CLE1960 - Instagram å jag liksom!

onsdag 31 oktober 2012

Kvinnokraft!

Idag kommer något historiskt att ske.
Något som inte har skett på, ehhh… säkert 40 år.
Vadå, vadå, vadåhör jag att ni undrar.
Härmed tillkännager jag att jag ska på bio ikväll.
Burop å visslingar
Va, var det bara det !?!
Nej, faktiskt inte - men viste ni hur sällan jag går på bio så skulle sannerligen just det erkännandet vara stort nog.
Det speciella med just detta biobesök är att det skall ske med väninnor.
Japp, jag ska gå på bio med tjejer/vänner/polare whatever…
Vad sa ni nu då?
Snacka om kovändning ’mitt i livet’!

Har liksom inte haft något behov av en massa tjejkompisar å tjejmiddagar har inte varit min grej.
Mest har det nog handlat om rädslan för att inte passa in om ångest för att inte duga och har jag hamnat på en tjejtillställning har jag ’safeat’ och satt mig i ett hörn som ett UFO.
Å varit rätt nöjd med just det.
Med åren inser jag till min glädje att jag fått fler kvinnliga vänner.
Carina börjar bli stor!
Å här kommer dagens andra tillkännagivande - sträcker på ryggen och erkänner att jag gillar det.
Säger som Maudan, ’Det är något coolt över kvinnokraft!'
Man kan ha det fantastiskt trevligt ’tjejer’ emellan.
Vänner är viktiga, viktigare än vad jag vågat tro och erkänna (när fan blir gammal blir han religiös…).
Är kass på att berätta för mina vänner hur betydande de är – eller för att vara korrekt, rätt usel.
Till er från mig – tack för att ni finns!

Filmen som fick mig att lätta på mina förutfattade meningar om att göra något 'oss tjejer emellan' är
’En oväntad vänskap’.
Återstår att se om den lever upp till mina förväntningar. Suck...

Cineasten
/Carina

fredag 26 oktober 2012

Höstensförstasnöfredag

Att vara arbetssökande innebär att man är ett hett villebråd för landets jobbcoacher.
Förra arbetssökarperioden tog jag faktiskt tips och råd från en av dem, det resulterade i mitt rätt tappra försök till att starta eget.
Det jag lärde mig mest av just det var att jag INTE är en person som ska ha eget.
Jag är en typisk anställd person.
Ju tryggare anställning, dess bättre jobb gör jag.
Vågar slappna av, ta ut svängarna och ta för mig.
Gillar helt enkelt att vara anställd.

Igår ringde ännu en av dessa ambitiösa jobbcoacher till mig (igen).
De som ringer är alltid väldigt trevliga å väääldigt unga.
Just den här färska kvinnan ringde från Student Consulting.
Hej, säger hon glatt – kommer du ihåg mig?
Nja, säger jag sanningsenligt, inte direkt.
Tydligen hade vi talades vid för någon månad sedan.
Jag tackade då vänligt men bestämt nej till deras coachhjälp, ett nej som uppenbarligen i deras värld var lite ’för vänligt, för mesigt, för luddigt’ för att tas på allvar.
Hon erbjöd mig nu ännu en gång deras tjänster och jag sa ännu en gång att jag var rätt tveksam, känns inte som om jag tillhör Student Consultings målgrupp. Deras inriktning på nyutexaminerade studenter gör att jag inte upplever mig att vara på rätt ställe. Inte ett skvatt faktiskt, vilket jag berättade för henne (fakta är att en majoritet av dessa jobbcoachföretag är extremt taggade på att få nya ’kunder’, ålder, kön, bakgrund är helt ointressant, här handlar det om att tjäna pengar på oss arbetssökande).
Hennes svar fick mig att höja ögonbrynen.
Hey, hey, hey – hold your horses, vad sa du sa du???
’Jo, men vi tycker att det är jääätteviktigt att ni äldre människor också ges möjlighet att komma ut på arbetsmarknaden å vi kan tipsa er om hur man söker jobb på ett modernare sätt’.
Tog ett djupt andetag.
Lyckades ändå inte svara så coolt som jag önskat men undvek fällan att med myndig stämma börja meningen med ’Lilla stumpan…’.
Ur mig hoppade istället några väl valda (i en säkert rätt förnärmad ton) om att vi ’äldre’ människor faktiskt har jobbat i runt 35 år, vi är både läskunniga och skrivkunniga (tänkte nämna att vi dessutom fick lära oss svenska utan särskrivningar men hoppade den), vi är förutom kloka och tokerfarna rätt ’hajja’ på internet. Det var liksom vi som uppfann Internet!
HA – vad sa du nu da'!?!
Förbaskade snorungar, vilka tror de att de är? -  fast det där sista sa jag inte.
Ja ja, det är deras jobb.
Ett jädrans skitjobb, om du frågar mig, hmpf…
Nu ska jag söka jobb. Själv.

