Sicken skitdag!

Alltså – vilken jäkla skitdag.
So far… vilken jäkla skitdag.
Egentligen började denna skitdag redan igår kväll som för övrigt var en riktig skitkväll.
Vaknade i morse helt förvirrad med den märkligaste (i alla fall på länge) dröm på näthinnan och hur osannolik den än var tog det en stund innan hjärnan fattat skillnaden mellan dröm och verklighet.

Drömmen i superspeed handlade om att jag besökte en skönhetssalong som låg i Indien där man genom trådning skulle avlägsna hår från min kropp.
Damen ifråga började med att berömma min hudfärg, att jag var så brun och fin (det bästa var nog att hon pratade svenska) därefter visade det sig att hon inte använde tråd utan bet (!!!) av håret på min då brunbrända kropp.
Därefter hittar hon en leverfläck som hon biter av, hon tittar på den grundligt och meddelar mig sedan att jag har fått hudcancer.
Det här var förstås ingen rolig historia (osäker på om jag ska tolka detta som ett dåligt omen... hmm).
Min mamma (som plötsligt fanns med i handlingen) tyckte att vi skulle kontakta en specialist vilket alla runt oss avfärdade det då det visade sig att damen med de vassa tänderna var en av världens främsta inom området.
I ock med detta ville jag uppleva livet, tog på mig min leopardkappa och hoppade ner i den väntade racerbåten (har nu snabbt och interaktivt förflyttat mig till Göta Kanal), båten framförs av sonen den yngres chef vän och kollega.
Han styr båten alá filmscen över en sluss varpå vi med båt sjunker, som väl är har jag min mobil (som inte tagit skada av vattnet) i fickan och kan ringa Perre (ja, jag låg i vattnet och ringde) och be honom hämta mig – vilket han gör – i en zeppelinare (inget märkvärdigt eller konstigt där).
Perre ber mig något irriterat att skynda mig på vi har nämligen bråttom. Anledningen till brådskan är att trafiken efter ett visst klockslag blir outhärdligt (no shiit Sherlock) och föreslår därför att vi ska åka till Portugal för där är det både lägre skatt och mindre trafik och någonstans här vaknar jag...
Tog min morgondusch för att under den korta promenaden till bilen nästan bli lika blöt igen.Mängder av blötsnö vräkte ner och plattade till det vita och vackra som sedan igår förgyllt vår stad.
Blötsnön har sedan  under dagen i en oförtruten energi fortsatt att vräka ner.
Mina sedan tidigare allmänt kända sluttande axlar har sluttat mer än nådigt idag – för det har varit en jäkla skitdag.
Fast egentligen är det väl bara att tugga i sig och vara glad för att allt kommer på en gång.
Struliga telefonsamtal, besvikelse över andra, besvikelse över mig själv, gnälliga kollegor, usel ekonomi, ful och tjock men mest trött på min oförmåga att göra något åt allt elände.

Fast… vem är jag att klaga.
Det finns alltid de som har det värre. Skitmycket värre.

Äh - nu lägger vi ner den här skitdagen.
Sovdags
/Carina
Den trötte

Ljuva 70-tal

Året var väl 1975.
Man var liten - fast ändå stor.
Det var träskor, utsvängda jeans från Gul&Blå, den första handväskan hängde lite nonchalant slängd över axeln, en plastklocka på armen, man doftade 'Date' å hade en blick som vittnade om att allt, nästan allt bara var sååå jobbigt.

Växte upp med unga föräldrar - föräldrar som på 70-talet mer sågs som vuxna polare än myndiga föräldrar.

Medan klasskamrater med föräldrar av den akademiska typen fick stränga förhållningsorder med tydliga tider att förhålla sig till fick jag ett 'kom hem när du vill' budskap.
Självklart var mitt hem den naturliga samlingspunkten för traktens kids och mopparna stod högvis på tomten.

Under mina första år traskade jag glatt till skolan i silkespolo från EPA, bruna strumpbyxor och byxdress i brandgult med bruna sömmar.
Pep man om maten skulle man tänka på de stackars barnen i Biafra (ett land som inte ens verkar finnas längre vilket gör att man onekligen blir lite ledsen över att vi sannolikt inte skickade så mycket mat till de behövande i Biafra - landet verkar helt enkelt ha dött ut).
Sen skulle man ha stövlar, seglarstövlar - oavsett väderlek klafsade man runt i sina seglarstövlar, alltid med byxorna nedstoppade där bak.

Medan de vuxna var upptagna med att dansa go-go och anordna maskerader satt jag själv klistrad vid den nya kanalen TV2 och glodde när Clownen Manne satt och åt ett osynligt äpple, Beppe Wolgers myste med dockor i ”Beppes godnattstund” eller 'Boktipset' (vars melodi fortsatt har satt djupa spår i mitt musikaliska inre). Majoriteten av allt som kablades ut i etern innehöll politisk propaganda från kulturvännerna som hade sina sympatier längst åt vänster och på radion spelades progg blandat med dansband, de senare hade alla gemensamt att de hade namn som innehöll bokstaven Z.
Sex var vardagsmat, gick man på bio såg man, (helt utan hämningar) 'Mazurka på sängkanten', 'Fäbostintan' eller  'Emanuelle'.
Alla låg med alla och allt var fullkomligt normalt.
Det var tider.

Även om min uppfostran var förhållandevis fri, full av resor och vilda fester var min uppväxt inte direkt så oreglerad som 70-talets nostalgiska dokumentärer vittnar om.
Mamma och pappa var inga utpräglade hippieföräldrar som hinkade rödvin och hade högljudda diskussioner om Che Guevara och den växande i FNL-rörelsen.
Nej det var mer en allmänt avslappnad attityd till studier och karriär - allt skulle ändå ordna sig, för jobb fanns det alltid.

