CLE1960 - Instagram å jag liksom!

fredag 28 februari 2014

Dörrar...

Men hur jädra svårt kan det vara?!?
Jag blir galen.
Tokirriterad.
Funderar allvarligt på att sätta upp stora informerande lappar där jag läser lusen av i princip samtliga medarbetare på denna statliga myndighet – för hur svårt kan det vara liksom !?!
Pratar om att öppna en dörr – inte att förväxla med att öppna dörrar eller för all del ’slå in öppna dörrar’, även om liknelsen inte ligger långt borta.

Sitter placerad så att jag har mycket nära till den glasdörr som måste passeras för att komma in på ’mitt’ våningsplan.
En enda ynka dörr.
En klassisk kontorsdörr som öppnas med kort och kod.
Alla som har ’kort å kod’ till jobbet vet vad jag talar om.
Man lägger kortet mot en kortläsare, inväntar det magiska klicket, tar tag i handtaget, drar i dörren (alternativ trycker på dörren helt beroende på vilket håll den går åt), passerar och så är det klart.
Inga märkligheter liksom.
Utom då på denna arbetsplats.

Brukar komma bland de första på morgonen.
Lägger passerkortet mot kortläsaren, trycker min kod och går in – behöver jag nämna att jag i 100% av alla mina in/utpasseringar har lyckats.
Med detta konstaterande kan jag meddela att jag tillhör en liten exklusiv skara - 'Vi som fattar dörrengruppen'.
Från arla morgon till sen eftermiddag får jag lyssna till ljudet av folket som krigar med denna dörr.
De drar, de sliter, de rycker och de går rent fysiskt loss på dörren - ibland så brutalt att det känns som om hela byggnaden ska rasa samman.
Dagligen möts denna sköra ömkansvärda dörr av glåpord, spott å spe och sparkar – allt för att denna okunniga folkmassa inte har lärt sig att förstå vikten av att invänta ’klicket’.
Det ljuvliga klicket.

Här om dagen fick jag nog!
Två hysteriska fruntimmer stod och slet i dörren från två olika håll – båda lika övertygade om att rycker man bara tillräckligt hårt och intensivt kommer säkert dörren ge sig och liksom Pandoras ask öppna sig och hoppet är ju det sista som sviker.
Jag reste mig så häftigt upp så stolen flög bakåt och utbrast högt och tydligt ’Men hur jäkla svårt kan det vara???’
Gick med raska steg fram till dörren – stirrade stint på kvinnan som hysteriskt stod och slet i dörren, gjorde tydliga tecken till den andra kvinnan som stod på andra sidan dörren om att vänta. Tog resolut passerkortet från damen framför mig, lade det varsamt på kortläsaren – inväntade det magiska klicket.
Tryckte upp dörren, lämnade tillbaka passerkortet - sa ’Varsågoda’ med tillägget att var sak har sin tid, just denna inpassering kräver 1,5 sekunders väntan innan den är redo. Okej?
Den ena damen blev knäpptyst medan den andra började med en lång harang med okvädinsord om att det faktiskt var just denna dörr det var fel på.

Jag sa ingenting.
Gick tillbaka till min plats.
Insåg att det för vissa inte spelar någon roll hur noga eller tydligt man förklarar saker, det klickar liksom inte ändå.
Kände ändå en slags glädje över att tillhöra  'Vi som fattar dörrengruppen' - det bara måste ju betyda att jag är liiite smartare än övriga host host...

Ännu en helg väntar med nollkoll på sönerna.
Dock tokkoll på Perke
Värre med mig själv...
/Carina


fredag 21 februari 2014

De där med tunnelbana

Jag jobbar alltså finns jag!
Typ.
Sen ett tag tillbaka tillbringar jag dagarna på en större statlig myndighet.
Inget fast å inget speciellt långvarigt, dock en inkomst.
Å sånt gillar jag.
Att jobba betyder också att man rent fysiskt måste ta sig till och från sin arbetsplats.
I den förlängningen innebär det att jag måste åka tunnelbana. Jag gillar inte tunnelbanan.
Den skramlar och gungar i en obestämd obehaglig takt. 
Den består av märkliga människor med märkliga vanor och märkliga dofter.
Folk pratar högt, med sig själv och med andra.
Det är trångt, det är flåsningar i nacken och dåliga andedräkter som flämtas rätt i mitt oskyddade ansikte.
Dessutom är det kallt!
Gaaahhh…
Sa jag att jag inte gillar tunnelbanan ?

