Hippi Friday!

När jag blir stor ska jag bli en hippi.
Ja precis en hippi!
En glad och skön hippi som vars främsta budskap är fred och kärlek (nåja, lite ordning å reda har nog inte ens en bohemisk hippi mått dåligt av).
Vi ska bo på någon mysig grekisk ö.
Jag och Pelle – Pelle och jag.
Börja dagen med att vila ögonen på det turkosa havet, dricka kaffe och äta grekisk yoghurt.
Här ska jag barfota vandra runt iklädd batikmönstrade långklänningar och håret fladdrande för vinden. Runt handleden ska jag ha mängder av härliga armband, händerna ska smyckas av vackra silverringar och runt halsen ska ett stort peacemärke hänga.
Jag ska ta dagen som den kommer och bara vara.

Här ska vi ha ett enklare pensionat å en bar.
Förstås.
Alla ska vara välkomna.
Väggarna ska prydas av hjältar från gångna tider, Jimi Hendrix, Jim Morrison och David Bowie (alltså vi måste ha lite klass också).
Inredningen ska vara modern hippichic.
I högtalarna ska tonerna från Janis Joplin, Creedence Clearwater Revival och Nazareth strömma.
I en hörna sitter Cat Stevens och recenserar gamla plattor, Bette Midler drar en spontan 'The Rose' och Bob Dylan plinkar envetet på sin gitarr.
På tv´n rullar filmen Hair.
Gästerna gungar med i 'Aquarius' och sjunger impulsivt med i 'Let the Sunshine in'. Huvudfiguren Treat Williams stormar in och sjunger titelmelodin från filmen, dansar på borden så att porslinet ryker - precis som det sig bör på 'riktiga' grekiska kalas.

Utom på fredagarna.
Då förvandlar vi hela stället till medelhavets skönaste rockklubb.
I baren dominerar Pelle och ljudet av amerikansk västkustrock tar över stället.
Då byter jag om från min relaxade hippistajl till rockbrud i jeans, brett bälte på höften, boots och cowboyhatt, yeeehha.
Boysen från Toto och Journey glider förbi, stannar några dagar, snackar lite skit, äter gott (för vid det här laget är jag en excellent kock) testar några nya schyssta riff, garvar åt gamla turnéminnen och kör några sköna jamsessions med Pelle (som sitter med ett härligt varmt, lite lätt fånigt leende på läpparna).

Emellanåt är det lugnt.
Då får vi rå om varandra.
Sitta i solnedgången med ett glas vin. Njuta.
Precis så vill jag ha det när jag blir stor.

Nu är det helg.
Det tycker jag också om.
Å så tycker jag om mina söner och Pelle,
Dessa för mig världsviktiga människor.

Fred och kärlek
/Carina

Botox

Fastnade vid ett teveprogram för ett tag sedan.
Det handlade om plastikoperationer.
Det var så tragiskt.
På gränsen till patetiskt.
Min generella uppfattning om plastikoperationer är att folk får göra som de vill.
Men även om jag vill framstå som superliberal i den uppfattningen känner jag mig inte helt bekväm i den tankegången.
Nej!
Det finns något grundläggande generalfel i det hela.
'Vi' (eller de som har råd, för gudarna ska veta att det inte är gratis) reformerar, opererar, förminskar, förstorad och fyller ut valda delar av våra kroppar.
Tron på ett bättre och lyckligare liv om man lägger sig under skalpellen oroar mig.
El masse!
Jag tror att sanningen är en helt annan.
De allra flesta (även om de säkerligen hävdar motsatsen) som väljer att manipulera sig själva tror jag i slutändan begår ett misstag.
Lycka och välgång sitter innanför pannbenet - det är där kraften till en god självkänsla finns. Och med ett starkt egenvärde kommer behovet av att låta kniven tala suddas ut.
Äkta lycka uppnås inte genom att leva med ett fejkat yttre.
Det är i alla fall vad jag likt en dåres envishet tror.