Olof Palme var politisk monark och gick i bräschen för välfärden, trots det minns jag pappas, i egenskap av egenföretagare knorrande om höga skatter och mamma och mormors rojalistiska ovationer då kungen förlovade sig med den vackra Silvia 1976.

Även om jag - nu i vuxen ålder hyllar och saknar 70-talets hippiekultur (nåja, med vissa undantag) så var jag en av dem som jublade och glatt skuttade in i 80-talets glädje och flärd - för där och då älskade jag glitter, glamour, paljetter och platådojjor.

Men som sagt
Ibland blir man lite nostalgisk.
Speciellt då en bild som denna dyker upp i flödet.
/Carina
Nostalgikern

 

På G igen...

Ja då är man igång igen!
Efter flera års mer eller mindre frånvaro kände jag att det var dags att ta tag i mig själv.
Ta mig i örat.
Ruska om mina sinnen och tvinga mig ned vid tangentbordet.
Köra på liksom.

Mitt skrivande har alltid byggt på vardagsbetraktelser.
Började smått undra om mitt liv de senaste åren varit så erbarmligt  tråkigt och förutsägbart så att inget av intresse har funnits att rapportera.
Menar jag på fullaste allvar att jag inte varit utsatt för några dråpliga situationer, att jag inte snubblat på tungan och betett mig som en fullkomlig tjockskalle eller att jag galant hanterat mingelkvällar och diverse samkväm.
Självklart har det inte varit det – tvärtom skulle jag nog snarare säga.

Men det var ju det där – när man väl tappat farten så är det sjukt svårt att hitta rätt igen.
Och den där första meningen.
Den första jäkla meningen.
Den där starten som jag aldrig tycks få till.
Skrivandet är lite som med träning, man måste göra det regelbundet för att nå framsteg.
Och då jag lagt den ligga tillstymmelsen till träning som eventuellt funnits på hyllan  fick jag för mig att ta upp skrivandet – menar att något kan man ju ändå försöka vara duktig på.
Det må vara lite träaktigt i början så förvänta er inga storverk.

Har alltid gillat att skriva.
Det som ställer till det är prestationsångesten över den där första meningen.
Den är ju så avgörande på något vis.
Den ska vara enkel och rolig.
Den ska väcka intresse på ett fascinerande sätt det så att läsaren inte tröttnar utan bara vill läsa mer å mer å mer…

Om den första meningen verkar tråkig, torr eller enahanda anses ofta resten av innehållet vara ointressant och jag framstår som formell, trist och steril.
Och är det något som jag INTE vill framstå som så är det nog just formell, trist och steril.
Så där har jag suttit - timme ut och timme in och försökt komma på något bra och fyndigt.
Något klipskt, slipat och fiffigt att skriva.
Något finurligt och underfundigt.
Det har gått sådär kan jag säga.
Kände mig mer och mer desperat för att ingenting hände.
Vart fanns inspirationen, glädjen och humorn?
Började tvivla på mig själv.
På min förmåga.
Tillslut gav jag upp alltsammans.

Fast som sagt – nu är jag på gång.
IGEN!
/Carina
Den ordfattige

 

 

En sann kommunikationsslav....

Jag är en sann kommunikationsslav!
En dag utan internet är en dålig dag och en urladdad mobiltelefon ger mig lätta panikkänslor.
Min dator och min mobil är navet kring vilket mitt liv snurrar.
Vid närmre eftertanke är det en gåta för mig att världen ens har kunnat existera utan dessa hjälpmedel, hur gick det till?

Försöker febrilt minnas dessa dagar.
Dagar utan mobil - har de ens funnits?!?
Dagar då man sa att man hade talat med någon och faktiskt hade gjort det -  IRL liksom!
Dagar då man bestämde att ses på en viss plats, en viss dag på en exakt utsatt tid – och man förväntades att infinna sig där  Man litade på att allt runt omkring helt enkelt skulle fungera och då möjligheten till att slå en signal för att meddela att man blev sen eller messa att man ställer in inte fanns.
En märklig tid.

 

Jag har blivit något av bekantskapskretsens egen supportare.
Vänner och bekanta – ofta kvinnliga och något äldre ringer ofta och ber om tips och råd på hur de ska ladda ner appar, få bort konstiga meddelanden, vart man hittar vad, hur funkar Wi-fi och så vidare och så vidare.
Mäkta stolt guidar jag dessa nyfrälsta smartphoneanvändare genom internet och mobilens mörka hemligheter.
Och så här är det.
Utanför jobbet fixar jag det mesta - men på jobbet känner jag mig däremot oftast som en analfabet som hamnat i bokstavslandet eller som en fisk på torra land.

Även om jag inser att det finns människor som påstår sig leva ett både lyckligt och ett rätt hyggligt liv utan dessa hänförande apparater ser jag på dem med en lätt skepsis, leva utan internet – ähh de vill bara verka märkvärdiga… lite pretto sådär...
Nix, det går jag inte på… tror att deras påstådda lyckliga liv bara beror på att de egentligen är ett gäng innovationsfientliga bakåtsträvare som inte förstår sig på sitt eget bästa – japp, så måste det vara!

Nu kan man tro att jag hänger på Fejan, Insta å Snappis jämt.
Men det gör jag INTE. Faktiskt!
Fakta är också att älskade Pelle har valt att till viss del stå utanför de flesta av de stora sociala medier som finns - Facebook inkluderat, men se… vem kikar gärna över axeln å fnissar glatt åt allehanda tokigheter som spelas upp i flödet.
Japp - rätt gissning!

Teknik är kul, i alla fall när man lär sig fatta den.
Måväl
 /Carina
Kommunikationsslaven

 

Sammanställning Black Friday

Alla som följt mig i det ena eller andra mediet vet att jag älskar, avgudar och näst intill dyrkar shopping och allra helst med schyssta rabatter.
Jag går liksom igång på dem.
Fnittrar och njuter.

