CLE1960 - Instagram å jag liksom!

fredag 18 mars 2016

Mars pannkaka så var det fredag!

Då var jag där igen - i slösurfandets underbara, tillika meningslösa värld.
Men jag vet inte!
Kanske bara är jag?
Och egentligen är det väl ingenting att haka upp sig på.
Det är heller inget nytt fenomen.
Men ändå något jag funderat över.
Uppenbarligen har jag både reflekterat, reagerat och stört mig på det.
Borde väl lägga energin på viktigare saker, tyngre å mer intressanta liksom.
Om man vore smart - vill säga...

För vad jag undrar är?
Vad vill folk med sina statusuppdateringar på Facebook?
Vad är tanken liksom?
Vad vill man få ut med sitt budskap?
Vem skriver man detta för?

Jag kan inte finna annat svar än att Internet har gjort oss till ett gäng credkrävande individer som ständigt måste synas och höras – får man inga likes ’whatsoever’ så finns man inte.
Egentligen bara oerhört tragiskt.

Själv är jag en usel Facebooksuppdaterare men har å andra sidan utvecklat ett hängivet Instagramberoende.
I Facebooks begynnelse levde jag däremot ett hyggligt aktiv liv där.
Noterade glatt varje dag dagens väder – det tills en ’vän’ syrligt kommenterade att man inte längre behövde SMHI - 'De e bara att kolla Carinas profil', hmpf...
Jädrar i havet vad den sved.

Insåg även det banala.
Tanken väcktes 'Vem skriver jag för?'

Facebook har jag numera sällat mig till fluktarna.
De där som iakttar, läser, störs, ler och lajkar -  om läge ges.
Vet inte vad jag tycker om de heller.

På något sätt känns det som om jag fritt låter andra kliva i klaveret och väljer att stå vid sidan och titta på.
Fast.
Folk får faktiskt göra som de vill.
Men - även om just det är ett faktum så upplever jag det ibland tusan så irriterande.
Det borde liksom finnas en gräns, något slags filter för hur många bilder på mat, träningstillfällen, hundar, kattor och barn som får fylla mitt flöde.
När dagens kvot är fylld ska det ta stopp.
'Du har nu fått din dagliga dos av snubblande ungar, vällagad mat, hyperaktiva vänner och spinnande kattor'
Men ja - ja...
Folk får ju faktiskt skriva och göra som de vill.
För om det inte var så - vart skulle jag då lägga all min irritation...host host...

Mamsen minglar i Dubai.
Men i övrigt har jag dålig koll på helgen.
Tippar på bubbel,
/Carina




söndag 13 mars 2016

Fredagsmail var namnet

Ibland tryter inspirationskällan.
Ibland så pass mycket så att jag är tvungen att ta fram gamla alster för att kunna uppdatera mig till nya.
Satt och skannade av gamla goa inlägg och hittade detta med namn.
Ingen dum idé tänkte jag.

Lika mycket som jag gillar att bli överraskad och få mina förutfattade meningar totalsågade, kapade vid fotknölarna och känna att saker och ting inte alltid är som man tror så älskar jag när mina inpräntade och redan fastslagna fördomar bli besannade.
Yes right!
Orden ’Vad var det jag sa’ känns ibland lite extra skönt att höra.Fast nästan ännu schysstare är att inte behöva säga dem utan bara njuta segerns tysta sötma när man får sina åsikter och tankar bekräftade och besannade.
Läste för ett tag sedan om en undersökning man gjort på Handelshögskolan.Den handlade om namn.Och inte vilka namn som helst utan det faktum att pojkar med y-namn oftare hamnar i kriminalitet än till exempel Erik, Carl och Johan.
Män som heter Conny, Ronny, Benny, Jerry eller Sonny i förnamn tycks löpa större risk att hamna i fängelse och de bor också oftare i bostadsområden som har låg status.
’Vi fann ett samband mellan att ha ett så kallat y-namn och att befinna sig i Kriminalvårdens förvar, i fängelse eller samhällstjänst. Men vi har inte kommit fram till varför.’I studien undersöker de den utbredda föreställningen att vissa förnamn hänger samman med brottslighet och låg så kallad socioekonomisk status, det vill säga att de som bär dessa namn tjänar mindre än andra och oftare bor i sämre bostadsområden.
Jämfört med de vanligaste svenska namnen – som Lars, Mikael, Per och Stefan – löper personer med y-förnamn två och en halv gång så hög risk att förekomma i Kriminalvårdens register. Allt enligt den nya studien. Dessutom finns ett statistiskt samband mellan en stor andel y-namn i en kommun och en rad negativa socioekonomiska faktorer.
Den vice mannen som gjort studien säger också att en sannolik förklaring till att personer som heter exempelvis Conny, Sonny och Benny något oftare hamnar i kriminalitet kan vara socioekonomiska bakgrundsfaktorer – det vill säga att föräldrarna har en lägre utbildningsnivå, lägre lön och mindre förmögenhet samt oftare är sjuka eller arbetslösa.
Y-namn är en vanlig benämning på engelskklingande, manliga förnamn som slutar på y. Namnen var populära i Sverige under årtiondena före och efter andra världskriget. När namnen fortfarande var vanliga hos skolbarn associerade lärarna dem ofta med ”busungar”.

Tell me more.
 Liksom.

Jösses behöva ha en stor studie för detta redan klarlagda fakta.
Vi som växte upp i förorten på 60-talet vet redan att busungarna i klassen hette Ronny, Conny å Sonny.
Å så säger man att namn inte är så viktiga.
Tjåröbellabingbong va…
Namn: Carina
Popularitet1960-talet
Ursprung: Kom till Sverige i slutet av 1800- talet
Coolhetsstatus: Rasar utför på topplistan
Omdöme: Från det latinska ordet carus som betyder "kär", i Italien betyder det söt.
Nöjdhetsgrad: Zero - det är ett allmänt känt faktum att jag helst hetat något unikt, exklusivt och ovanligt.
/Carina
Den rätt triste