Ciao ciao cara Venerdì!

Jag har gjort det.
Ensam.
Nåja – låt mig korrigera det hela till delvis ensam.
Jädrar i havet.

Kände mig kavat som Kajsa och modig som Pippi
Lite som Ronja Rövardotter när hon på egen hand var ute och upptäckte alla farligheter.
Kände mig världsvan och internationell.
Slängde mig med engelska och italienska glosor och kände mig oerhört vuxen.

Det hela började med att Pelle skulle iväg på sin årliga grushojstur och jag gillar inte att vara själv hemma.
Almanackan var tom.
Och där fanns en flygstol till Rom till ett sjukt bra pris.
Bokade.
Spontanitet i sin vackraste form.
Älskar att vara spontan.
Alltså älskar att vara spontan - inom kontrollerade och ordnade former.
Sa jag att jag älskar att vara spontan?
Alltså gillar spontanitet inom en rimlig och förberedd modell. Menar att spontaniteten måste vara i detalj planerad och organiserad, önskad och överlagd. Tiden måste stämma, huset vara städat, kläderna vara tvättade, blommorna vattnade och grannar måste vara tillgängliga.
Är bara dessa enkla saker ordnade och agendan tom så gillar jag verkligen att vara spontan.
Då kan jag vara hur spontan som helst.
Fast, självklart då... under mycket ordnade former.

Nu vandrade jag fram från Vatikanen på Via Cola di Rienzo mot Piazza del Popolo och sprudlade av glädje.
Studsade fram som en guttaperkaboll.
Log varmt mot alla jag mötte, hälsade glatt ett ’Buongiorno’ och kände mig galet modig.
Jag gick Via del Corso fram till Piazza Venezia.
Jag sträckte på ryggen och kände mig urban och ladylik.Satte nonchalant upp handen för att stoppa bilarna när jag korsade gatorna.
Studerad ruinerna runt Forum Romanun, satt länge vid Colosseum, fikade vid Piazza Navona, lunchade på Campo de Fiori, tog ett glas vin vid Panteon och jag hänfördes av änglabron till Castel Sant' Angelo.

Jag gick vilse och jag kom rätt igen.

Tog en glass vid Spanska trappan och förundrades över folkmängden och människornas fascination av Fontana di Trevi, vandrade utefter Tibern och njöt av folkvimlet runt St: Petersplatsen.

Efter en ansenlig mängd med kindpussar – ’tänk-att-det-är-så-svårt-är-det-höger-vänster-eller-vänster-höger???. Hur-många-gånger-har-jag-inte-varit-en-hårsmån-från-att-’smacka’-till-rätt-på-mun-när-jag-segervisst-fått-för-mig-att-jag-kunde-rutinen!’ var det dags att bege sig hem igen.
Varm i hjärtat och med en stor erfarenhet rikare vill jag i officiella ordalag tacka familjen Nilsson-Bossone för mat och husrum.
Tack Antonio för excellent skjuts ’in till stan’, tack Lorenzo för att jag fick låna ditt rum och din säng och tack Anna för att du lät lillbrorsan husera hos dig när jag kom så 'spontant' på besök. Slutligen, den största kramet och det varmaste tacket till bästa Pia för gott sällskap och goa samtal.
Det här gav mersmak – se upp Familjen Nilsson-Bossone, varnar för stor risk att ni kommer få dras med mig fler tillfällen!

I helgen blir det bubbel och babbel, damer och skumpa alltså
Perre jobbar men skall försöka klämma in ett aktiemöte däremellan, således babbel även där.

Både Sebban och Loppan hävdar att det blir en lugn helg, jorusåattehh...

Grazie mille
Roba
/Carina

Ännu mera fredag

Historien upprepar sig. 
Tur och retur Arbetsförmedlingen. 
Igen liksom. 

Så där satt jag. 
På Arbetsförmedlingen och väntade snällt. 
I en salig röra av andra lika arbetssökande människor som jag blandades språk, klädstilar, uttryck, åldrar, socialgrupper och kön. 
Kikade mig runt och blev som vanligt förundrad över att jag inte kände någon samhörighet med ’de där andra’. 
Trots mina genom åren förhållandevis frekventa besök hör jag liksom inte hemma här. 
Inte alls. 
Nu vet jag i och för sig inte vad för fler kriterier som i min värld ska behövas mer än att vara just utan arbete för att klassas som arbetssökande och ha befogenheten att vara här. 
Med mobilen i högsta hugg, allt för att se så ’busy’ ut som möjligt slängde jag diskreta blickar runt mig och så fort någon tittade tillbaka var jag på vippen att säga – ’Alltså, jag är bara tillfälligt här’ 
Yeahh right!
I takt med lång väntan ökade min förbittring.
En och en halv timme senare ropade en stillsam och vänligt sinnad handläggaren upp mig. Följer med till anvisad plats och sätter mig ner på stolen. Duns - i vanlig ordning rullar stolen iväg (stolarna på Arbetsförmedlingen i Farsta har av någon outgrundlig anledning utomordentligt väloljade hjul så i kombination med hyfsad tyngd i baken rullar man med lätthet iväg en ansenlig sträcka – baklänges. Därefter får man med en alltid lika generad min hasa sig tillbaka). 
Legitimation visas och de vanliga frågorna ställs. 
Jag förklarade läget. 
Mannen framför mig ler tjänstvilligt och lyssnar intresserat på vad jag hade att säga. 
Efter en stund meddelade han på en så pass påfallande knagglig svenska att jag starkt undrade hur han fått jobbet ’Det här ska nog gå bra frun, du verkar vara ju vara en sån verbal, glad och duktig person’ 
Hmpf... jorusåtatt. 
Det var just det. 
Det verkar inte hjälpa hur jädra verbal och duktig jag än är.
Ingen vill ha mig!
Han tittar försjunken in i bildskärmen. 
Knapprar lite på datorn och sätter sedan sitt finger som linjal på skärmen och på den text som han avsåg att kopiera (nix, det var ingen pekskärm och ctrl+c verkade inte ingå i hans kunskap) med andra handen kör han sedan pekfingervalsen medan han högt läste vad som skulle skrivas. Därefter ursäktar han sig artigt och gick iväg till skrivaren.
Han kom nöjd tillbaka med följande jobbförslag.
Ett som läkemedelsadministratör i Södertälje ett där huvudkravet var att man kunde tyska ett som butikskontrollant och ett på en internsupport för it.
Konstaterade att han:
1) Inte hade lyssnat alternativ inte förstått vad jag hade för kunskaper och vad jag jobbat med
2) Missat att jag inte talar tyska
3) Inte fattat att jag bara för att jag en gång jobbat på ett it-företag nödvändigtvis var någon form av it-expert (självklart då beroende på vem/vad man jämför med...).
Kände mig plågsamt negativ när jag på ett så diplomatiskt sätt som möjligt avvisade hans förslag. 
Visste instinktivt att jag även denna gång måste lita till mina egna kontakter, surfande på jobbsajter, sökande i tidningar och matchningsmail. 
Å det har ju gått väääldigt bra hitintills. NOT!!! 
Nåja, jorden är rund och allt han hända – eller om det var bollen ?!? 

