Söndagsförmiddag

Vaknar strax efter sju.
Solstrålar letar sig in mellan persiennspringorna.
Sluter ögonen och planerar att ligga kvar ännu en stund.
Perre har åkt till jobbet och det är tyst i huset.
Sträcker på mig och Dessi reagerar direkt.
Hon ställer sig över mig, nos mot nos - stirrar stint!
Jag blundar och ligger blixtstilla, ’får inte röja att jag är vaken’.
Efter en stund ger hon upp och går ut i vardagsrummet.
Ler i mjugg, ändrar ställning och njuter av ensamheten i sängen.
Men lugnet varar inte särskilt länge.
En stund senare kommer hunden igen, denna gång beväpnad med sin pipleksak.
Hon hoppar upp i sängen, kastar pipisen i luften, den faller ner på mig. Hon går till en omedelbar attack och dyker på den genom att kasta sig över min mage.
Jösses.
Vilken energi.
1) Vem kan sova under sådana omständigheter?
2) Vem kan motstå denna underbara uppmärksamhetskrävande söta vovva?

Går upp och ut till badrummet.
Tar det lugnt och gör mig iordning för dagens första promenad.
Färdigfixad öppnar jag badrumsdörren och förväntar mig en hund som står och steppar.
Men icke.
Hör ljud.
Vänder mig mot sovrummet och finner en hund med tassar utsträckta åt alla väderstreck.
Snarkandes.

En typisk teknisk Dessifint.
Få upp mig och få ha sängen för sig själv.
Så himla typiskt Dessan
Älskade hund
/Carina

Dagen efter fredag!

Det är fantastiskt kul att jobba.
Tiden flyger iväg.
Man växer som människa.
Man stärker sin identitet.
Man mår bättre och man får annat perspektiv på saker å ting.
Man blir mer ödmjuk mot sina medmänniskor och inser att världen inte kretsar runt sig själv.
Å flera av sakerna upptäcker man inte förens man faktiskt börjar jobba.

Något av det bästa med mitt jobb är att jag har haft möjlighet att ge tolv nya personer jobb.
Om än för några månader.
Men dock tolv.
Alla borde ha möjlighet att jobba, alla borde få jobba – det är sunt att jobba.
Nåja, i alla fall mer eller mindre.
En liten detalj med jobb är att man ställs inför prövningar.
En del större och en del mindre.
Ett prov modell större var att handskas med faktumet att de noga utvalda konsulterna dagen före startsdag kunde ha den mindra goda tajmingen att få fasta jobb på annat håll och helt enkelt hoppa av.
Säga morsning å goodbye.
Det hände en gång
Och det hände två gånger.
Två rejäla kallduschar för en nybliven teamledare.
Önskar dem lycka till och tar åt mig av vetskapen om att jag uppenbarligen hittat mycket attraktiv arbetskraft.
Nåja, löste den första snyggt. Nästan obemärkt.
Det andra avhoppet blev knepigare. Mer svårlöst.
Kirrade det också.
Fasiken så grymt. Grymt i positiv bemärkelse.

En annan bra sak med jobb är att man får lön.
Just den punkten ligger på min topp tre lista.
Suckar och ler.

Som en repetition på tidigare Fredagsmail kan meddelas att jag inte har någon närmre koll på varken son den äldre eller son den yngre.
Å andra sidan har jag och Perre inga direkta planer heller.
Fast något hittar vi säker på.
Det brukar bli så.
Och så har vi ju fått lön.

Problemlösaren
/Carina

Semla!

Jag älskar semlor!
Semlor och Schwarzwaldstårta.
Skulle nästan kunna leva på semlor och schwarzwaldtårta.
En semla skall vara mastig och stor, mandelmassan ska vara mjuk och grädden skall flöda.
Fy för dessa små moderna bakverk till miniatyrer som folk har mage att kalla semla.
Ett nafs så är de slut, nedrans pluttbullar.
Det var med stor självbevarelsedrift jag idag på jobbet i det årliga semmelfrosseriet avstod att trycka i mig semla nummer två modell JÄTTESTOR.
Nema problema, jag hade fixat det – jag lovar (hade förvisso skämts något för mitt semmelbegär, men klarat det hade jag).

