har stöttat mig i alla lägen och vi har sett världen tillsammans och den kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta.
Men i veckan investerades i en ny.
En sån där snygg, platt och TYST sak.
Jag älskar den.
Men kärleken verkar inte vara besvarad.
Den lilla parveln jäklas med mig.
Påstår att den hittar fel och håller på att startar om sig.
Vid hot om att lämna tillbaka den har den nu skött sig i över ett dygn.
Håller tummarna.

Nu är det helg.
Har inte mer koll på den än att det imorgon åter är seckdags.
Möter Ackers hemma i borgen.
Sönerna Humle å Dumle ska säkerligen på någon slags galej.
Det brukar vara mer eller mindre sådant på helgerna.

Over&andout
/Carina