CLE1960 - Instagram å jag liksom!

fredag 19 februari 2016

Fredag they say...


Jag är en negativ människa.
Negativ på alla sätt och vis.
Jag får höra det mest hela tiden och jag hör själv hur jag låter så fort jag öppnar mun.
Tråkig, trist, sorglig, beklaglig, bedrövlig och ointressant.
Jag har svårt att hitta något positivt i vardagen.
’Var det bra senast?’Absolut, men…. å så kommer det där som inte var så bra.
Aldrig det som var bra!

Jag är någon som alltid utgår från det besvärliga och förväntar mig det värsta.
En pessimist som vet att lycka kommer till dem som förtjänar den, vi andra får ligga i lera och sörja.
Jag är en dålig människa.
Rent av ganska usel.
Jag har ett jobb.
Jag går dit varje dag.
Jag är inte vidare omtyckt, fast kanske heller inte helt impopulär, mest bara ganska trögfattad och har en avog inställning till det mesta.
Har svårt att vara bekväm i sammanhang där vi ska brainstorma idéer, vara kreativa och vara sådär skönt härliga.
Försöker jag vara social höjer omgivningen på ögonbrynen och undrar från vilken planet jag kommer.
Folk kan le lite medlidsamt och vänder sig sedan om och fortsätter i något annat samtal.
Jag är dålig på diskussioner, hamnar alltid i intrasslade resonemang som jag sällan med heder kan ta mig ur.
Gillar replikskiften men faller oftast platt då jag uttrycker mig dumt och plumt.
Jag vet inte vad jag vill, det är ingenting som jag kan och min uppenbarelse utstrålar en nejsägande ambitionslös missnöjd figur.
Jag är så pass oangenäm att det är få som orkar umgås med mig och om sanningen ska fram har jag ingen annan än mig själv att skylla. Jag har inte nämndvärd lust att umgås med andra heller det är lättare att hålla sig undan, slippa krav och hamna i fällan att berätta hela mitt livs historia - det i lyckan över att någon frågar hur det är.
Det här har utvecklats till något slags normaltillstånd som jag emellanåt lyckas kravla mig ur och uppnå en konstlad kortvarig lycka och harmoni.
Vet att detta sannolikt varken är bra eller normalt men hur f a n vänder man steken?
Hur förändrar och förbättrar man?
Hur korrigerar och justerar man sina tankar?
Hur blir man den där schyssta personen som bara utsöndrar en ’feelgoodstämning’ runt sig?
'
Ja, du kan ju börja med att inte vara så nedrans negativ Carro…’
Jädrar i havet, där sprack det – jag resignerar.
Jag är helt enkelt en jäkla trist typ.

Ikväll blir det Totokväll med Pelle.
Loppan ska på födelsedagskalas.
Sebban har som vanligt schemat fullt.

/Carina
Den not so funny

fredag 5 februari 2016

Sumpanfredag.

Tjoff, bang, smack.
In my face – rakt i ansiktet!
Bara sådär.
Man får liksom aldrig vara riktigt glad.
Sumpan strikes back.
By by city.
Hello Sundbyberg here I come again…
It´s not funny.
It´s not funny at all.
Nixpix -  inget roligt alls alltså.

Efter ett antal glada månader mitt i smeten med storstadens puls runt husknuten, ett skönt tempo och den intensitet som utmärker en metropol så meddelade ledningen att våra förträffliga lokaler skulle renoveras.
Renoveras???
Varför det?
I mina ögon hade vi fantastiska lokaler.
Och det handlade inte om någon liten lätt färgförändring utan en total utrensning väntade.
’Så under tiden kommer ni bli evakuerade!’
Jaha, evakuerade – den har man ju hört liksom.
Jag svor inombords och började ana ugglor i mossen.
En tid senare föll domen.
Vi ska under tiden våra lokaler renoveras sitta i Sundbyberg.
Ni hörde – S u n d b y b e r g ! ! !
Okej, att smacka upp lite väggar, slänga på lite färg och snickra nya utrymmen kan väl inte ta så lång tid – tänkte jag och försökte febril tänka positivt.
’Vi beräknar att renoveringen kommer att ta upp till två år’
Jag beklagade mig, jag jämrade mig, jag sörjde och idkade självömkan i stora mått.
Jag svor, jag grät och min värld gick under.
Med sorg insåg jag att jag snart var tillbaka till den förort som jag för något år sedan med hoppsasteg lämnade till förmån för den kungliga huvudstaden.

Sumpan är liksom inte min grej…
Jag gillar det inte.
Egentligen gillar jag ingenting norr om Norrtull -  jag känner mig vilsen och förlorad.
De må krylla av butiker och växa restauranger som svampar ut jorden.
Det finns gamla hus, det finns nya hus och det finns mysiga fik.
Jag är medveten om att hit går både buss, tunnelbana, pendel och tvärbana.
Jag kan till och med ha en förståelse för att de som antingen själva har valt att bosätta sig här eller om man är född och uppvuxen i dessa krokar kan gilla stället.
Visst – det kan ha sin charm.

Men inget.
Och menar verkligen att INGET av dessa faktum kan få mig att gilla att jobba i Sundbyberg.
Jag trivdes ju så bra där i asfaltsdjungeln.
Ibland är det som om ödet slår tillbaka.
Nedräkningen har börjat.
Jag vill hem.
Hem till stan.


I övrigt så väntar en lugn helg
Sebban kurerar förkylning och vridet knä
Loppan sanerar ekonomi.
Perre går på diet å jag njuter av ledighet.

Borta bra men hemma söder om stan bäst
/Carina