I helgen har jag ingen aning om vad som händer.
Inget särskilt står på schemat.
Perre e ledig.
Såvitt jag minns, fast så är jag rätt gammal också…
/Carina

måndag 22 oktober 2012

Avundsjuk

Jag är så avundsjuk!
Jag är avundsjuk på alla som är smala, snygga och vältränade.
Jag är avundsjuk på alla som älskar att träna, som gladeligen slänger på sig joggingskorna och beger sig ut i skog och mark.
Jag är avundsjuk på alla som älskar att kasta sig till gymmet och dra av ett svettigt pass.
Jag är avundsjuk på alla som alltid äter rätt och riktigt.
Jag är avundsjuk på alla med perfekt hy, ett svallande hår och en fulländad tandrad.
Jag är avundsjuk på alla modiga människor som beger sig ut på äventyrliga resor, kastar sig ut i fallskärmar och vandrar i otillgänglig terräng.
Jag är avundsjuk på alla som har inspirerande, fantastiska, stimulerande jobb – korrigering, jag är avundsjuk på alla som har jobb.
Jag är avundsjuk på alla som är språkbegåvade, de som är lättlärda och de som utan att tveka hoppar mellan olika kulturer och uttrycksmedel.
Jag är avundsjuk på alla som har en kappsäck full med pengar å jag är avundsjuk på de som lyckas hålla i de samma.
Jag är avundsjuk på alla som känner sig lugna och fridfulla och de som kan unna sig en bok trots ett hem i röra..
Jag är avundsjuk på alla som vågar ta för sig, på de som är orädda och obekymrade över morgondagen.
Jag är avundsjuk på alla de positiva, de som inte ser problemen utan bara möjligheterna.
Jag är avundsjuk på alla som är trygga nog i sig själva så de ärligt och seriöst kan glädjas med andra.
Jag är avundsjuk på de som är lyckliga och harmoniska, på de som aldrig känner sig  konstiga, udda, märkliga och utanför.
Suck...Jag har dragits med min avundsjuka sedan jag var ung, jag har kämpat med min avundsjuka så länga jag kan minnas NU kan jag förstå min avundsjuka, acceptera min avundsjuka och hantera min avundsjuka.
Kort och gott - jag är grymt avundsjuk på alla som inte är avundsjuka.

De e jag å Nanne…
Liksom

/Carina


lördag 20 oktober 2012

Idag Fredagsinlägg...

Okej, kryper till korset.
Två veckor.
Inte mer än två veckor blev det på nya jobbet.
Skäms lite...
Öhh, vadå nya jobbet undrar ni?
Fattar ni, jag har inte ens basunerat ut att jag hade fått jobb...
Titeln var administratör.
Helt rätt
Platsen var Gamla Stan
Tokrätt
Sen tog det ’rätta’ slut.
Att engagerat och aktivt arbeta med de nationella riktlinjerna för schizofreni, schizofreniliknande tillstånd och psykosvård var fel.
Hel jädrarns fel
Hur jag än vred å vände på det hela var detta ett engagemang som jag saknade.
Kände mig helt bortkommen och vilsen.
Krympte.