När jag för några år sedan uppmärksammade det amerikanska fenomenet ’Black Friday’ var jag till en början skeptisk – vilket jag för övrigt av naturen är till det mesta nya.
Förstod sedan att det här kunde utvecklas till ett riktigt hallelujah moment.
Butikerna gick från klarhet till klarhet och utbudet av reavaror ändrades från att vara en enstaka produkt till att allt i hela butiken hamnade under rabattluppen.

Okej – so långt – so good.

I min rabattstinna hjärna studsade procentsatser om minst 50 runt och med den amerikanska förlagan på näthinnan bara väntade jag på att man även här i Sverige skulle fatta grejen med att när det är ’Black Friday’ – så är det VERKLIGEN svarta priser som ska gälla.

Redan en dryg vecka innan den utlovade prisfesten börjar butiker skicka ut teasers.
Man bygger upp förväntan och spänning – skickar sms och mail.
Köp här, köp där, vänta, vänta, gå in just på vår sajt redan vid 12-slaget för att hitta det bästa osv osv.
Sen dyker det första irritationsmomentet upp.
Man sviker ursprungsidén och inleder redan på måndagen med att kalla hela veckan för ’Black Week’.

’Black Week’ – vad är det för trams, är det ’Black Friday’ så är det väl just just ’Black Friday’, BASTA!

Därefter dyker nästa irritationsmoment upp, döm om min förvåning och besvikelse när den förväntade köpfesten landar på ’20 % på allt’.
T j u g o p r o c e n t – hold your horses, vad f a n är 20%!?!?
Du ska upp i kapitalvaruinköp för åtskilliga tusenlappar för att dessa 20% ska ge någon större effekt.
Jösses – det är som att locka restaurangbesökare med gratis vatten vid beställning av en tvårätters.
Min irritation har nu gått från måttlig till lätt överansträngd och min shoppinglusta har mynnat ut i intet.

Som grädde på moset avslutades denna köpfest host…host… med en ’cybermåndag’ – alltså vad är detta.
Vart har all shoppinghyfs tagit vägen?
Finns det inga regler för när och hur, för hur lite eller hur mycket saker och ting ska få exploateras?

 

Nej ni kära butiksägare – bättre upp för att jag hädan efter ska lockas till någon slags shoppingförlustelse just denna fredag.
Gjorde en sammanställning av lockmail och smserbjudanden över de butikskedjor som jag är medlem i – summan (inräknat hela veckan) 42 mail och 23 sms.
Sjukt, helt jäkla sjukt, för er info så nappade jag inte på ett enda av dem.

Over and out
/Carro
Not so much shopping

Happy Valentine

Klicka på bilden

God Jul och Gott Nytt år

❤❤❤Ja ja.... I now
I am a Little bit late...

Men menar väl

/Carina
Den juliga

För lite extra julfeeling - klicka på bilden!

Rock´n rolling Christmas

Happy christmas ans so...

Coming up soon - Fröken Glittertå!

Liten rensning i Fredagsmailsträsket

​Plötsligt händer det!
Vad undrar du?
Jo – att jag bestämmer mig för att rensa i Fredagsmailsträsket.

Sedan ganska lång tid tillbaka (i vissa fall väldigt lång tid) får jag mängder med mail i retur där mailadresserna är inkorrekta.
Enklas vore förstås att bara radera dessa adresser.
Men innan jag gör det vill jag kolla om det är så att DU (ja, för all del så kan det vara du å du å du också som är med bland dessa returer).
Sedan urminnes tider har jag varje fredag troget (å nu tog jag i så jag nästan sprack...) skickat ut några rader inkluderandes en massa mer eller mindre roliga bilder. Så är du fortsatt intresserad av att stå kvar på listan alternativ att du ej har funnits där men önskar vara med - alltså finns ett fortsatt intresse av att stå med på min Fredagsmailsbloggsmailinglista (långt ord) eller ej så låt mig veta :)

Släng då iväg ett svar till min mailadress alternativt skriv din mail här nedan i kommentarsfältet - min mailadress är cle1960(snabela)gmail.com

Sköt om er alla
/Carina

Tiden går å Fredagsmailet dyker upp!

Dra mig baklänges i en liten låda.
Fy fabian vad tiden går fort - öhhh, säger förvisso alla över fyrtio...
Men det är jädraremej alldeles sant!

Att det snart är sex år sedan jag fyllde femtio låter som ett skämt.
I ock för sig var mitt femtioårskalas något alldeles extra – jädrar i havet vad jag var och är nöjd med det kalaset.
Å äntligen, efter många års vånda blev jag på något sätt riktigt jäkla vuxen.

I sommar är det dags igen.
Inte att fylla femtio alltså - men att fylla år. Lika bekväm som jag var med de där femtio  lika obekvämt känns det att fylla femtiosex.
Hej hey hey - hold your horses, nu pratar vi att närma oss sextio.
Not so funny!
Vips, nu är jag inte bara vuxen, klok och medelålders utan dessutom börjar jag tillhöra den skara av befolkningen som faktiskt inte har mer än typ i runda slängar tio år kvar till pension. Det i sig kan verka lockande om det inte vore så att jag för några år sedan hade ett samtal med en pensionsrådgivare som menade att enda möjligheten för mig att få en pension som skulle kunna konkurrera med existensminimum var om jag lyckades höja min lön med minst 50% och jobbade fram tills jag var sjuttio.
Det där med att jobba deltid, vara mammaledig och arbetssökande visade sig inte vara den smartaste idén jag haft.