Oavsett så väntar nu helg. Tycker om helg.
Pelle är iväg på sin vårliga grustur, om det tycker jag INTE.
Fast mest är det 'ensamenhemmadelen' som jag inte gillar. Hoj får han köra så mycket som han orkar (nåja, det finns möjligen en viss begränsning även där)!
Sebban ska enligt den säkra källan Facebook på kryssning.
Loppan svarar inte i telefon så har inte den blekaste koll på den ynglingen. 

Host, snörvel och elände
/Carina

Fredag. Igen!

’Hej Carina! 
Tyvärr måste vi meddela att vi i vår rekrytering av handläggare har valt att gå vidare och skriva avtal med annan sökande. 
Även om det inte räckte ända fram denna gång fick vi mycket gott intryck av dig och vi önskar dig lycka till i fortsatt jobbsökande.’
Precis så stod det i mailet jag fick här om dagen. 
Smack on the face. 
Jag kraschade.
Tre intervjuer och tre telefonsamtal som genererade mängder av förhoppning. 
Egenskapade förväntningar som trots ihärdiga mentala försök om att mana till lugn ändå lyckades ta plats, slå rot och bosätta sig i mitt medvetna.
I väntan på besked har min optimism om att vara en av de slutligt utvalda ökat, minskat och eskalerat. Minskat igen för att slutligen bli någon slags verklighet.
I min fantasi skrattar jag, går på AW med goda kollegor, har ett eget skrivbord och färgglada postitlappar prydligt sorterade ett vackert pennställ och få lön den 25e i varje månad.
I min fantasi var allt möjligt...

Det är så typiskt mig. 
Hade hunnit planera klädsel för första dagen, funderat på hur jag ska ta mig till jobbet undrat över hur mina nya arbetskamrater kommer att vara. 
Tänkt att jag ska vara noga med att lära mig deras namn, arbetssätt och notera allt av vikt som sägs.
Genom några korta radera kändes min framtid helt plötsligt decimerad och omintetgjord. Jag gråter och känner mig eländig och värdelös. 
Skit – skit – skit... 

Står här igen. 
På de utkastades sida. 
Känner folks blickar och tänker att det nu hyschas, fnissas och undras.
’Vaa, fick hon inte det där jobbet heller?’ 
’Vad är de för fel på henne?’ 
'Alltså något måste det ju ändå vara, de verkar ju jääättekonstigt att hon aldrig får något jobb’ 
’Ja, hon verkar faktiskt lite märklig!’ 

Trodde verkligen att det var min tur nu. 
Var redo och förberedd på att nästa gång någon frågade mig vad jag jobbade med skulle jag ha ett svar.
Började känna en stolthet.
Ordet arbetslös skulle raderas från min vokabulär. 
Ni vet inte hur trött jag är på att vara just arbetslös. 
Å nej, att kalla det arbetssökande känns inte bättre. 
Jag är trött. 
Jag vill inte längre. 

Brukar avhålla mig från att skriva i affekt. 
Det blir lätt för personligt, för privat. 
Den här gången fick det bli så.

Helgen då
Loppan pratade om konsert
Sebban pratade om kalas
Perke pratade om garage- och meck.
Jag tänker sol

Ha det gott
/Carina

Långfredagsinlägg

’Vad gjorde dig upprörd senast?’, undrar personen framför mig.
Jag lägger pannan i djupa veck och funderar ihärdigt.
Näe, kommer faktiskt inte på något.
'Okej', säger personen.
'Vad gör dig engagerad då?'
Lägger åter pannan i djupa vecka och funderar igen.
Svaret som jag kläcker ur mig är ’Facebook’.
Säger det högt och tydligt och blir i stort sett lika förvånad över svaret som personen framför mig.
'Hur då?', säger mannen.
Ja, vad menade jag egentligen???
Ja ehh jo alltså...
Å sen börjades det.

’Facebook måste vara jordens största bekräftelsebehovsplats.
Det är helt stört hur folk slänger ur sig, häver ur sig och spyr ur sig saker.
Vad är det som gör att för övrigt normala människor blir till egotrippade individer med extrema behov av att få sina tankar, känslor och göromål blottade och bekräftade.
Vad är det som gör att man måste delge alla sina träningsresultat,  visa middagstallrikar, resor eller varenda liten jäkla utflykt man företar sig?
Jag mår dåligt av att se hur vuxna människor söker medhåll i typ allt.
’Passar jag i ditten, datten eller frisyren?’.
’Ska jag behålla denna klänning, byxorna eller för all del karl eller bil?’
’Visst är just mitt barn den vackraste på jorden, den smartaste i universum å visst är min partner den snyggaste och håll med om att mitt barnbarn är sötast och hunden den charmigaste’.
Tror man att ett ärligt svar är att förvänta av dessa hundratals människor som av outgrundliga anledningar har hamnat på sin vänlista.
Det är helt sjukt, vart är vi på väg någonstans?
Vad gjorde mänskligheten innan Facebook liksom?’

Orden orerades i överljudshastighet och ingen kunde betvivla mitt engagemang.
Jag är så pass uppe i varv att jag inte gör någon notering om att hämta andan.

Å just det!
Mitt i en reflexion kom jag på när jag blev upprörd senast också.
'Mmm', säger personen framför mig.