Ehh, vad är det för bortskämda dumheter, tänker ni.
Kan må så vara men man måste vara ärlig, både mot sig själv och gentemot sin arbetsgivare å när jag efter första veckan kände ’herrejisses vad skönt med fredag’ å inte ’va!!!, fredag redan’ - förstod jag att jag var ute på hal is.
Tänkte att det blir bättre, så körde på en vecka till.
Men nej!
Det här jobbet gjorde mig inte rättvisa å vice versa.
Det var inte jag.
Inte någonstans alls. Faktiskt.
Hederligare för hela projektet att överlämna till någon som kan känna iver, hunger och glädje över att gräva och grotta in sig i Landstingets något snäva värld.
Alltid lär man sig något nytt.
Jag vill jobba där man får ha skor på fötterna å där man skor sig på andra, hmpf...
Ha högt till tak och ’slänga käft’ med kollegor.
Äta gratisluncher och gå på superviktiga businessmöten, ha ett stort skrivbord med ett överflöd av pennor, block, saxar, häftapparater, gem och en uppsjö av färgglada postitlappar. Kunna välja färg på pärmarna, välja hur många register man vill och ta ett glas vin efter jobbet.
Vara på schyssta kickoffer å vältra mig i glädjen över att ha ett jobb där man kan vara som man är eftersom man inte blev som man skulle.

Det första jag gjorde när jag avsagt mig uppdraget var att ringa min gamla arbetsgivare.
Hallå – help me...
Pleace… help me…
Någonstans där borta i tunneln såg jag ett ljus tändas, svagt - men tydligt.
Håller tummar å tår

Idag har vi varit i AGA berget på Lidingö.
Spännande som tusan.
Igår var vi i Linköping.
Kul som tusen.
Sönerna softar, de e de grymma på.
Gillar dem, skarpt.
Båda två.
/Carina
& Äventyraren Pelle


torsdag 18 oktober 2012

Kärlek tar inte slut...

Ser ännu en status på Facebook ändras från ’gift’ till ’singel’
Sådant skrämmer mig.
Skrämmer mig något oerhört.
Blir berörd och ledsen.
Gripen av allvaret.
Ogillar när folk ger upp.
Mer än vad jag vill erkänna.
Mitt hjärta dunkar, jag hyperventilerar och mår illa.
Varför liksom?
Å tänk om dessa dumma tilltag påverkar andra åt ’fel’ håll.
Tänk om folk istället för att kämpa tolkar det som om att det är okej att skilja sig.
Alla andra gör de ju…

Hur kommer det sig att vissa lyckas hålla ihop när andra skiljer sig?
Vad är recept?
Undrar över hur vackra, begåvade, briljanta, charmiga och till synes lyckade par ’plötsligt’ bestämmer sig för att separera.
De säger att de vuxit från varandra, de vill olika saker, de älskar helt enkelt inte varandra längre.
Kärleken tog slut.
Jag tror dem inte.
Kärlek tar inte slut.
Den kan svaja, men den tar inte slut.

Har de verkligen försökt?
Har de kompromissat, har de kämpat?
Har de letat tillbaka till förälskelsen?
Den där pirriga och ljuvliga!
Har de gjort de där små sakerna de älskade att göra tillsammans?
Har någon berättat för dem att ’gräset inte är grönare på andra sidan’?

Kärlek är inte lätt, det ska nog inte vara lätt.
Kärlek är ett kämpande, pratande och kompromissande.
Kärek är också trygghet och lugn
Kärlek är fantasktiskt
Håll i!

Trodde länge att om att bara jag håller mig välvårdad, håller hemmet fräscht, servar och ställer upp kommer livet blomstra och jag leva lycklig i alla mina dagar.
Fast, har lärt mig att det handlar inte om det.
Det handlar nog inte om just de alls.
Kanske lever jag i en illusion.
Dammar av min devis om att jag tror på kvantitetstid istället för kvalitetstid.
Sån är jag!