Fast mest märker jag att man inte är trettio längre när ens högt älskade och ärade söner börjar planera 30-årsparty.
Sebban, den förstfödda brås på morsan å tänker fira stort.
Eftersom han har en vänkrets stor som en mindre småstad står många på listan över potentiella gratulanter.
Här om dagen var vi och kollade en en lämplig festlokal.
Den pedagogiska mamsen frågade 'Festlokalsuthyraren' om det var möjligt att ta in lite extragäster efter det att middagen avslutats.
'Festlokalsuthyraren' skruvade lite på sig och sa att någon 'droppinfest' inte var okej men om man meddelade att alla 'övriga' var välkomna en specifik tid så var detta okej.
Bra sa jag och kände mig nöjd med svaret.
En stund senare säger Sebban (som i vissa fall brås på sin far), 'Är det okej att lite polare typ droppar in senare'. Du vet (säger han å nickar lite vänligt mot 'Festlokalsuthyraren') en del polare kommer ju sitta å kröka på annat håll innan å de har jäkligt dålig koll på tiden.
'Festlokalsuthyraren' drar öronen åt sig - upprepar vad han sagt tidigare och poängterar åter att det där med att släppa in 'gänget' kan funka men ska då ske en viss tid å att någon 'droppinfest' INTE' är okej.
Jag stirrar stint på Sebban, mina ögon säger 'håll-snattran-unge-å-låt-mamsen-sköta-snacket'.
Vet inte om han hajjade eller om han helt enkelt var nöjd med svaret, hur som helst utvecklade han inte teorin om att öppna dörrarna och låta kleti å pleti ramla in framåt nattkröken.
Misstänker dock att det sista ordet inte är sagt i frågan.

I helgen vet jag inte vad den blivande 30-åringen ska göra
Å andra sidan vet jag inte vad den blivande 29-åringen ska göra heller.
Jag å Pelle ska kolla in Hemliga rum och traditionsenligt uppvakta mamsorna på söndag.

Det-är-kul-att-fylla-år-men-det-är-tusan-inte-så-kul-att-bli-äldre
/Carina

Tusen fredagsfrågor

Nja, kanske inte tusen.
Men såväl 60.
I jakten på nya inspirerande ämnen tänkte jag denna gång ge mig hän åt mig själv.
För vad kan vara mer intressant host host...
Så here goes 60 svar på 60 random frågor.
Häng med! 

1. Hur gammal är du? 
Femtiofem, men när frågan kommer på tal brukar jag dock svara femtiosex.
Känns som ett bättre alternativ att se lite yngre ut än vad jag är än vice versa.

2. Hur gammal känner du dig?
Som jag är - eller inte förresten.
Känner mig yngre, eller ?!?
Fasiken, vet inte.

3. Vad har du gjort i dag? 
Mindre än vad jag borde.
Lever med ett ständigt dåligt samvete över att jag alltid önskar få ut mer av min tid än vad jag får å fått. 

4. Vilken film såg du senast? 
Film???
Menar du på bio så var det nog Agent 007 Ser rött eller någon annan film som gick på bio för en sisådär 30 år sedan. Går med andra ord aldrig på bio.

5. Vem ringde du senast? 
(Kollar mobilen) Loppan.

6. Är du besatt av någonting?
Nix, inte vad jag vet.
Har alltid haft en rädsla för att fastna i något - på gott å ont kan man säga.
Hade förstås inte varit så tokigt att bli besatt av lite träning hmpf...

7. Är du rädd för blod? 
Inte rädd men tycker att det är sjukt obehagligt (slänger en beundransvärd tanke till alla inom sjukvården).

8. Beskriv platsen du befinner dig på just nu?
På schäslongdelen på soffan i vardagsrummet - med utsikt över sjön.
Kan lätt säga att detta är en av mina favoritplatser.

9. Kan du nämna fem statsministrar under 1900-talet i Sverige?
Okej, det ska väl inte vara så svårt.
Göran Persson, Carl Bildt, Ingvar Carlsson, Olof Palme, Thorbjörn Fälldin. Enkelt liksom.

10. Googlade du för att få fram svaret på föregående fråga? 
Nix - enkelt sa jag ju.

11. Vilken färg är dominerande i din garderob? 
Svart.
Utan tvekan svart.

12. När vaknade du i dag?
Hmm, runt sju första gången.
Låg och klurade på om jag skulle gå upp men bestämde mig för att ligga kvar. Vilket jag gjorde.... alldeles för länge...

13. Vilken är din favorithögtid?
Jul.
Älskar julen och känslan av att få gosa ner sig i soffan med julgotter och kolla 'feelgood filmer' på tv.

14. Var i världen skulle du vilja befinna dig just nu?
Åhhh (tänker febrilt).
Älskar Grekland, fast tror Malaga eller möjligen Rom.
Okej, tar Malaga med kravet att Perre ska vara med.

15. Nämn en plats i världen du besökt som du aldrig vill återvända till? 
Hmm, kommer inte på nån plats som jag intensivt ogillat.
Men skulle inte välja att i dagsläget åka till t.e.x. Lesbos eller Samos, fast det är inte för att jag ogillat dessa ställen utan för flyktingkrisen där.

16. Hur vill du tillbringa din pension?
Förutsatt att jag är frisk och har pengar på banken kan jag se mig själv i ett varmare klimat med människor jag tycker om.

17. Vad lyssnar du på just nu? 
Radio Stockholm.
Lyssnar konsekvent och i alla väder (även på resor) på Radio Stockholm.

18. Har du någon gång brutit ett ben?
Nix.
Om inte en bruten lilltå räknas, den fick liksom inte ens gipsas.

19. Vilka fem saker vill du inte vara utan i ditt skafferi/kyl? 
1) Minimjölk (kaffe utan minimjölk går tvärbort) 2) Ost (gärna en gräddig sådan) 3) Smör (älskar knäckemackor med massor med smör) 4) Knäckebröd (så jag får användning av smöret) 5) Bubbel (bubbel har utvecklats till något av mitt livselixir, funkar liksom alla dagar i veckan).

