CLE1960 - Instagram å jag liksom!

fredag 27 februari 2015

Bucketfriday!

Va… har du ingen Bucketlist!?!
Uttalandet kom från en yngre kollega.
Näe, svarade jag förvirrat och mina tankar gick till fenomenet Icebucket som huserade för något år sedan.

Men guuu… de har väl aalllaa, suckade den yngre kollegan.
Tänker att vad tusan ska jag med en ishink till !?!

Alltså, man måste ju ha planer liksom… fortsatte kollegan.
Klart man måste, sa jag och insåg att vi inte talade om en hink med iskallt vatten utan om en lista med saker att fylla sitt liv med.


Så du har ingen Bucketlist?, upprepade kollegan.
Njae, svarade jag och kände mig mycket gammal.
Därefter började kollegan ihärdigt och med stor entusiasm rabbla upp allt som fanns med på hennes lista.
Resor, äventyr och upplevelser blandades med strapatser och riskfulla uppdrag.

Jag stod kvar, låtsades som om jag både hörde och var intresserad men inget var sant.
Istället lät jag min egen fantasi dra iväg.

När jag för första gången hörde uttrycket ’Bucketlist’ tycket jag att det lät som en strålande idé.
Klart som tusan att jag skulle ha en Bucketlist.
Guuu vad coolt...
En Bucketlist borde ju alla ha.
Det borde liksom ingå som en livsstandard.
Punkter att pricka av för att i livets slutskede kunna säga att ’Yes I did it’

Glädjen rullade över mig och tankarna började likt en tornado snurra i skallen.
Jag skulle nu äntligen skriva ner de där sakerna som man annars bara snackar om.
Kände att listan kunde bli hur bra som helst.


Den första punkten jag kom på var att jag skulle lära mig sjunga.
Jag har alltid imponerats av de som kan sjunga, Perre tillexempel.
Sjunger heller än bra och efter några snygga påpekanden om just detta från ovan nämnda man så tillämpas denna konstart endast i ensamhet.
Drog en truddelutt och kände mig nöjd.
Men sen tog det stopp.
Klurade, fnulade och tänkte.
Seriöst.
Tvivlet började väckas.

Vad skulle jag med en sån lista till ?!?
Vad fanns där inom rimliga gränser att göra?
Sannolikheten att jag skulle ens kunna genomföra en hundradel av en sådan lista var helt osannolik.
Att skapa denna lista började vid det här laget kännas både patetiskt och rätt fånig.
Jag som är en riktig fegusling,  hysteriskt mörkrädd och inte klarar mig många timmar utan min älskade pincett och förstoringsspegel - vad skulle jag kunna genomföra mer än just lära mig att brista ut i rätt tonart tillsammans med Ted och Sol, vind och vatten.

Trams tänkte jag!
Varför skapa en lista som gör att man resten av livet kommer gå runt och ha dåligt samvete över saker som man vid ett svagt ögonblick lovade sig själv att göra.
Ähh, vi kan nog ha det bra här i jordelivet utan en massa måsten.
Det finns nog av dem som det är.
Sången får således fortsatt avnjutas i duschen.

Ha en bra helg på er
/Carina


lördag 21 februari 2015

Fredagskliv

Ibland vill jag bara hoppa av.
Kliva av livet.
Inte vara med längre.
Gräva ner mig.
Leva som eremit eller emigrera till söderhavet.

Eftersom jag har en sjukt livlig fantasi blir mina tankar ofta till min verklighet.
Självklart på gott och ont.
Extra jobbigt blir det då saker och ting inte går eller blir som jag tänkt och hoppats på.
Har min ostyriga men ändock kreativa hjärna dessförinnan blommat ut och skapat en konstgjord sanning, en hoppfull framtid och en lovande glädje blir alltid fallet ner på jorden så mycket hårdare.
Ena sekunden kan jag bubbla av förtjusning och upprymdhet för att i nästa inse att jag inte har någon plats här.
Det är fullt.
Lite som leken 'hela-havet-stormar', ni vet när man går runt ett gäng med stolar och när musiken tystnar finns inte plats för alla.
Det som jag uppfattar som min position visar sig hela tiden vara upptagen av någon annan eller om den ens har funnits.
Och så får jag börja om.
Hittar tusan inte min plätt, det ställe där jag kan göra nytta eller en den punkt där jag känner den uppskattning som jag emellanåt faktiskt känner att jag borde vara värd.
Jag söker och söker, spanar, rotar, gräver och letar.
Vrider och vänder på mig.
Försöker vara mig själv och försöker vara till lags.
Går min egen väg och försöker passa in.
Det blir liksom svårare ju längre jag lever.
Och jag som var övertygad om att det skulle precis vara tvärtom.