Mycket tid ger mycket
kärlek och värme
Älskar dig Pelle

Din
/Carina

fredag 12 oktober 2012

Fredag å här e jag!

När tidningsrubrikerna skriker ’Rekord i varsel’ och arbetsförmedlingen uppmanar mig att söka jobb i Norrtälje inser jag att man uppenbarligen inte står högst upp på arbetsgivarnas ’vill ha’ lista.
Femtio jobb söktachecked !
Så när ett erbjudande dyker upp är det med andra ord bara att haka på, smacka på leendet och ta chansen när den bjuds.
Då finns där ingen tid för eftertanke eller att vara kravställare.
Å man vet ju inte, det här kan ju vara jobbet jag väntat på.
Fast… ehhh, vet inte...
En bransch som jag aldrig haft längtan till och ett projekt som jag känner mig mer vilsen i än en bäver i ett akvarium .
Borde jag säga tack?
Tack snälla för att jag nu inte behöver hänga på Platsbanken, stalka HR-chefer eller hacka potentiella arbetsgivares mailkonton.
Förbaskat knepigt det där.
Finns en massa på pluskontot – och inleder med att haka upp mig på just dem.

Ramlade på en höggravid kvinna i tunnelbanan.
Alltså inte rent fysiskt.
Jag gav henne min plats och vi började samspråka.
Ibland vet jag inte vad som far i mig.
Började briljera med mitt graviditetskunnande som någon slags superexpert.
Stod där som en överårig morsa med barnmorskekunskaper (vilket vi alla vet inte är sant) slängde mig med besserwisesrskämt som att ’om det känns tufft nu ska du veta att det kommer en tid då du kommer längta tillbaka till när ungen låg i magen’.
Sedan skrattade jag åt mitt egna skämt samtidigt som jag insåg att jag i detta nu lät både överlägsen och barnslig.
Är som bekant ganska elastisk i mina tankar och töjbar i mina skämt.
Fast i denna stund kändes det som om spänsten gått ur mig.
Kände mig gammal å slapp.
Osmidig stel, stum och dum
Korkade jag!

Ser fram emot lugna dagar.
Sönerna ser fram emot det samma, tror jag - hmpf…
Städdag i området på lördag.
Helg å I am in
å Pelle mé

/Carina

torsdag 11 oktober 2012

Facebook

Vet inte!
Kanske bara är jag?
Egentligen ingenting att haka upp sig på.
Men ändå något att fundera över.
Borde lägga energin på viktigare saker, tyngre å mer intressanta.
Om man var smart.
Men jag undrar?
Vad vill folk med sina statusuppdateringar?

Jag pratar Facebook!
Vad är tanken?
Vad vill man få ut med sitt budskap?
Varför tror folk att det finns ett allmännintresse för dagens middag, deras gastronomiska förmåga eller hur länge man tränat alternativt långt man sprungit?Vem är det som ska bry sig?
Kan inte finna annat svar är att internet gör oss till credkrävande individer som ständigt måste synas – får jag ingen kommentar ’whatsoever’ så finns jag inte.
Egentligen oerhört tragiskt.

Själv är jag en usel Facebook uppdaterare.
Var till en början hyggligt aktiv och glatt noterade dagens väder – det tills en ’vän’ syrligt kommenterade att man inte längre behövde SMHI - kolla Carinas profil.
Insåg det banala, syftar då inte på att jag levde ett innehållslöst liv.
Nej, utan 'vem skriver jag för?'