20. Vem är din favoritkändis?
Jag är sjukt tråkig.
Har ingen favorit.

21. Vad är du på för humör just nu?
Mellanhumör - typ mellan två humör. Ellernå´t

22. Vilka världsdelar har du varit i?
Ja du... Europa (förstås) Nordamerika, Afrika och Asien (hör Maldiverna dit?).

23. Snarkar du?
Inte om du frågar mig.
Det kan hända att Pelle har en annan åsikt å andra sidan har han så mycket åsikter om saker å ting. Svaret blir således nej.

24. Vilka yrken har du provat på?
Okej, här kommer ett axplock.
Frisör. Telefonist. Receptionist. Demonstratris. Säljare. Ekonomiassistent. Kundtjänst. Teamledare och nu Handläggare.

25. Hur går du helst klädd?
Hemma = bekväma träningskläder (inte för att jag tränar utan för att de är bekväma)
Jobbet - i svart (inbillar mig att jag trollar bort några kilon i svart).

26. Vilket stjärntecken är du född i?
Kräfta.
Har förstått att jag på många sätt är en typisk kräfta.

27. Vilket är ditt favoritgodis?
Vit choklad, gula snören och negerbollar.

28. Vad sa du senast?
Har varit ensam hemma en stund nu men senast jag öppnade munnen var väl när jag sa 'Hej då' till Pelle när han åkte iväg.

29. Vilket var ditt bästa ämne i skolan?
Jag var usel i skolan.
Önskar att jag kunde skriva något pretentiöst som svenska, latin eller matematik men måste nog krypa till korset och skriva gymnastik (så långt från teori man kan komma alltså).

30. Vad har du på dig just nu?
Bekväma träningskläder (hade en liten ambition...).

31. Vilken är din favoritaffär?
ICA eller Åhléns, de har liksom allt 

33. Vad har du i dina fickor?
En reflex, möjligen en servett i övrigt ingenting.

34. Vad köpte du senast?
Charkisar på ICA.

35. Hur många gånger har du flyttat?
Första flytten gick 1977.
Sen dess har jag flyttat 11 gånger inklusive hit där vi bor nu.

36. Om du var fast ensam på en öde ö, vilka tre saker skulle du ta med?
Försöker komma ihåg vad deltagarna i Robinson valde att ta med sig men kommer inte ihåg något annat än en kniv.
Skulle väl vara en båt och en storpack av Lypsyl då (är lite av en addict där).

37. Är du morgon- eller kvällsmänniska?
Har gått från en kvällsmänniska till en morgonmänniska och kan numera sällan vara vaken längre än till 21.00.

38. Din favoritfärg?
Alla nyanser av grönt.
Jag älskar grönt.

39. Har du blivit sydd någon gång?
Japp, massor av gånger.
Eller i alla fall fler än fem.

40. Har du någon gång badat naken utomhus?
Självklart.

41. Vad åt du till frukost?
Först kaffe, sen en apelsin.
Senare två extremt nyttiga mackor med färskost och gurka som avslutades med yoghurt.

42. Hur såg ditt liv ut för tio år sedan? 
Först å främst var jag typ tio kilo lättare.
Jag hade ett jobb som jag älskade och söner som jag fortsatt hade mandat att säga till att komma hem när så jag önskade.

43. Har du någon gång åkt dit för fortkörning? 
Nix (vilket är märkligt ta-i-trä).
Har bara fått böter en gång och det var för att jag körde i bussfilen (så jäkla korkat).

45. Vart lägger du din mobiltelefon när du sover?
I sängen.
Har en såndär sovapp som läser av min sömn.
Så där ligger den.

46. Vad var det sista du åt? 
Se frukosten i fråga 41.

48. Är du blyg?
Både ja och nej.
Kan älska att stå i fokus om det är på mitt initiativ men ogillar det högt om jag blir intvingad i något.

49. Vilken var den senaste konserten du var på? 
Toto i februari (tror jag det var).
Som sambo till en av norra Europas största Totofan så missar vi sällan eller aldrig något med Toto eller Herr Lukather himself.

50. Vad heter du i andranamn? 
Maria. Lade ju till Calea för några år sedan men vågade ju aldrig ta steget fullt ut (lägg till sjukt feg i mina egenskaper).

51. Har du varit med om en bilolycka? 
Nej - tack gode gud ingenting allvarligt.
Några småkrockar men det är allt.

52. Har du något bevarat inom dig som ingen annan vet? 
Ja. 

53. Vilken är den roligaste träningsformen?  
Som jag kämpar å kämpar.
Jag vill så gärna hitta en rolig träningsform. Men icke.
Känner mig som en elefant i de flesta träningsformerna.

54. Har du några husdjur?
Nej, tyvärr. Saknar hund så det gör ont i hjärtat, önskar en igen om omständigheterna tillät (men det gör de inte, just nu).

55. Vill du gifta dig?
Ja

56. Var växte dina föräldrar upp? 
Stockholm

57. Har du någon gång ringt polisen? 
Ja, flera gånger faktiskt. 

58. Har du svenskt ursprung? 
Beror på vad man menar med ”ursprung”.
Min morfar var ju halvitalienare men i övrigt är jag rätt helsvensk.

59. Har du, eller har haft, något smeknamn? 
Nej.
Detta är lite av min stora sorg.
Åhhh - som jag längtat efter ett smeknamn.
Perre säger ofta Carro eller Carr, det funkar.

60. Vilka är dina största svagheter?

Jag är rätt kass på att genomföra saker.
Vilket inte stämmer.
Jag är bra på att genomföra vissa saker men kass på att genomföra viktiga saker som t.e.x kurser, utbildningar ja, allt sånt som skulle kunna göra att jag faktiskt lärde mig vettiga saker.
Å andra sidan är jag grym på att samla på mig kunskaper om sånt som inte är viktigt alls...