’Jo, förra helgen var det visning på ett grannhus.
När jag kommer hem har ’någon’ ställt sig på mig parkeringsplats.
Fattaru, på MIN plats.
Först parkerar jag in den jäkeln så han inte kunde köra ut, dock insåg jag ganska snabbt att det innebar att jag heller inte kom ut så var tvungen att flytta bilen.
Fortsatt lika upprörd stövlar jag in på tomten till visningshuset och var på vippen att höja stämman och ropa ut att ’Någon jubelidiot har ställt sig på MIN parkering’.
I kön för att komma in (de var galet mycket folk) började jag känna mig fånig, dock fortfarande ilsken.
Istället går jag hem och rotar fram ett block, river ut ett papper och skriver med stora bokstäver ’OBS! PRIVAT PARKERING’.

På med dojjorna igen och går med bestämda steg mot parkeringen.
Då kommer Perre.
’Har du sett att man parkerat på MIN plats’, säger jag irriterat.
Jo, såg det – säger han.
Ska minsann sätta den här på bilen, säger jag och visar stolt upp min lapp.
’Men jössses’, säger Perre – nu med ett leende.
’Låt dom stå, det är bara en timme det handlar om å det är ju knökfullt på gatan
De åker snart och då kan du parkera på din plats igen.’
Jag muttar.
Å muttrar lite till.
Lugnet börjar ta överhand.
River lappen och går hem.
Så här i efterhand sträcker jag på ryggen och meddelar stolt att det var en klokt beslut.
Hade kanske inte varit en helt lyckad debut inför nya eventuella grannar.’

Ja, det var liksom det – avslutar jag.
Mannen tittar på mig.
Inser att jag åter pratat liiite för mycket.
Vi tar i hand och han meddelar – ring inte oss, vi ringer dig.
Jorusåattehhh...

Idag blir det traditionellt påskfirande här hemma.
Sönerna kommer - jabba!!!

Glad Påsk på er alla!
Påskkärringen
/Carina

Hörde att det var Fredagsmailsdags!

Då sitter man där. Igen.
I tystnaden.
Den enorma dunkande, massiva, bullrande och påträngande tystnaden.
Jag hatar den - hatar varenda sekund av denna tystnad.

Är på en arbetsintervju, den andra i ordningen för just denna tjänst.
Ett jobb som jag väldigt gärna vill ha, som jag skulle passa för är lämpad för och som jag vet att att jag skulle utföra på ett fantastiskt sätt.
Personen framför mig hummar och slår med pennan mot anteckningsblocket. Smackar och liksom suger på mitt svar.
I takt med väggklockans tickande känner jag hur paniken börjar krypa fram.
Jag funderar febrilt över vad jag just sa.
Och istället för att lugnt och stilla analysera mitt svar och invänta nästa drag från personen framför mig så börjar pladdra.
Ett nervöst tjatter som handlar om allt å inget.
Orden flödar ur mig och jag berättar ivrigt om saker som aldrig har kommit upp på bordet, om semestrar och husliv om söner och hundliv.
Mannen framför mig säger inget men nickar ändå instämmande då jag söker medhåll.
Mitt i en mening kommer ordet ’härskarteknik’ upp.
Jag inser att jag gör typ alla fel som man kan göra.
Har åter trampat i intervjufällan.
Sitter just hårt klistrad i ’Komplimangmetoden’
En vänlig men lömsk teknik som syftar till att man ska få någon att göra något utöver det förväntade. Tex. att utföraren medvetet avvaktar med att tala för att se hur mottagaren reagerar.
Å som jag reagerar.
Det blir tyst igen.
Denna öronbedövande tystnad.
Är den för att testa min stresstålighet eller är den bara där ändå?
Sitter jag här och överdriver och hur lång tid har det egentligen gått?

Känner mig desperat och kan höra hur min inre röst förtvivlat ropar ’Välj mig – Välj mig – Välj mig’.
Blir inte vald.
Blir tagen i handen och får med mig informationen om att de ska höra av sig.
Snart.
Ständigt kastas jag mellan hopp och förvivlan.
Andas djupt, ler och säger att jag verkligen, VERKLIGEN ser fram emot att höra av dem.

Ge er nu alla skeptiska och tvivlande rekryterare, HR-ansvariga och personalchefer.
Fattar ni inte, jag är ett kap.
Ett förvärv som kommer vara värd varenda krona och som kommer jobba som en iller.
Basta!

Helg å jag och Perke ska på middag till gammal kollega.
Förväntar mig en middag i Guide Michelinklass.
Japp, ni hörde!
Dessutom blir det 'paybacktime' för Sebban, har anlitat honom till att hämta oss i urskogen någon gång mellan midnatt och nollfyra...
Loppan ska nog mest hänga med folk.
Han är grym på just det.

Måsågott
/Carina

De kan inte hjälpas, de e fredag!

Jag älskar att hjälpa folk till rätta.

En av mina favoritsysselsättningar är att sträcka ut min hand till förvirrade turister i vår vackra stad.

Att få möjlighet att hjälpa andra och känna att jag har tillfört något värdefullt oavsett hjälpens omfattning.

Jag vill att man lämnar 'Nordens Venedig' med ett varmt minne av hjälpsamma människor.
Det är lite av mitt kall.
Här om veckan när solen sken och Stockholm visade sig från sin bästa sida tog jag mig en rejäl promenad från Norrtull till söders höjder.
Vid Slussen på Peder Myndes backe, strax innan man når Götgatsbacken blir jag stoppad av två damer.
Lite osäker på ursprunget men misstänker Tyskland.

Strax innan detta möte hade jag stått och tjyvlyssnat på ett annat gäng som med kartor och broschyrer följde i Lisbeth Salanders spår.
Till mitt försvar kan jag alltså redan nu säga att jag tankemässigt var inne i Stieg Larssons värld.
De två damerna frågade i alla fall på en engelska med stark tysk brytning efter Bellamansgatan.
Eftersom jag har tvärkoll på Bellmansgatan log jag glatt (kände mig nästan lite stolt att i folkvimlet vara den utvalda, den person som man valde att fråga), och förklarade väldigt precist och exakt hur de skulle gå.
’Upp för backen - ta till vänster – gå Götgatan fram och ta Svartensgatan vänster – följ den gatan uppåt – gå förbi Mosebacke Torg på vänster sida – sen korsar ni Bellamansgatan’
De båda damerna var nöjda, jag var nöjd och solen fortsatte att skina på våra vinterfrusna själar.
Vi skildes åt med varma leenden.
Går några hundra meter.
Tvärstannar i steget så att mannen bakom mig muttrar något ohörbart om att man minsann måste visa hänsyn.
JÄDRAR I HAVET!!!
Iiiii, jag beskrev ju vägen till Fiskargatan, Lisbets Salanders hemadress – inte Bellamansgatan, den ligger ju på andra sidan Hornsgatan.
Yeahh, right – bra där Carro.
Skämdes som en hund.