Här om dagen slog sig två tjejer ner på sätena framför mig.
Åldern något obestämd men tippar på runt 18, således tillräckligt gamla för att hänga på stan men nog så unga för att inte tas på allvar.
Klackarna var för höga för deras eget bästa, håret var plattat intill perfektion och ögonen målade i lite för många nyanser för den rådande tiden på dygnet. I knät hade de väskor stora som medeltida koffertar med mönster från kända modehus. Det lös kopior om hela stassen lång väg.
Seriöst - tror någon på allvar att man kommer undan med dessa makalöst smaklösa kopieväskorna?!?
Lite fnissigt började de diskutera den kommande helgen å den gångna - de på en klassisk 'Rinkebysvenska'.
’Hörde du vad som hände i lördags?’
’Nej, vadå!’
’Vaa, har du inte hört?’
’Nej, vadååååå!’
’Men skojar du, har du verkligen inte hört?’
’Neeej, absolut inte’
’Men guuuu, det var ju helt sjukt’
’Men vad hände?’
’Så du vet alltså inte?’
’Neeeej’
’Alltså, du skulle varit med’
’Men, jag kunde ju inte’
’Nej, jag vet – men det var verkligen helt jävla sjuuuukt, du skulle verkligen varit med’
’Men kom igen, vad hände?’
’Alltså, det var så sjukt jäkla galet’ 
’Men säg då’
’Alltså jag vet inte om jag får säga’
’Men e du bäng, jag skvallrar inte, säg nuuuu’
’Men då kanske de lackar på mig’
’Looovar att inte säga nå´t’
Ja, lite i den stilen höll det på – station efter station efter station…
När vi nästan nått Gullmarsplan och de unga två fortsatt satt och dividerade om hur de skulle tacklas med det faktumet att den ena visste något som den andra inte visste men gärna ville veta, förutsatt att den första ville berätta utan att känna sig som en skvallerbytta (allt detta i en extremt jobbig tjejig falsetton) fick en medpassagerare nog.
Mannen vänder sig om och i en fräsig ton väser han ur sig, ’Men för i helvete, säg nu vad det är - vi LOVAR att inte skvallra!!!’
Tjejerna tystnade, stirrade på varandra – tittade runt sig, det som om det var först nu de insåg att det fanns publik.
De reste sig, tog varandra under armen och muttrade något om ’jävla gubbe’ och klev av.
Damen bredvid, vände sig mot mig – suckade och med ett lätt leende konstaterade hon att ’Det hade varit kul att veta vad som hade hänt’.
Jag instämde och log tillbaka.
Den okända mannen blev min hjälte.
Å andra sidan så kunde jag inte bry mig mindre…

I helgen ska Perre på VPK-möte – ja alltså Värdepappersklubben.
Mindre koll på Sebban å mer koll på Loppan ’vilket inte hör till vanligheterna’ - vi ska shoppa.
I övrigt är det vila i stort format som gäller.
Let the helg begin
/Carina


fredag 14 februari 2014

Toto, Perre & Jag

Det var i somras.
En sådan magisk julikväll då vindarna var varma och himlen förtrollande vacker.


Det var jag och Perre och det var ett fabulöst vackert Dalhalla.
Hade aldrig varit där tidigare.
Tillfället kunde dock inte varit bättre.
Hela platsen hade något sagolikt över sig.
En trolsk förnimmelse om något magiskt och övernaturligt.
Eller så var det bara vinet…
Hur som helst är ett besök på Dalhalla värt sin peng.

Att vara där på just en Totokonsert kan däremot möjligen ifrågasättas.
Alltså. Jag ifrågasätter inte Toto utan mer platsen av att njuta av deras musik.
Skulle aldrig ifrågasätta deras musik...
Avståndet fram till scenen är på gränsen liiite stort. 
Det blev liksom svårt att känna och uppleva den där riktiga livekänslan. Att det var en ljus ljummen sommarkväll gjorde inte saken bättre. En konsert i dagsljus var ’sådär’. 
Nåja med mörkret kom spelningen gång - och med den höjdes samklangen från publiken.

Men, en Totokonsert är ju alltid en Totokonsert. 
Det vill säga helt fantastisk och helt underbar.
Några ’förståsigpåare’ suckar säkerligen irriterat och tycker att de är en samling förlegade föredettingar.
Själv är jag djupt imponerad av den åldersmässigt breda konsertpubliken och det otroliga utbudet av hits som radas upp.
Hur många av dagens band kan ståta med detta?

Tror vi har prickat in de flesta av Totos konserter i Sverige de senaste 20 åren. Typ.
Därtill kan läggas x antal spelningar med Steve Lukather him self.
Perre älskar Toto, jag älskar Perre så får en massa Toto på köpet liksom.
Det är inget krav eller måste det är ett liv, host host...

Att vara på konsert med Perre är en upplevelse isig.
Glittrande ögon, djup koncentration, luftgitarrsolon och en fullständig diskografi över samtliga spelade låtar.
Uppräknanden av gästartister, årtal och albumskonvolut. 
Varje sekund måste man vara beredd på att bli bryskt avbruten av ett hysteriskt coolt gitarrsolo.
Men mitt hjärta värms och jag ler med hela ansiktet.
Det är så fantastik underbart att se Pelle så hängivet gå upp i något.
Men det är sådan han är.
Ger han sig in i något så är det till 100%. 
Alltid.


Sönerna Sebban Loppan har jag ingen vidare koll på.
Tusan – jag är en dålig mamma.
Imorgon är det match igen.

Go å hjärtlig kram till er alla
Så här på alla hjärtans fredag.
/Carina