Ska ärligen medge att jag själv varit inne på att på ena eller andra sätt ’förbättra’ mitt yttre.
Lyfta här, fylla ut där, bli av med djupa veck och trista rynkor.
Allt i hopp om en starkare själ.
Så bakvänt.
Ju äldre jag blir ju mer skeptisk blir jag.
Å ju mer jag tänker på det dess mer inser jag att jag inte är villig att följa den sjuka trenden att man försöker förändra sitt yttre.
Jag vill inte bli ett plagiat med överfyllda silikonbröst, botoxfyllda Kalle Ankaläppar och ett restylenefyllt stelt ansiktsuttryck.
För mig är det sorgerligt när unga kvinnor, (enligt uppgift 70% av tjejer mellan 18-29) år är villiga att lägga sig under skalpellen för att uppnå ett bättre liv.
Tycker tusan att det borde vara någon form av åldersgräns.
Vi alla olika - Gilla olika
Lägg pengarna på att bli ett schysst original än på en dålig kopia.

Jag vill och önskar att alla människor ska få leva i en värld där vi alla är unika, där vi värdesätter det unika hos varje individ och accepterar varandras olikheter.
Därmed har den seriösa sidan av Carina talat.
Cheeezus ere jag som skrivit detta?

Originalet
/Carina

Eskil

Om man blandar präriehunden Roadrunner med katten Gustafs hundkompis Ådi och lägger på energin från en Duracellkanin så har ni hunden Eskil.

Eskil är en renrasig Jaktgolden med tjusig stamtavla. Är 3 år gammal och har flera lydnadskurser bakom sig - fast inget av det där känner han till.
Tvärtom, maken till prestigelöst hundskrälle får man leta efter.
Han är lika lycklig i alla lägen och att totalt hämningslöst springa runt i skog och mark, upp för berg, ner för berg, studsa i lera och hoppa i vatten är det bästa han vet.
Att äta är det bästa han vet, att leka är det bästa han vet och att kela är det bästa han vet.
Eskil är med andra ord en glad skit.
Å lättsam.

Sedan någon vecka är jag hundvakt åt denna filur.
Känner hur mycket jag saknar vår Dessi.
Vår fina vovva som var full av integritet, lyhörd som få men vars promenader sista halvåret gick i snigeltakt.
Eskil är något helt annat.
En hanhund som efter en kvarts vila åter är på tå, vad ska vi göra nu?
Hela han utstrålar tempo och full rulle, min rätt usla kondition har verkligen fått bekänna färg. Cheezus!
Egentligen borde jag väl tacka för att jag fått den unika möjligheten att alldeles gratis, utan någon högljudd gympalärares hysteriska sporrande glosor utöva lite fysisk aktivitet.
Varje dag – tja, i alla fall så länge man nu är hundvakt.
Så jag klagar inte.
Eskil är ett gott sällskap å han är i ett gott sällskap.

Glad hundvakt
/Carina

Clean

Jag älskar doften av rentvättat.
Jag älskar den till den milda grad att jag kan ta ett plagg/handdukar/filtar som är rentvättade och tvätta dem igen – allt för att känna den ljuvliga doften av rent och fräscht.
Jag ogillar smutsiga kläder, svettiga kläder.
Jag ogillar smutsiga kläder så till den milda grad att jag snabbt sliter strumpor och tröja av Perre när han kommer hem och tvättar dem per omgående. Dagen därpå ligger de nytvättade, väldoftande prydligt vikta i lådorna igen.
Möjligen en något pervers ådra
Men sån är jag!