Facebook har jag numera sällat mig till fluktarna.
Iakttar, läser gärna och kommenterar om läge ges.
Men som sagt.
Bilder på något som säkerligen smakar godare än vad det ser ut eller uppdateringar om vänners fysiska förmåga klarar jag mig utan.
Å andra sidan
Folk får göra som de vill.
Fast de e tusan så irriterande att läsa.
'Ta bort vännen från lista'n, säger du
Icke, 'eru galen'
Kommer inte på frågan.
Folk får ju faktiskt skriva och göra som de vill.
Å vart skulle jag då lägga min irritation...hmpf...
Vi lever i en fantastisk värld
/Carina


fredag 5 oktober 2012

Fredag och halv sju hos mig

Ikväll är det finbesök som gäller!
Sex för mig (okej inte helt okända) gäster kommer att inta vårt hem.
Det är dags för mig att vara värd för Champagneklubbens femte möte.
Hmpf, Champagneklubben – känner att namnet förpliktigar, det låter exklusivt och lite förnämt. Ehh... kanske ska dra ner förväntningarna något.
Tanken från början var att några medelålders damer/kvinnor med en regelbundenhet skulle träffas och testa, avnjuta och bli kunniga i champagnens förtrollade värld.
Det inleddes oerhört seriöst med information om bubblornas storlek, syra och sötma.
Sen har det mer spårat mot att’vi träffas i dricker några glas å äter gott.’
Ikväll tänkte jag återupptar ’traditionen’ om en lite mer utförlig info om respektive dryck.
Temat för kvällen är rosa.
Det ska bli fasligt trevligt, lite som ’Halv åtta hos mig’.
Fast mer liksom mer halv sju då…
De små till förrätten är fixade
En magisk fisk och skaldjursgryta står på spisen och sjuder å en ljuvlig Tiramisu väntar i kylen.
Kommer med ett leende hälsa alla välkomna och be dem kika runt i vår enkla boning – allt medan jag återgår till köket.
Under tiden som jag småpysslar hör jag hur Helge Skoogs välkända stämma lotsar deltagarna runt i huset.
Hur det fnissas åt fotografier, hoppas i sängen och pillas på dekorationerna.
Det här blir bra!

På lördag ska vi till Nykvarn (eller vart de nu var? - Taxinge?!?)
Något slags bergrum ska inspekteras.
Sen är det hemmapremiär för Farsta IBK´s herrar.
Det ryktas om ny ljudanläggning.
Fatta hur tjusigt min röst kommer att eka mellan väggarna i Farstaborgen.
Det kan vara så att man för första gången faktiskt kommer höra vad jag säger.

Å så har jag två älskade söner.
Å en lika älskad Perre.
Å så jag själv
/Carina


torsdag 4 oktober 2012

Odd Molly Tajm

Det står att min bloggbeskrivning att den ska behandla Odd Molly.
Jag är ärligen en riktigt usel Odd Mollybloggare.
Vill med detta också passa på att tacka ett gäng trogna ’riktiga’ Odd Molly bloggare för deras lojala läsande.
Alltså, dags att avhandla lite Mollysnack (som vi säger i branschen).
Utav veckans sju dagar bär jag något Mollyplagg säkert 5 av dem - det utan något behov av att beskriva ’dagens’.
Besöker gärna i OM-butiker, köper dock sällan eller aldrig något till ordinarie pris å har aldrig förbeställt något plagg.
Hänger gärna på andra OM-bloggar, men är dålig på att kommentera.
Försöker tappert ha koll på kollektionerna men är inte fanatisk.

I förra veckan lockade Åhléns City med dubbla poäng och gåvor vid inköp.
Klart att en barskrapad person som jag hakade på.
Kände å klämde på en massa nytt men prislappen skrämde mig rätt rejält.
Host host… alltså börjar inte priserna bli löjligt höga?
Gillar dock att OM för första gången (rätta mig om jag har fel) har en massa helsvarta kläder.
Som vän av svart blir man glad.
Däremot gillar jag INTE det nya tilltaget att inte ha med labeln nere till vänster på linnen etc.
Vad är det för trams?
Jag gillar det där märket, jag vill att det ska synas att det är ett Odd Mollyplagg jag bär.
Nu vet jag att det finns en massa ’creddiga’ människor som ’aaabsolut inte vill ha det vedervärdiga märket väl synligt’.
Då får väl de sprätta bort det då, eller köpa ett annat superdyrt märke som inte vill märkas.
Må väl vara fåfäng, fånig eller flamsig – men sorry Herr Holknekt.
På den punkten får ni bakläxa, i alla fall från mig!