Vill jag prata så skvallrar jag
Vill jag diskutera så gnäller jag
Vill jag vara vuxen känner jag mig som ett barn
och vill jag vara liten känner jag mig gammal.

Ähh, sådär känner väl alla ibland.
Tvivlandes och osäkra
.
Kan hända.
Men nu är det jag.
Och nu är det nu.

Å det mesta känns skit.

/Carina
Den dystra

fredag 13 februari 2015

En fredag för de ensamma

Ja de e Carina!
Hej, jag ringer från Åkerby Herrgård och jag tänkte kolla vilken tid ni kommer anlända hit ungefär?
’Framåt fem’ – svarar jag och tänkte att det var en oerhört god service att kolla ankomsttid.
Önskar ni äta middag ikväll? – frågar damen i telefon.
’Hmm, ingen aning’ – svarar jag sanningsenligt eftersom vi faktiskt inta hade tänkt så långt.
’Det kanske vi kan bestämma när vi kommer fram?’ – undrar jag diskret.
Det går utmärkt, svarar den trevliga damen.
’Vilken tid stänger köket?’ – frågar jag å tänker att vi inte vill vara till besvär.
Hmm… kvinnan i telefonen dröjer något med svaret innan hon förkunnar att vi kommer att vara de enda gästerna så köket stänger då vi bestämt oss för om vi önskar middag eller ej.
Enda gästerna !?!
Jag sa ingenting, tackade för samtalet och lade på luren med en förunderlig min.
Tittar på Perre och berättar med en fnissande stämma att vi kommer att vara de enda gästerna, själva på hotellet liksom.

Min fantasi börjar genast skena iväg.
Den ena skräckscenen efter den andra rullar för mitt inre upp.
Ser den gamla herrgården där slottsfrun dog som änkefru i unga år och där hon nu lär gå igen när mörkret faller på och tystnaden ligger som ett stort vadd över bygden.
Plötsligt går det upp för mig att det dessutom denna helg är fredagen den trettonde, ett datum som även för en jordnära host host person som jag känns extra spänningsfylld.
Jösses, vart skall detta sluta…

Vi anländer till den vackra gamla herrgårdsbyggnaden.
Den ligger där, stilig och skön tronandes över bygden med sin över 100-åriga historia.
Månen lyser över den snöbelagda isen på Fåsjön och en strykkatta smiter runt hörnet.
Huset ser mörkt och övergivet ut.
Mäktigt.
Vi kliver ur bilen och går upp för trappan, trycker ner handtaget på den stora dörren.
Den är låst.
Hmm, märkligt.
De visste ju att vi skulle komma.
Vi tittar oss lite förvirrat omkring.
På dörren står en stor lapp om att reception och boende hittar vi i det huset som ligger en bit bort, mot höger.
Vi tittar bort och ser ett monument alla sent 70-tal, en byggnad som påminner om värsta sortens arkitektur.
Ni vet det årtionde då orden elegans, vackert och estetiskt var utplånade ur den svenska ordlistan och de hetaste inredningsdetaljen var plast och metall och det mesta ingick i färgskalorna brunt, orange och gult.
Besvikelsen drar som en isande februarivind över mig.

Vi checkar in och får ett rum som påminner om en dokumentär från kalla kriget, vi äter en middag värdig en bättre landsvägskrog och avslutar kvällen sippande ett glas vin sittandes i bastanta korgstolar i en relaxavdelning som skulle anstått vilken mexitegelvilla alá 80-tal som helst.
Ensamma.
Helt ensamma.
Ingen sekelskiftesmiljö, inget bibliotek som doftade malmedel,  ingen schysst chesterfieldfåtölj att dyka ner i, ingen öppen brasa och långt ifrån någon stämningsfull romantik.
Men vi var ensamma.
Definitivt helt ensamma.
Ensamma, solokvist och avskilda.
Möjligen lite lyxigt.
Möjligen lite märkligt.
Fast mest väldigt overkligt.
Å ensamt.