Det här måste kompenseras.
Framme vid Medborgarplatsen ser jag hur en ung kvinna överlämnar sin mobilkamera till en ung herre, det i syfte (som jag uppfattar det) att föreviga henne i stadsbild.
Åhh som jag tycker det är trist med en massa bilder en å en – man vill ju ha ’tillsammansbilder’.
Men hopp om att kompensera tidigare misstag och göra en god gärning frågar jag på min egenhanda komponerade engelska ’Do you want me to take a picture of you to together?
Han tittar på mig å säger ’Ehhh…’
Hon tittar på mig och fnissar förläget.
Jag – som var helt säker på att jag hört dem tala engelska innan vet nu inte vad jag ska säga.
Så säger, ’Yes together, you know!’
Han tittar på mig med höjda ögonbryn och ett snett leende - säger (på klockren svenska), ’Alltså hon bad mig fotografera henne, vi känner inte varann’

Okej, säger jag, å känner hur kinderna blossar - vänder på klacken, går in i barnvagn, snubblar, ursäktar mig - går vidare.
I ryggen känner jag hela Medborgarplatsens blickar.
Så var det med den hjälpsamheten...

I helgen ska svägerska firas
Secket i Farstahallen ska intas
och sönerna ska roa sig...
God och glad helg
/Carina

Dörrar...

Men hur jädra svårt kan det vara?!?
Jag blir galen.
Tokirriterad.

Funderar allvarligt på att sätta upp stora informerande lappar där jag läser lusen av i princip samtliga medarbetare på denna statliga myndighet – för hur svårt kan det vara liksom !?!
Pratar om att öppna en dörr – inte att förväxla med att öppna dörrar eller för all del ’slå in öppna dörrar’, även om liknelsen inte ligger långt borta.

Sitter placerad så att jag har mycket nära till den glasdörr som måste passeras för att komma in på ’mitt’ våningsplan.
En enda ynka dörr.
En klassisk kontorsdörr som öppnas med kort och kod.

Alla som har ’kort å kod’ till jobbet vet vad jag talar om.
Man lägger kortet mot en kortläsare, inväntar det magiska klicket, tar tag i handtaget, drar i dörren (alternativ trycker på dörren helt beroende på vilket håll den går åt), passerar och så är det klart.
Inga märkligheter liksom.
Utom då på denna arbetsplats.

Brukar komma bland de första på morgonen.
Lägger passerkortet mot kortläsaren, trycker min kod och går in – behöver jag nämna att jag i 100% av alla mina in/utpasseringar har lyckats.
Med detta konstaterande kan jag meddela att jag tillhör en liten exklusiv skara - 'Vi som fattar dörrengruppen'.
Från arla morgon till sen eftermiddag får jag lyssna till ljudet av folket som krigar med denna dörr.
De drar, de sliter, de rycker och de går rent fysiskt loss på dörren - ibland så brutalt att det känns som om hela byggnaden ska rasa samman.
Dagligen möts denna sköra ömkansvärda dörr av glåpord, spott å spe och sparkar – allt för att denna okunniga folkmassa inte har lärt sig att förstå vikten av att invänta ’klicket’.

Det ljuvliga klicket.

Här om dagen fick jag nog!
Två hysteriska fruntimmer stod och slet i dörren från två olika håll – båda lika övertygade om att rycker man bara tillräckligt hårt och intensivt kommer säkert dörren ge sig och liksom Pandoras ask öppna sig och hoppet är ju det sista som sviker.
Jag reste mig så häftigt upp så stolen flög bakåt och utbrast högt och tydligt ’Men hur jäkla svårt kan det vara???’
Gick med raska steg fram till dörren – stirrade stint på kvinnan som hysteriskt stod och slet i dörren, gjorde tydliga tecken till den andra kvinnan som stod på andra sidan dörren om att vänta. Tog resolut passerkortet från damen framför mig, lade det varsamt på kortläsaren – inväntade det magiska klicket.
Tryckte upp dörren, lämnade tillbaka passerkortet - sa ’Varsågoda’ med tillägget att var sak har sin tid, just denna inpassering kräver 1,5 sekunders väntan innan den är redo. Okej?
Den ena damen blev knäpptyst medan den andra började med en lång harang med okvädinsord om att det faktiskt var just denna dörr det var fel på.

Jag sa ingenting.

Gick tillbaka till min plats.

Insåg att det för vissa inte spelar någon roll hur noga eller tydligt man förklarar saker, det klickar liksom inte ändå.

Kände ändå en slags glädje över att tillhöra  'Vi som fattar dörrengruppen' - det bara måste ju betyda att jag är liiite smartare än övriga host host...

Ännu en helg väntar med nollkoll på sönerna.
Dock tokkoll på Perke
Värre med mig själv...
/Carina

De där med tunnelbana

Jag jobbar alltså finns jag!
Typ.
Sen ett tag tillbaka tillbringar jag dagarna på en större statlig myndighet.
Inget fast å inget speciellt långvarigt, dock en inkomst.
Å sånt gillar jag.

Att jobba betyder också att man rent fysiskt måste ta sig till och från sin arbetsplats.

I den förlängningen innebär det att jag måste åka tunnelbana. Jag gillar inte tunnelbanan.
Den skramlar och gungar i en obestämd obehaglig takt. 

Den består av märkliga människor med märkliga vanor och märkliga dofter.
Folk pratar högt, med sig själv och med andra.
Det är trångt, det är flåsningar i nacken och dåliga andedräkter som flämtas rätt i mitt oskyddade ansikte.
Dessutom är det kallt!
Gaaahhh…
Sa jag att jag inte gillar tunnelbanan ?