Trots brist på ekonomiska medel var jag ju bara tvungen att köpa något.
Hey hey hey - vi pratar dubbla poäng å en gåva!!!
Det som fick följa med hem var ett svart linne, utan label - det sved...
Speciellt som snarlika linnen finns för en bråkdel  i varenda butikskedja.
Å andra sidan fick jag som tack för min support av OM-Imperiet ett armband - värt 299:-

Jorusåatt...
/Carina


tisdag 2 oktober 2012

Mox-Stok Type Indicator

Jepp - det hette så!
Testet som jag med berått mod igår genomförde.
Var i förra veckan på intervju.
Inget märkvärdigt, ingen bransch jag tidigare jobbat inom, men dock en intervju.
Träffade en kvinna, vi kan kalla henne Förhörsledaren.
Trevlig dam.
Hon kändes stabil, intelligent å smart.
Igår var det uppföljning där detta test skulle utföras, allt för att få fram vad jag är för människa egentligen.

I stressen av att inte komma i tid kom blev jag förstås sen.
For som en galen råtta genom Gamla Stans gränder.
I mitt röriga tillstånd fick jag för mig att husnumren gick från Munbron och upp mot Slottet. Som den gamla taxiväxelhäxa jag är så VET jag (eller borde ha vetat) att alla gatunummer i Stockholm ALLTID utgår från Slottet å inte vice versa
Bet i det sura äpplet och ringde Förhörsledaren för att informera om att det minsann inte fanns någon nummer 3 på denna gata, ett och fem fanns med inte 3 (lyckades med att få till att sjuan lästes som en etta, suck...)
Hörde Förhörsledarens vänliga stämma där hon informerade om att om jag bara gick några meter till upp för gatan så skulle jag hitta nummer 3 vilket jag förstås gjorde.
Snygg entré Carro!

Inne på kontoret blir jag ombedd att hänga av mig jackan och ta av mig skorna.
Alltså, 'ta av mig skorna!'.
Det finns få saker som får en människa att krympa som att stå där i bara strumplästen. Man kännser sig fånig, tappar pondus - känner sig lite generad.
Blir invisad till det stora konferensrummet och Förhörsledaren stoppar Mox-Stok Type Indicatortestet i min hand (fyra sidor med frågor).
Vill du ha en blå eller orange penna?’ - säger Förhörsledaren.
Hmm, ännu en test – tänker jag.
Som den konservativa person jag är svarar jag blixtsnabbt blå, för att i nästa sekund ångra mig och inse att orange kanske skulle varit ett kreativare val.

En lätt nervositet genomsyrade hela kroppen.
Sammanfattningsvis var resultatet dock gott – jag är en rätt okej människa.
Naturlig styrka: Förmåga att skapa goda relationer
Vill ha: En god stämning, klara mål och fungerande rutiner
Inför förändringar: Vill ha basfakta först för att bedöma realism.
Stressas av: En arrogant och tuff omgivning, dålig stämning och otydlighet.
Kommunikationsstil: Vänlig, utåtriktad inriktad på fakta
Tar till sig information: Från det konkreta till det teoretiska.
Efter att ha läst igenom resultatet sida efter sida så var det nästan obehagligt hur väl det mesta stämde.

Nåväl, Förhörsledaren verkar vara en rejäl och saklig kvinna.
Min känsla är att hon är en bra, och ganska krävande chef.
Gillar henne.
Lokalerna var små men mysiga.
Å ja, jag tror tusan att jag skulle göra ett bra jobb där.
Min brist på erfarenhet till trots.

Test - Checked
/Carina