60 snabba tog typ ett par timmar att svara på, suck...
Sebban å Loppan har hängt i helgen, sådant gillar ömma modern.
Jag å Perkan har också hängt, vilket också gillas.
Imorgon är det måndag, vilket ogillas.
/Carina

Ja, jag vet att det är fredag!

Men hallå!

De e ju fredag!!!
Kom igen nu Carro – vart är Fredagsmailet???
Vi väntar liksom…
’Öhhh, alltså – jag har tänkt att skriva det men har typ inte hittat någon bra start’.
Vadå bra start !?!
Det är väl bara att sätta sig ner och skriva ihop något kul, sådär som du kan och brukade göra (jag säger brukade för det var sannerligen ett tag sedan som du presterade något vettigt).
’Jaha, tack för den’.
’Det är faktiskt inte så himlars lätt, skriv något fyndigt och roligt själv då – Fröken Messerschmitt’
Nu är det väl faktiskt inte min uppgift att skriva bra texter, det är faktiskt DITT jobb.

’Hmpf, vadå MITT jobb, jag har ju faktiskt ett ’riktigt’ jobb nuförtiden - glömt det eller?’
Nää, men det är ju du som är den kreativa delen av oss två så det är ju från dig man kan förvänta sig storverken.

’Host, host… kanhända, men för att utföra storverk krävs skaparglädje, hänryckning och inspiration.
Hämtar ofta lusten från min omgivning och allmänna livssituation.
I och för sig är Pelle rolig men så jäkla kul är han inte jämt faktiskt (hehe, det där sista var lite kul).
Har helt enkelt lite svårt att hitta de där grundläggande ingredienserna för att bra text’.
Okej fattar.
Skriv bara vad du tänker på, vad du har i huvudet just nu. Typ.
’Ärligt?’
Ja, ärligt.

’Jag tänker ofta på alla brev som jag aldrig skickade.
Alla ord som jag borde ha sagt och alla ord som jag inte borde ha sagt.

Alla saker som jag önskat att jag vågat, allt jag borde ha gjort och allt jag inte borde ha gjort.’

Hey hey hey… hold your horses!
Det där lät ju inte direkt något taget ur rolig timmen.
På tok för pretentiöst för Fredagsmailsbloggen
Vi vill ha humor damen, ren, skär och sann humor.
Tack!

’Pust, nej jag vet å det är ju det jag säger.’
’Min bana som kreatör och krönikör har helt enkelt utvecklats i totalt fel riktning. Jag har förvandlats till en riktigt tråkig jäkel som mest går runt med sänkt blick och som inte ser det roliga i tillvaron.
Å det kan jag säga, det är tusan inte kul!'

Efter numera sedvanlig tillika traditionellt fredagsbubbel så väntar en lugn helg.
Pelle är ledig.
Skiner solen blir jag glad.
Hej hej Sebban
Å Loppan ska på fotboll.
/Carina
Den binäre

Mars pannkaka så var det fredag!

Då var jag där igen - i slösurfandets underbara, tillika meningslösa värld.
Men jag vet inte!
Kanske bara är jag?
Och egentligen är det väl ingenting att haka upp sig på.
Det är heller inget nytt fenomen.
Men ändå något jag funderat över.
Uppenbarligen har jag både reflekterat, reagerat och stört mig på det.
Borde väl lägga energin på viktigare saker, tyngre å mer intressanta liksom.
Om man vore smart - vill säga...

För vad jag undrar är?
Vad vill folk med sina statusuppdateringar på Facebook?
Vad är tanken liksom?
Vad vill man få ut med sitt budskap?
Vem skriver man detta för?
Jag kan inte finna annat svar än att Internet har gjort oss till ett gäng credkrävande individer som ständigt måste synas och höras – får man inga likes ’whatsoever’ så finns man inte.
Egentligen bara oerhört tragiskt.

Själv är jag en usel Facebooksuppdaterare men har å andra sidan utvecklat ett hängivet Instagramberoende.
I Facebooks begynnelse levde jag däremot ett hyggligt aktiv liv där.
Noterade glatt varje dag dagens väder – det tills en ’vän’ syrligt kommenterade att man inte längre behövde SMHI - 'De e bara att kolla Carinas profil', hmpf...
Jädrar i havet vad den sved.
Insåg även det banala.
Tanken väcktes 'Vem skriver jag för?'

På Facebook har jag numera sällat mig till fluktarna.
De där som iakttar, läser, störs, ler och lajkar -  om läge ges.
Vet inte vad jag tycker om de heller.
På något sätt känns det som om jag fritt låter andra kliva i klaveret och väljer att stå vid sidan och titta på.
Fast.
Folk får faktiskt göra som de vill.
Men - även om just det är ett faktum så upplever jag det ibland tusan så irriterande.
Det borde liksom finnas en gräns, något slags filter för hur många bilder på mat, träningstillfällen, hundar, kattor och barn som får fylla mitt flöde.
När dagens kvot är fylld ska det ta stopp.
'Du har nu fått din dagliga dos av snubblande ungar, vällagad mat, hyperaktiva vänner och spinnande kattor'
Men ja - ja...
Folk får ju faktiskt skriva och göra som de vill.
För om det inte var så - vart skulle jag då lägga all min irritation...host host...