Här om dagen slog sig två tjejer ner på sätena framför mig.
Åldern något obestämd men tippar på runt 18, således tillräckligt gamla för att hänga på stan men nog så unga för att inte tas på allvar.

Klackarna var för höga för deras eget bästa, håret var plattat intill perfektion och ögonen målade i lite för många nyanser för den rådande tiden på dygnet. I knät hade de väskor stora som medeltida koffertar med mönster från kända modehus. Det lös kopior om hela stassen lång väg.
Seriöst - tror någon på allvar att man kommer undan med dessa makalöst smaklösa kopieväskorna?!?
Lite fnissigt började de diskutera den kommande helgen å den gångna - de på en klassisk 'Rinkebysvenska'.

’Hörde du vad som hände i lördags?’
’Nej, vadå!’
’Vaa, har du inte hört?’
’Nej, vadååååå!’
’Men skojar du, har du verkligen inte hört?’
’Neeej, absolut inte’
’Men guuuu, det var ju helt sjukt’
’Men vad hände?’

’Så du vet alltså inte?’
’Neeeej’
’Alltså, du skulle varit med’
’Men, jag kunde ju inte’
’Nej, jag vet – men det var verkligen helt jävla sjuuuukt, du skulle verkligen varit med’
’Men kom igen, vad hände?’
’Alltså, det var så sjukt jäkla galet’ 
’Men säg då’
’Alltså jag vet inte om jag får säga’
’Men e du bäng, jag skvallrar inte, säg nuuuu’
’Men då kanske de lackar på mig’
’Looovar att inte säga nå´t’
Ja, lite i den stilen höll det på – station efter station efter station…
När vi nästan nått Gullmarsplan och de unga två fortsatt satt och dividerade om hur de skulle tacklas med det faktumet att den ena visste något som den andra inte visste men gärna ville veta, förutsatt att den första ville berätta utan att känna sig som en skvallerbytta (allt detta i en extremt jobbig tjejig falsetton) fick en medpassagerare nog.
Mannen vänder sig om och i en fräsig ton väser han ur sig, ’Men för i helvete, säg nu vad det är - vi LOVAR att inte skvallra!!!’
Tjejerna tystnade, stirrade på varandra – tittade runt sig, det som om det var först nu de insåg att det fanns publik.
De reste sig, tog varandra under armen och muttrade något om ’jävla gubbe’ och klev av.
Damen bredvid, vände sig mot mig – suckade och med ett lätt leende konstaterade hon att ’Det hade varit kul att veta vad som hade hänt’.
Jag instämde och log tillbaka.
Den okända mannen blev min hjälte.
Å andra sidan så kunde jag inte bry mig mindre…

I helgen ska Perre på VPK-möte – ja alltså Värdepappersklubben.
Mindre koll på Sebban å mer koll på Loppan ’vilket inte hör till vanligheterna’ - vi ska shoppa.
I övrigt är det vila i stort format som gäller.
Let the helg begin
/Carina

Toto, Perre & Jag

Det var i somras.
En sådan magisk julikväll då vindarna var varma och himlen förtrollande vacker.

Det var jag och Perre och det var ett fabulöst vackert Dalhalla.

Hade aldrig varit där tidigare.
Tillfället kunde dock inte varit bättre.
Hela platsen hade något sagolikt över sig.

En trolsk förnimmelse om något magiskt och övernaturligt.
Eller så var det bara vinet…
Hur som helst är ett besök på Dalhalla värt sin peng.

Att vara där på just en Totokonsert kan däremot möjligen ifrågasättas.
Alltså. Jag ifrågasätter inte Toto utan mer platsen av att njuta av deras musik.
Skulle aldrig ifrågasätta deras musik...
Avståndet fram till scenen är på gränsen liiite stort. 
Det blev liksom svårt att känna och uppleva den där riktiga livekänslan. Att det var en ljus ljummen sommarkväll gjorde inte saken bättre. En konsert i dagsljus var ’sådär’. 
Nåja med mörkret kom spelningen gång - och med den höjdes samklangen från publiken.

Men, en Totokonsert är ju alltid en Totokonsert. 
Det vill säga helt fantastisk och helt underbar.
Några ’förståsigpåare’ suckar säkerligen irriterat och tycker att de är en samling förlegade föredettingar.
Själv är jag djupt imponerad av den åldersmässigt breda konsertpubliken och det otroliga utbudet av hits som radas upp.
Hur många av dagens band kan ståta med detta?

Tror vi har prickat in de flesta av Totos konserter i Sverige de senaste 20 åren. Typ.
Därtill kan läggas x antal spelningar med Steve Lukather him self.
Perre älskar Toto, jag älskar Perre så får en massa Toto på köpet liksom.
Det är inget krav eller måste det är ett liv, host host...

Att vara på konsert med Perre är en upplevelse isig.
Glittrande ögon, djup koncentration, luftgitarrsolon och en fullständig diskografi över samtliga spelade låtar.
Uppräknanden av gästartister, årtal och albumskonvolut. Varje sekund måste man vara beredd på att bli bryskt avbruten av ett hysteriskt coolt gitarrsolo.
Men mitt hjärta värms och jag ler med hela ansiktet.
Det är så fantastik underbart att se Pelle så hängivet gå upp i något.
Men det är sådan han är.
Ger han sig in i något så är det till 100%. 
Alltid.

Sönerna Sebban & Loppan har jag ingen vidare koll på.
Tusan – jag är en dålig mamma.
Imorgon är det match igen.

Go å hjärtlig kram till er alla
Så här på alla hjärtans fredag.
/Carina

 

Min första Molly!

Det började någon gång under våren 2008.
Satt och hängde på det lokala bankkontoret och väntade på min tur.
Min vana trogen kikade jag in omgivningen och den övriga skaran med bankkunder som inväntade betjäning av den slowmotionarbetande bankpersonalen.