De finns de som hävdar att det är för mycket grädde, för mycket bulle, för mycket av allt. Typ.
De flesta som gör det tillhör kategorin supersmala, vältränade hälsotyper, kan-äta-allt-utan-det-syns-modeller samt en å annan småknubbig som vill vara lite fin i kanten och petar bort grädden och med ett ogillande uttryck menar på att ’uurkk - grädden växer i munnen’.
Japp, säger jag och tar en jättetugga till.

Vet inte vad det är med mig och grädde men vi förstår varandra.
Dock ska den vara vispad, ganska hårt vispad och med vaniljsocker.
Sen är det pur lycka.
Att äta en semla är något av en balansakt.
Den skall hållas i handen, inget tjafs med sked, kniv å gaffel.
Man skall liksom glufsa i sig den - att ha grädde på nosen och pudersocker på händerna ingår.
Helst skall den ätas i avskildhet.

Nåja, nu är årets semmelorgie över
Ser redan fram emot nästa.
Semlan
/Carina

Blind?

Framför mig i rulltrappan står en kvinna.
Av klädseln och kroppsspråket att döma något yngre än jag.
Hon kliver av och tar ett halvt steg framåt.
Alla ni som någon gång har åkt rulltrappa vet att när man kliver av så tar man flera steg framåt, det för att inte blockera vägen för efterkommande rulltrappsåkande medmäniskor.
Nu tog det alltså stopp.
Lätt grymtande vänder jag mig mot kvinnan och säger att ’det vore väääldigt bra om du gick framåt!’.
Hon vänder sig mot mig med två springor till ögon och en vit käpp i den högra handen och svarar, ’förlåt?’
Hmfp, börjar genast svamla och skämmas som en hund, hasplar ur mig något typ, ’åhh sorry, jag såg inte att du var blind’.
Iiiii vad är det jag säger ’jag SÅG inte att du var blind!?!’
Okej, säger hon och börjar vandra framåt på perrongen.

Jag står för en stund vilsen kvar innan jag med raska steg går förbi henne.
En bit bort inser jag att jag på något sätt borde kompensera min tafflighet, förklara att jag inte är den idiot som jag kanske framstod som.
'Jösses, det heter för böveln inte blind, man säger ju synskadad och jisses, klart att hon kanske behöver assistans här på plattformen och tågen svischar ju livsfarligt nära förbi oss.'
Känner mig plötsligt dummare än tidigare och börjar starkt ifrågasätta hela situationen,
Ehh hur har jag tänkt här?
Ska jag gå fram till henne å säga ’Ursäkta att jag kallade dig för blind?’
Under tiden jag överväger nästa steg rullar tunnelbanan in på perrongen.
Den ’blinda’ går vant fram till tågets dörrar och stegar in i vagnen.
Kvar står jag och inser att jag av ren häpnad just missade tåget.

Blackout
/Carina

Nytt Fresöndagsmail

I am a mega fanatical huge super sucker of all any kind of treatments.
Jag bara älskar att bli ompysslad, omhändertagen, masserad, fixad, kammad och noppad.
Kan inte få nog, det finns inga gränser.
Jag är sjukligt såld.
Till och med saker som kan verka mindre bekväma som att vaxa benen framstår som rena rama lyxen i min värld.
Denna helg har gått i slappheten, hemmaspa’et, de goda vinerna och den fantastiska matens tecken.
Suckar förnöjt och känner doften av väldoftande oljor, mjukgörande bodybutters och fantastiska hårinpackningar.
Kikar på min vältrimmade ögonbryn, släta ben och välmanikurerade naglar.
Me like!
Och se där – då var man redo för ännu en arbetsvecka.

Var på en elevbehandling på Axelssons för några veckor sedan.
En timmes lyx bestående av rengöring av dekolletage, hals och ansikte. Därefter ges en djup underbart skön ansiktsmassage med vegetabiliska oljor, örtoljor och eteriska oljor. Efter massagen var det ansiktsmask, serum och olja. Behandlingen avslutades med ansiktskräm.
Detta till det facila priset av 250 pengar – en sådan behandling på salong sannolikt hade gått på det tredubbla.

Har försökt locka över Loppan på middag vilket jag inte har haft någon framgång med.
Sebban kom alldeles frivilligt, mest för att få en massageomgång. Perre fick rycka in och knåda en ond rygg.
Jag säger ju det, det där med att träna e inte alltid till godo hmpf….