Mamsen minglar i Dubai.
Men i övrigt har jag dålig koll på helgen.
Tippar på bubbel,
/Carina

Fredagsmail var namnet

Ibland tryter inspirationskällan.
Ibland så pass mycket så att jag är tvungen att ta fram gamla alster för att kunna uppdatera mig till nya.
Satt och skannade av gamla goa inlägg och hittade detta med namn.
Ingen dum idé tänkte jag.
Lika mycket som jag gillar att bli överraskad och få mina förutfattade meningar totalsågade, kapade vid fotknölarna och känna att saker och ting inte alltid är som man tror så älskar jag när mina inpräntade och redan fastslagna fördomar bli besannade.
Yes right!
Orden ’Vad var det jag sa’ känns ibland lite extra skönt att höra.Fast nästan ännu schysstare är att inte behöva säga dem utan bara njuta segerns tysta sötma när man får sina åsikter och tankar bekräftade och besannade.
Läste för ett tag sedan om en undersökning man gjort på Handelshögskolan.Den handlade om namn.Och inte vilka namn som helst utan det faktum att pojkar med y-namn oftare hamnar i kriminalitet än till exempel Erik, Carl och Johan.
Män som heter Conny, Ronny, Benny, Jerry eller Sonny i förnamn tycks löpa större risk att hamna i fängelse och de bor också oftare i bostadsområden som har låg status.
’Vi fann ett samband mellan att ha ett så kallat y-namn och att befinna sig i Kriminalvårdens förvar, i fängelse eller samhällstjänst. Men vi har inte kommit fram till varför.’I studien undersöker de den utbredda föreställningen att vissa förnamn hänger samman med brottslighet och låg så kallad socioekonomisk status, det vill säga att de som bär dessa namn tjänar mindre än andra och oftare bor i sämre bostadsområden.
Jämfört med de vanligaste svenska namnen – som Lars, Mikael, Per och Stefan – löper personer med y-förnamn två och en halv gång så hög risk att förekomma i Kriminalvårdens register. Allt enligt den nya studien. Dessutom finns ett statistiskt samband mellan en stor andel y-namn i en kommun och en rad negativa socioekonomiska faktorer.
Den vice mannen som gjort studien säger också att en sannolik förklaring till att personer som heter exempelvis Conny, Sonny och Benny något oftare hamnar i kriminalitet kan vara socioekonomiska bakgrundsfaktorer – det vill säga att föräldrarna har en lägre utbildningsnivå, lägre lön och mindre förmögenhet samt oftare är sjuka eller arbetslösa.
Y-namn är en vanlig benämning på engelskklingande, manliga förnamn som slutar på y. Namnen var populära i Sverige under årtiondena före och efter andra världskriget. När namnen fortfarande var vanliga hos skolbarn associerade lärarna dem ofta med ”busungar”.

Tell me more. Liksom.
Jösses behöva ha en stor studie för detta redan klarlagda fakta.
Vi som växte upp i förorten på 60-talet vet redan att busungarna i klassen hette Ronny, Conny å Sonny.Å så säger man att namn inte är så viktiga.
Tjåröbellabingbong va…
Namn: Carina
Popularitet: 1960-talet
Ursprung: Kom till Sverige i slutet av 1800- talet
Coolhetsstatus: Rasar utför på topplistan
Omdöme: Från det latinska ordet carus som betyder "kär", i Italien betyder det söt.
Nöjdhetsgrad: Zero - det är ett allmänt känt faktum att jag helst hetat något unikt, exklusivt och ovanligt.
/Carina
Den rätt triste

Fredag they say...

Jag är en negativ människa.
Negativ på alla sätt och vis.
Jag får höra det mest hela tiden och jag hör själv hur jag låter så fort jag öppnar mun.
Tråkig, trist, sorglig, beklaglig, bedrövlig och ointressant.
Jag har svårt att hitta något positivt i vardagen.
’Var det bra senast?’ – Absolut, men…. å så kommer det där som inte var så bra.
Aldrig det som var bra!

Jag är någon som alltid utgår från det besvärliga och förväntar mig det värsta.
En pessimist som vet att lycka kommer till dem som förtjänar den, vi andra får ligga i lera och sörja.Jag är en dålig människa.
Rent av ganska usel.
Jag har ett jobb.
Jag går dit varje dag.
Jag är inte vidare omtyckt, fast kanske heller inte helt impopulär, mest bara ganska trögfattad och har en avog inställning till det mesta.
Har svårt att vara bekväm i sammanhang där vi ska brainstorma idéer, vara kreativa och vara sådär skönt härliga.
Försöker jag vara social höjer omgivningen på ögonbrynen och undrar från vilken planet jag kommer.
Folk kan le lite medlidsamt och vänder sig sedan om och fortsätter i något annat samtal.
Jag är dålig på diskussioner, hamnar alltid i intrasslade resonemang som jag sällan med heder kan ta mig ur.
Gillar replikskiften men faller oftast platt då jag uttrycker mig dumt och plumt.
Jag vet inte vad jag vill, det är ingenting som jag kan och min uppenbarelse utstrålar en nejsägande ambitionslös missnöjd figur.
Jag är så pass oangenäm att det är få som orkar umgås med mig och om sanningen ska fram har jag ingen annan än mig själv att skylla. Jag har inte nämndvärd lust att umgås med andra heller det är lättare att hålla sig undan, slippa krav och hamna i fällan att berätta hela mitt livs historia - det i lyckan över att någon frågar hur det är.
Det här har utvecklats till något slags normaltillstånd som jag emellanåt lyckas kravla mig ur och uppnå en konstlad kortvarig lycka och harmoni.Vet att detta sannolikt varken är bra eller normalt men hur f a n vänder man steken?
Hur förändrar och förbättrar man?
Hur korrigerar och justerar man sina tankar?
Hur blir man den där schyssta personen som bara utsöndrar en ’feelgoodstämning’ runt sig?
'Ja, du kan ju börja med att inte vara så nedrans negativ Carro…’
Jädrar i havet, där sprack det – jag resignerar.
Jag är helt enkelt en jäkla trist typ.

Ikväll blir det Totokväll med Pelle.
Loppan ska på födelsedagskalas.
Sebban har som vanligt schemat fullt.