In kliver en dam/kvinna/tjej (har alltid tycket att det är svårt att veta hur jag ska definiera åldern på någon som som sannolikt fyllt 25 men ändå inte 60).
Nåväl.
Denna dam/kvinna/tjej hade en ursnygg lång 'kappkofta' på sig.
Medans jag spanade in denna i mina ögon fantastiska skapelse passade jag på att tacka gudarna för den långsamma betjäningen - det innebar nämligen att jag hade lång tid på mig att iaktta.
Det var kärlek vid första ögonkastet. Japp jag föll pladask.
En sådan MÅSTE jag bara ha!
Lät blicken sväva över henne, synade och granskade. Memorerade orden som var broderade på ryggen 'Odd Molly'.
Åkte hem och googlade.

Det var mitt första möte med märket som sedan skulle bli mitt husgudsfabrikat.
Den kommande sommaren fick jag av Perre i present min första Odd Molly - en alldeles egen Grandmas Coat.
En lila med rosa brodyr, fatta vilken lycka.
Jag älskade den, jag älskade Perre - och gör så än idag.

Först tänkte jag att 'om jag bara får ett plagg till så kommer jag kunna dö lycklig'.
En enda ynka Odd Molly till - snälla...
Ett plagg till inhandlades.
Å jag var nöjd.
Å lycklig.
Kände mig komplett - på något vis.

Ett tag.
Sen började begäret.
Webbshoppar började lusläsas.
Tradera lades till som favorit och Odd Mollybloggarna (vid den tiden ganska få) hörde till den dagliga litteraturen
Mollydjävulen hade tagit ett strypgrepp om mig.

Sparkontot länsades på jakt efter att vara först med det senaste.
Satte väckarklockan för att inte missa någon hysterisk budgivning, kollade in varenda kampanj och stod först i kön då butikerna lockade med rea.
Jösses!

Idag består min garderob av runt 75% Mollysar. Typ.
I stort sett inga från någon nyare kollektion.
Lite som jag - ju äldre ju bättre...hmpf...
Här är det de gamla kollektionerna som gäller.
Har gått från volanger och onödigt grälla färger till en enklare stil. Tror jag.
Jag har köpt, bytt, ändrat, köpt nytt, sålt, köpt igen, sålt igen och börjar nu känna mig bekväm med vad jag gillar Å inte gillar. Tror jag.
Vad jag har, vad jag inte har och vad jag önskar.
Har bra koll på klädernas värde och vad som är överpriser.
Köper å säljer - på en (i min mening) numera alldeles lagom nivå. Tror jag.

Men suck...
Säg vilka kläder som varar förevigt...
/Carina
Den numera vuxna och kloka - host... host...

 

Behåsnacksfredag!

Har för mig att jag tagit upp ämnet tidigare - ignorerar det och kör en repris.
Ni som inte gillar bröst behöver ju inte läsa host, host...

Tänker på bröst.
Å hur hur de tänker - inte brösten alltså.
Nej, utan de som tillverkar plaggen som behagen ska landa och trivas i.

Knallar in på centrumets största sportaffär.
Snirklar mig fram till avdelningen för träningskläder för damer.
Tänkte att det skulle sitta fint med en ny träningsbehå.Man blir trots allt svettig ibland och jag skulle behöva tvätta det spinnakerliknande tygstycke som jag idag använder.Sen vore det bra med fler, så man kunder variera sig. 
Inte för att jag tränar särskilt energiskt men när eller snarare om jag tränar lider jag av ett stort obehag när brösten skuttar och skumpar upp och ner likt mjölkstinna juver.
Dessutom känns det som om jordens dragningskraft 'numera' har blivit starkare, det till den milda grad att jag vid fysisk ansträngning måste hålla om mig själv - det för att brösten inte skall hoppa upp och ge mig en rejäl 'slap on the face'.
Skratta ni, men det är faktiskt ingen rolig upplevelse. Inget roligt alls. Faktiskt.
Kanske är det något med just mig å just mina bröst men jädrar i havet vad det är oangenämt å dessutom  gör det förbannat ont.
Kontentan är således att jag vill jag ha något som verkligen håller i och håller fast.
Bläddrar bland färger, modeller och storlekar
Utesluter omgående samtliga varianter av de tajta träningstoppar som butikerna envisas med att kalla för träningsbehåar. För ingen å menar då ingen med byst större än C-kupa kan väl rimligen känna sig bekväm i dem. Det finns ingen stadga, inget stöd och inget lyft.
Hittar dock andra varianter... samtliga upp till max D-kupa.
Suckar djupt.
Går vidare till nästa butik - samma sak där.
Och i nästa å nästa å nästa å nästa...
Undrar stilla hur de tänker.
De där som köper in eller kanske till och med producerar dessa plagg som skapats för att hålla fast vi kvinnors ädla kroppsdelar.
Det massframkallas behåar.
Tuffa, snygga, färggranna och läckra små saker.
Just små - alla i storlek A, B och C kupa.
Morrar och tänker att har man behag i den sizen behöver man väl knappt ens någon behå?!?
Borde ju funka med ett tajt linne. Typ.
Känner mig diskriminerad.

Tittar på mig i provrummets speglar och konstaterar att jag inte på något sätt har någon gigantisk barm men min storlek är ändå 80 F.
Kan ju knappast vara ensam om den noteringen.
Och OM man hittar rätt storlek kan man sätta pengar på att de kostar en hel jädra förmögenhet att man behöver skohorn och kofot för att ta den på sig och att det krävs akrobatiska talanger för att sedan få den av.
Så kära ärade tillverkare av behåar som är ägnade för oss kvinnor att ha på oss när vi ska utföra någon form av fysisk verksamhet - kan ni vara så vänliga och se till att skapa dem i storlekar för fullvuxna kvinnor.
Tack!
Såja!

Imorgon är de match igen.
Farstahallen kallar.
Perre jobbar
Sebban jobbar
Å Loppan å jag kanske ska ta en tripp till Ikea.
/Carina

Ännu ett Fredagsbabbel...

Såg med viss tillförsikt fram emot intervjun i måndags.
Ett leende senare fick jag besked om full pott - jag var utvald!
När jag slutligen insåg att jag nått plats 1 i kön övertog optimismen mitt sinnelag
Ett dovt fnitter fördelade sig i kroppen när jag dagen efter skrev på avtalspappret.
Yes Yes Yes!!!
Äntligen hej å hallå 2014 here I come.
Äntligen hade mina böner blivit hörda
Äntligen hade jag ett jobb - nåja, i alla fall för 6 månader framåt.