I övrigt intet nytt under solen, dvs i den mån solen har visat sig den gångna veckan.
Lite fredagspub i fredags, lite shopping i lördags och lite just ingenting idag,
Detta är livskvalitet.
Bara just bara vara.
Hemma e bra å vara.
Jag och Perke.

Praktfull & Glittrig
/Carina

Fresöndagsmail!

Tar mig i kragen och säger - ’skärp dig Carro!'
Någon måtta på oföretagsamheten får det tusan vara.
Hur många veckor kan man tillåtas skippa ’Fredagsmailet’ och skylla på dåligt med tid och brist på inspiration.
Jag bara undrar...
Men grejen är den att jag upplever stark brist på bloggtid just nu, det är liksom lite körigt.
Har ganska mycket att göra, det är lite pyssel med det ena å det andra. De e väl inte direkt stressigt men hyfsat många bollar i luften. Egentligen inte mer än att jag skulle kunna hantera såväl blogg som städning men huvudet har befunnit sig på en annan nivå – om ni fattar.
En lagom hetsig påfrestning, en skön spänning och en härlig utmaning.
Kan ni tänka – det tog mig närmare 50 år för att inse att en arbetsrelaterad utmaning faktiskt kan vara något helt jäkla positivt.
Ja jösses...
Vaknade inatt av att jag högt och tydligt säger ’Ja, Investor är störst’.
Dessi lyfte på huvudet och tittade trött på mig.
Perre reagerar inte alls.
Fnissar till lite för mig själv, byter sida och försöker somna om.
Det har inte gått en natt utan att jag vaknat med nya idéer om information som bör manglas ut, varianter på möbleringar eller nya förslag på scheman.
Ser fram emot att gå till jobbet, tål att sägas igen - jag gillar att gå till jobbet. Japp!
Note to myself; ‘Lägg en regelbunder reminer om detta i almanackan’
I like it. Alot!
Fast stundom känns det som om jag är helt borta och måste gå och hitta mig själv.
Så skulle jag dyka upp innan jag kommer tillbaka kan väl någon vänlig själ be mig att stanna kvar och vänta.

Idag var det match.
En tillställning som stundom var lika avslagen som gårdagens läskeblask.
Den avslutades med förlängning och suddenförlust.
Så jäkla typiskt.

Sönerna har det enligt deras egen utsago tagit det lugnt i helgen.
Mammor gillar när sönerna tar det lugnt.
Å se där, ännu en sak att gilla.
Tummen upp och glad gubbe.

Idag sken solen
Vintern är äntligen här
Imorgon är det måndag igen
Yiiiipppiii
/Glad Carina

Gå och handla

Ska gå och handla.
Kollar igenom kyl, frys och skafferi för att se vad som saknas.
Noterar och memorerar.
Hem kommer jag med, förutom det som saknades en mängd andra ’kan-vara-bra-å-ha-och-kan-inte-leva-utan-och-nya-prova-på-saker’.
Ni vet, nötter (för att det är gott), honung (som ändå snart var slut), en färdig sås som jag aldrig testat, kött (som var på extrapris), grönsaker (som är nyttigt), lax (för att det alltid funkar), vaniljte (för att det alltid går åt), mozarella (för att det är gott) och prouciotto för att det passar så bra till mozarellan, en ny variant av olivolja och lite till.
Eller om jag ska vara ärlig – rätt mycket till.

Perre går och handlar.
Får en lista på ett antal varor, ’å så kan du väl köpa något gott’, säger jag.
Som vadå, säger han frågande.
Ja du vet, något gott!
Perre stirrar på mig.
Som vadå, upprepar han och ser än mer frågande ut.
Ähh, inte vet jag, använd din fantasi, säger jag.
Med något irriterad stämma äger han ’okej’ - och drar till butiken.
En stund senare kommer han hem med kassen full med det som stod på listan och överaskningen - ’Ruccola’
Japp. Ruccola.
Hallå.
Ruccola…


Ruccola i all ära men måste medge att det händer att han blixtrar till och kommer hem med halva affären och lite till.
Han kan vara en grym shopper!
Min Pelle
/Carina