/Carina
Den not so funny

Sumpanfredag.

Tjoff, bang, smack.
In my face – rakt i ansiktet!
Bara sådär.
Man får liksom aldrig vara riktigt glad.
Sumpan strikes back.
By by city.
Hello Sundbyberg here I come again…
It´s not funny.
It´s not funny at all.
Nixpix -  inget roligt alls alltså.

Efter ett antal glada månader mitt i smeten med storstadens puls runt husknuten, ett skönt tempo och den intensitet som utmärker en metropol så meddelade ledningen att våra förträffliga lokaler skulle renoveras.
Renoveras???
Varför det?
I mina ögon hade vi fantastiska lokaler.
Och det handlade inte om någon liten lätt färgförändring utan en total utrensning väntade.
’Så under tiden kommer ni bli evakuerade!’
Jaha, evakuerade – den har man ju hört liksom.
Jag svor inombords och började ana ugglor i mossen.

En tid senare föll domen.
Vi ska under tiden våra lokaler renoveras sitta i Sundbyberg.
Ni hörde – S u n d b y b e r g ! ! !
Okej, att smacka upp lite väggar, slänga på lite färg och snickra nya utrymmen kan väl inte ta så lång tid – tänkte jag och försökte febril tänka positivt.
’Vi beräknar att renoveringen kommer att ta upp till två år’
Jag beklagade mig, jag jämrade mig, jag sörjde och idkade självömkan i stora mått.
Jag svor, jag grät och min värld gick under.
Med sorg insåg jag att jag snart var tillbaka till den förort som jag för något år sedan med hoppsasteg lämnade till förmån för den kungliga huvudstaden.

Sumpan är liksom inte min grej…

Jag gillar det inte.
Egentligen gillar jag ingenting norr om Norrtull -  jag känner mig vilsen och förlorad.
De må krylla av butiker och växa restauranger som svampar ut jorden.
Det finns gamla hus, det finns nya hus och det finns mysiga fik.
Jag är medveten om att hit går både buss, tunnelbana, pendel och tvärbana.

Jag kan till och med ha en förståelse för att de som antingen själva har valt att bosätta sig här eller om man är född och uppvuxen i dessa krokar kan gilla stället.
Visst – det kan ha sin charm.

Men inget.
Och menar verkligen att INGET av dessa faktum kan få mig att gilla att jobba i Sundbyberg.
Jag trivdes ju så bra där i asfaltsdjungeln.
Ibland är det som om ödet slår tillbaka.
Nedräkningen har börjat.
Jag vill hem.
Hem till stan.

I övrigt så väntar en lugn helg
Sebban kurerar förkylning och vridet knä
Loppan sanerar ekonomi.
Perre går på diet å jag njuter av ledighet.

Borta bra men hemma söder om stan bäst
/Carina

Språkförbistring

Vi var en tur i varma, härliga Malaga härförleden.En underbar stad som jag varmt kan rekommendera.

Har tidigare sett den mer som en transitstad – men efter att ha varit här vid två tillfällen de senaste åren har jag blivit omvänd.
Malaga är fantastiskt.
Tapas och cava – me like liksom.
På min agenda står alltid ett visst mått av shopping.
Som den fantastiske make Perre är så har han vid dessa tillfällen en ängels tålamod och bistår alltid med bärhjälp, smakråd och storleksändringar.
Men när jag nu för tredje gången ville gå in i samma butik för att efter en massa velande köpa ett par byxor så fick han mitt samtycke till att stanna utanför.
Släntrade in i butiken och plockade åt mig byxorna.
Då hela butiken var dekorerad med skyltar som förkunnade ’2 rebajas’ så tänkte jag att det kanske betydde ’Köp två reavaror och betala för en’.
Jag gick fram till kassan, vacklande något innan jag på min knaggliga turistengelska frågade vad detta ’2 rebajas’ betydde.
Damen bakom disken svarade på en i det närmsta obefintlig engelska något helt obegripligt.
Eftersom min blick förkunnade att jag kände smått förbryllad började hon istället med stora gester, papper och penna förklara att det betydde halva priset.
Jag nickade okej och sa att jag köper dem.
Dagen till ära hade jag på mig ett par byxor inköpta i samma butik fast ett år tidigare.
I min iver att bygga broar tänkte jag dra igång lite samspråk med damen bakom disken.
Så jag pekar på mina byxor och säger ’I bought these una hora ago’.
Damen tittar på mig lite undrande så jag upprepar igen ’I bought these trousers una hora ago’.
Damen vinkar på en annan dam.
Jag upprepar nu med samma entusiasm som en Carro på väg att öppna fredagsbubblet, ’I bought these una hora ago, here in this shop’ å smäller på ett stort leende.
De två damerna kallar nu på ännu en dam (nu står där alltså tre äldre icke engelsktalande  paranta damer framför mig).Fortfarande med stor optimism och glöd i min stämma pekar jag på mina byxor och säger ’This UNA HORA, here - this store, you understand?’
Damerna skakar på huvudena.
Jag möter deras blickar och blir varse…
Cheeeeezzzus, börjar fnissa hysteriskt.
Hur i hela friden tänkte jag ?!?
Una hora betyder INTE ett år sedan utan EN timme.
Börjar förstå damernas förvirring.
Jag log men avstod från att börja förklara mig.
Istället betalade jag och promenerade bubblandes ut till den väntande Perre.
Jag har sagt det förut å det tål att säga igen.
Näe – något språkgeni är jag icke.
Ikväll ska det för övrigt bubblas.
Perre ska jobba.
Loppan ska på hemligt uppdrag.
Sebban ska sannolikt göra något (läser du detta så hör av dig, vi har ett läckage hemma).

Hasta la vista
/Carina

Jepp - det är byxorna på bilden som gäller :)