Det finns många saker som är deprimerande.

Att söka jobb är en av dem.
Att söka ett jobb - få det och några dagar senare få besked om att det enligt lagen om offentlig upphandling inte hade gått rätt till är extremt deprimerande.
Nära på förkrossande.
Skit liksom!

Hällde upp en whisky och vältrade mig i min olycka.
Inte för att jag tycker om whisky med det var den enda drycken som kändes lämplig för sinnelaget.

Slet mitt hår och insåg att jag var tillbaka till ruta 1.
Skit igen liksom!
Inte ens den lilla lyckobringande nyckelpigan som jag idag hittade kändes som karma nog för att lätta upp i min bedrövelse.

Dags att författa nya ansökningar i en positiv anda.
Skit igen!

Känns dock som desperationen lyser igenom raderna och snarare skrämmer än väcker nyfikenhet.
Lever i något slags tro att om jag bara fabricerar en bild av mig själv att jag alltid är euforiskt lycklig, tillmötesgående och glad, ja till och med nästan perfekt – kommer det mesta att ordna sig. Eller inte...
Fast lite sant e det.
Tror på tankens kraft.
Men.
Egentligen.
Vem är kroniskt lycklig?
Och är det något att sträva efter?
Ofta är jag rädd, livrädd - både för framtid och nutid.
Känslorna hoppar mellan glad – fantastisk – svag – lycklig - olycklig – skygg - modig – värdelös – meningslös - hopplös och helt okej.
Å det är väl precis som livet är som mest...

Fast just nu är jag mest förbannad
å besviken. Förstås.
Dubbelskit...

Perre jobbar i helgen. Skit
Sebban är hemkommen från Thailand. Kul
Loppan, ja... Loppan ja...?!?
Å imorgon är det match i Farstahallen. Kul igen.

Iockmeddetta har jag svurit klart för i år. Kanske...
/Carro

Nytt år å nytt Fredagsmail

Det är fantastisk hur fort tiden går.
Och lika fantastiskt är det att den faktiskt går precis lika fort - oavsett om man har roligt eller ej...
Bara som en påminnelse liksom, om nu någon har missat just den lilla detaljen.

Hur som helst skriver vi nu 2014.
Ja jösses!
För många är dagarna runt och efter nyår en tid för eftertanke.
Man ser tillbaka på året som gått, sammanfattar och planerar för det nya.
Nyårslöften formuleras, omformuleras och träningskort inhandlas. Typ.
Bortsett från det sistnämnda så stämmer detta in även på mig.

Ska jag vara ärlig tycker ja att 2013 var ett riktigt skitår.
Helt enkelt ett år i pestens tecken.
Sällan har ett år varit så jädrans obra.
Hormonsvallningar och lika arbetssökande idag som för ett år sedan.
Pest å pina.
Fast.
Ett nytt år ger ju även nya möjligheter.
Visst.
Självklart är det så.
OM det inte vore för känslan av att jag snart är mer ökänd än välkänd bland stadens rekryterare.
Att ständigt söka jobb kan faktiskt ha sina nackdelar.

På en tillställning för en tid sedan stod jag, på mitt mindre smickrande sätt och beklagade mig över den dåliga utdelningen på antalet skickade ansökningar.
Personen jag talade med skakade medlidande på huvudet och föreslog att jag borde ta bort mitt födelseår ur mitt  CV.
Aldrig! -  sa jag stolt.
Tanken hade nämligen slagit mig tidigare, men min okuvliga, oböjliga och något övermodiga inställning har alltid varit att en medelålders kvinna född 1960, med utflyttade barn å få sjukdagar borde mer vara mer till sin fördel än till sin nackdel.
Alltså, det är vad JAG tycker.

Fast... börjar fatta.
Det är lite som jag mot dem - jag mot de där unga nyutexaminerade färska dunungarna som tror att alla över 40 borde flytta in på hem och ägna dagarna åt korsord och bingo men som trots sin brist på livserfarenhet har makten att sålla bort 'oss' erfarna från arbetsmarknaden.Å så pratar man om att det är de unga som blir bortsorterade...
Jorusåattehhh...

Inser att det där med ålder kanske är något att (mitt ideal till trots) ta fasta på.
Morrade invärtes...

Sagt och gjort, menar att allt måste ju alltid testas – minst en gång...
Bäst att pröva innan jag väljer att gräva ner mig eller drar något gammalt över mig och ägnar resten av mitt liv åt att finna lycka tillsammans med Dalai Lama.

Svalde stoltheten (även om jag kände mig som en desperat ungmö på jakt efter att på ålderns höst på ett så smidigt sätt som möjligt bli av med oskulden).

Med snabba fingrar, något högaktningsfullt raderade födelseåret i mitt CV.
För visst måste jobbet finnas där ute?!?

Ex antal veckor senare kan följande konstateras.
På fem skickade ansökningar har tre svar inkommit och två intervjuer är inbokade.
Alla med orden att jag NU verkar ha helt rätt profil för just 'DETTA' uppdrag.
Samma bild och samma text...
NU vet jag förstås inte om det BARA beror på det raderade födelseåret – men VÄLDIGT märklig är det nog allt.

MvH
/Carina
'Snart' 54

Julig julefredag

I många många år har det tjatats om att vi ska dra ner på julklappsinköpen.
Och varje år har jag vackert sagt ja... ja... ja...
I år frågade äldste sonen om vi skulle skippa klapparna och istället skänka pengar till ’Rädda Barnen’

VAA, eru galen – inga klappar!!!
Tala för dig själv unge.
Jag vill i alla fall ha klappar - många klappar...
Jag älskar ju klappar.
Även om exklusiva saker är att föredra så funkar det miiinst lika bra host host... med en deo från HM. Typ.
Kan man inte göra både och frågade jag något skamset?

Men, fakta är - jag har i år gjort något som jag aldrig trodde var möjligt.

Något som jag sett som en omöjlighet i min julklappsvänliga värld.
Jag har faktiskt dragit ner på klapparna.
Japp – så är det!
Ett färre antal klappar än någonsin kommer i år att pryda golvet under granen.
Känner mig toktrygg i det beslutet.
Bra där Carro!