Romantikerna
/Carina
& Perre


lördag 7 februari 2015

Time to Catch up!

Köpte ni enkelbiljett till Spanien eller???
Frågan kom i ett SMS.
Det med anledning av den långa avsaknaden av Fredagsmail.
Å nej – ingen enkelbiljett.
Om det vore så väl liksom…

Jag log, kände mig smickrad och tänkte att det faktiskt är dags att göra en sammanfattning eller åtminstone ge ifrån sig något slags livstecken.
Okej.
Kör en resumé.
Ömma modern skulle fylla 75.
På sedvanlig manér önskade hon sig ingenting och ville absolut inte bli uppvaktad.
Yeah right....vis-av-erfarenhet-visste-jag-å-brorsan-att detta-inte-var-sanningen.
Att låta denna dag passera som en av andra födelsedagar skulle troligen betyda att vi skulle bli arvlösa och fördömda för resten av våra liv.
Man skulle också kunna säga att ’genom andra känner man sig själv’, host host... (bara så ni vet å riktar mig främst till släkt å vänner).

Med denna vetskap påbörjade vi vår planering redan i september.
Självklart helt utan mammas vetskap.
När hon önskade diskutera den kommande högtidsdagen suckade jag mest tungt och visade med all tydlighet att ’ja, du vill ju inte ha något särskilt så, så får det bli’

I lönndom planerades de dock för både festligheter och resa.
Jag kontaktade vänner från när å fjärran och bokade biljetter till sol och värme.
Brorsan bokade officiellt upp sig på annat den aktuella helgen och istället skulle vi – de närmst sörjande kommer över på en informell middag  helgen innan.
Men det kom några fler.
Ganska många fler faktiskt.
Tror att vi satte ett inofficiellt rekord av människor per kvadrat, det för en tvåa i Näsby Park.
Detta var alltså del 1.
I slutet av kvällen överlämnades således del 2, en gåva som berättade att hon på onsdagen skulle bli upphämtad för vidare färd mot okänd ort.
Tyvärr skulle inte bror med familj kunna medfölja utan hon skulle få hålla tillgodo med mig och Perre.

Onsdagen kom.
Vi hämtade upp henne och tog oss till Arlanda.
Först när vi skulle gå på planet droppade vi resans mål, Malaga.
Torsdagen kom.
Torsdag var likamed själva födelsedag.
Vi drack cava till frukost, cava till lunch, cava till mellanmål och mådde gott.
Tog oss tillbaka till hotellet för en stunds vila innan vi skulle mötas upp för middag på stan.
’Okej mamma, vi knackar på runt 19.00’
Dags för överrasktning del 3.
I smyg hade nu brorsan med familj landat och tagit in på samma hotell.
19.00, samlades vi under massor med fniss utanför mammas hotellrum, knackade på och brast ut i underbar skönsång ’Jaaaa må hon leva, jaaaa må hon leva…’.
Behöver jag nämna hennes reaktion?

Frid å fröjd.
Mamma mådde gott.
Solen sken och fredagen kom.
Allt var nästan perfekt.
Säger nästan eftersom det fattades två ynglingar för att vår lilla släkt skulle vara komplett.
Vi vandrade runt staden, satte oss på härliga utecaféer, drack mer cava, åt gott och mös i massor.
Framåt eftermiddagen intog vi ett torg i stadens mitt.
Satte oss ner för att avnjuta lite mat.
Vi var noga med att placera mamsen med ryggen mot torget.
Dags för överraskning del 4.

Efter en stund kommer de två, mina kära söner – Sebban och Loppan.
De ser oss.
Smyger sig fram.
Leopold med en karta i högsta hugg lägger handen på axeln på mamma och säger på bruten engelska, 'Excuse me, do you know the way to Täby?’
Mamma tittar på ynglingen med svarta Ray Ban Wayfarer, tittar på oss och säger ’Jag tycker att han säger Täby!’
Hon tittar tillbaka upp och inser att där står de, hennes förstfödda barnbarn Sebastian och Leopold.
Skaran var komplett.

Ja jädrar i havet vad detta blev lyckat.
Jag njuter fortsatt av att tänka tillbaka på resan.
Att för några dagar hänga med sin närmsta familj måste vara bland det bästa som finns på moder jord.
Heja släkten

/Carina