Allt gick galant tills jag  kikade på inköpslistan och inser att antalet 'på riktigt' var decimerat..
IIIiiii, alltså – hmpf... 
Känner mig helt plötsligt lite obekväm.
Alltså.
Hmm.
Nåja.
Nu är det gjort, beslutet är fattat och det återstår bara att invänta och se om alla andra inblandade följer tidigare direktiv.
OCH att det INTE kommer åtföljas av en massa ursäkter...
I övrigt har jag aldrig – eller nja... inte så länge jag minns i alla fall förstått denna hysteri runt julen.
Julen är väl bara att älska - den blir liksom vad man gör den till.
Även om jag gillar traditioner så ska den inte få styra mitt liv.
Man får helt enkelt ändra sina traditioner utefter de förutsättningar som gäller.
Det här är förvisso en insikt som har vuxit fram i takt med stigande ålder och erfarenhet...

Anser dock att det är betydelsefullt att hålla på traditionerna.
I vår föränderliga värld är det extra viktigt och betydelsefullt.
Tror att vi alla behöver något att hålla fast vid.
Tomten ska vara en äldre man med vitt långt skägg.
Man ska äta skinka, köttbullar och prinskorv.
Kalle ska vara klockan 15.00Låt oss slippa dinosaurier i Luciatåget eller lasagne på julbordet - sånt kan vi ägna oss åt årets alla andra dagar.
Länge leve traditionerna!

På grund av olika omständigheter kommer vi detta år fira vår gemensamma jul på Annandagen.
Märklig känsla men nog så sann.
Som sagt - julen blir vad man gör den till
Go jul å så
Carina
& Perre

För lite skön dans - klicka på bilden!

Svettig fredag...

Tro mig.
Jag har verkligen en ärlig och uppriktig önskan om att vara den där hurtiga sportiga friska och sunda tjejen.
Kvinnan som glatt tar på sig löparkläderna och ger sig ut i spåret eller som plockar ihop ett gäng färgglada träningstrikåer och tar ett spontanpass på gymmet.
Jag önskar vara en god förebild för mina medmänniskor och längtar efter att stråla ikapp med dessa ofördärvade hälsosamma friskusar.
Tro mig.
Jag är fullt medveten om att de flesta motionärer hyser någon form av hatkärlek till sin motion och jag är fullt medveten om att vi i grunden helt enkelt mår väldigt bra av den.

Men tusan.
Suck.

Om sanningen ska fram....
Jag hatar det mesta av vad träning heter.
Just så.
Får liksom ingen stil på det hela.
Jag känner mig oerhört provocerad av alla sportiga träningsnarkomaner som fyller mitt nyhetsflöde på Facebook. Alla dessa före detta soffliggare som numera kommer ut som nyfrälsta Friskis&Svettare.
Folk som nästan euforiskt vittnar om tappade kilon och fantastiska hälsoeffekter.
Självutnämnda ambassadörer för ett nytt liv som välmående och friska atleter.
Det har till och med gått så långt att jag tagit bort några av de mest aktiva kilotapparna från mitt Instagram.
Nix, jag blir inte peppad och laddad.
Jag får helt enkelt bara ett extremt dåligt samvete

Har genom livet gjort mängder med seriösa försök att skapa någon form av rutinartad pulshöjande aktivitet.
Syftet med min träning har nästan uteslutande varit att tappa några överflödskilo och hejda kroppens totala förfall.
Devisen har varit att ont skall med ont fördrivas. Liksom.
Men att träna är fasiken inte roligt!

Man har tusan inte kul när man springer.
Man stånkar å stönar, svettas och flåsar.Brösten skumpar hoppar och ömmar.
Har någon sett en skrattande löpare?

Vilket jädrarns självbedrägeri!
Tala om falska föresatser!
Tror vi är många besvikna motionärer som glatt snörat på oss skorna eller för dyra pengar köpta exklusiva träningskort bara för att upptäcka att träningen minsann inte var den sortens fest vi trodde att vi alla vara bjudna till.
Bahhh...

I helgen vankas ’Big Party’ – Hasse fyller 50.
Alltså lillbrorsan Hasse fyller 50!!!
Sebban och Loppan ska med. Förstås.

Dags för situps
/Carina
Den trötte...

Bara för att det är fredag...

Jag har dille på att fylla i allehanda tester.
Ni vet sådana där enkäter och webbundersökningar.
Inbillar mig att jag på det sättet får min röst hörd.
Inte för att jag egentligen tror att min aktiva val spelar någon större roll.
Men å andra sidan man kan ju aldrig så noga veta.
För OM jag inte svarar på frågorna så kanske det innebär att andra, i mina ögon mindre kloka människor (host, host) svarar och att de i sin tur svarar uppåt-väggarna-galet vilket gör att mina genomtänkta åsikter, goda och kloka tankar behövs för att väga upp och balansera den totala sammanställningen.
Ähh, ni fattar.

Roade mig med en undersökning från DN-Panelen.
Frågan som dök upp var, ’Hur uppfattar du din mentala ålder?’
Glatt kryssade jag i 25 år och klickade på nästa.
Hmm, vänta nu... 25 hmpf...
Klart jag inte är 25, känner mig inte som 25 och skulle definitivt inte vilja vara 25 igen.
Klickar på ’bakåt’.
Det gick inte.
Rensade 'cookies' och 'temporära internetfiler'.
Började om från början.
Kommer åter till frågan om hur jag uppfattar min ålder.

Börjar fundera.

Spelar åldern egentligen någon roll för hur ung/gammal jag känner mig?
Hur många, förutom potentiella åldersfixerade arbetsgivare bryr sig om min ålder?
Och varför var jag inte helt bekväm med att skriva 53?
Tål att tänka på...

Googlar och hittar en test. Nähä...
Fyller sanningsenligt i svaren på de ställde frågorna å bingo.
Svart på vitt
Min mentala ålder är 44 år.
Visste väl det.
Förutom det fastställandet förkunnades de att jag var en sann crossover-person som genom mina handlingar och positiva tankar påverkar mitt liv så att jag blir yngre.
Japp!

Håller för stunden på och ändra i mitt CV...

I helgen jobbar Perre.
Jag kommer ägna mig åt julhandel på egen hand.
Sebban ska på bröllop
Loppan ska inta ny andrahandslya.
Må snön falla på er alla!
/Carina