Allt ska dofta rent – så även jag!
Sedan flera år är jag en ’big fan’ av dofterna från Clean.
Min superfavorit är och har varit ’Warm Cotton’ – wow.
En annan favorit på doftlistan är ’Cotton T-shirt’, sen finns där några som inte tilltalar mig alls.
Men nu har jag fått en ny favorit.
Jag är såld och betagen.
Hade tänkt fylla på Warm Cottonförrådet (som f.ö beskrivs på följande sätt; Enkel, diskret och tidlös. Fräsch som nytvättade kläder med citrus, blommor, frukter och marina inslag – ja ni fattar va…) när jag lade näsan i den nya doften ’Skin’ – jösses!
Jag blev lyrisk, Perre blev lyrisk och tillåme brorsan slängde varma komplimanger.
Doften 'Skin' beskrivs på följande sätt, Den fångar den subtila doften av bar hud. Lockande fräsch och ren. Doftar av honungsmelon, lotusblomma, vit mysk och krämig vanilj.
Skulle inte kunna ha sagt de bättre själv, beskrivningen känns lite som jag i mina bästa stunder.
Sprutch, sprutch – och jag är reda för världen!Nu väntar jag bara på att världen ska bli redo för mig

Väldoftande
/Carina

Fredag, jaha...

Stopp, nu räcker det!
Nu får det tusan vara nog.
Allt (nåja…definitionsfråga) går i fel anda, åt fel håll i fel riktning.
Typ allt!

Några exempel…
Planet till Karpathos var sju timmar sent.
De e lugnt tänker jag segervisst, vi är försäkrade upp till tänderna.
1) Flygbolaget hänvisar till en 8 timmarsregel.
2) Resebolaget hänvisar till en extra försäkring
3) Hemförsäkringen hänvisade till en extra reseförsäkring och sjukhusvistelse (vilket iofs inte behövdes, möjligen dårhusvistelse…. Snart)
4) Sista hoppet var att vi (som vanligt) betalat resan via Mastercard. Där ingår det ju aaaltid en reseförsäkring. Tji fick vi, inte i Statoil Mastercard.
Note to myself – säg upp Statoil Mastercard

Har en inkomstförsäkring, känns tryggt när man blir arbetslös… trodde jag ja…
Fick brev om avslag.
Har inte jobbat tillräckligt länge.
Jag är inte värd jorden jag går på, vattnet jag dricker eller kläderna jag bär.

Listan på motgångar kan göras hur lång som helst, små som stora -  men för att inte göra mig mer patetisk än vad jag redan är avstår jag från denna uppräkning.
Som mos på riset är jag både ful och otymplig - en heffaklump.
Inspirationslös, chanslös och oduglig
Jag är en meningslös människa.
Sätt mig på glasberget tillsammans med övriga bittra, panka och ensamma människor.Det är där jag hör hemma.

Tre äpplen hög
Korrigering – två äpplen hög å ett äppelskrutt.
Ta bort äppelskruttet lägg till skosula.
Där har ni precis exaktemente så som jag känner mig.

När jag hade jobb växte jag dagligen
nu krymper jag i samma takt.

Har haft som motto att inte skriva ner mig i bloggen utan vara modig och positiv.
Levnadsglad och stark.
Allt i förhoppning om att någon potentiell arbetsgivare skulle kika förbi och falla för min fantastiska personlighet..
Fånig tanke å inser att detta sannolikt inte kommer ske.
Det spelar därför ingen roll i vilken ton jag lägger mina blogginlägg, jag är uppenbarligen utkastad, bojkottad och svartlistad från arbetsmarknaden.
Efter mängder av ansökningar med noll resultat inser jag att jag är en av dem som blir sopade under mattan.
Kanhända är ni vid det här laget vansinnigt trötta på mitt tjat om jobbsökandet å vet ni va…. det är jag också.
Ingen vill ha mig, ingen tycker om mig – jag är ett uppätet bortkastat äppelskrutt.

Under veckan har Perre varit på sin höstgrustur.
Han kommer hem söndag. Jag längtar.
Söndag ska vi också gratta Sebban (en vecka sent).
Å så har vi Loppan.

Måste-nå-botten-för-att-nå-toppen
/Carina

Svisch, fredag igen...

I vår jakt att besöka grekiska öar kan vi nu pricka av Karpathos.
En charmig och blåsig ö.
En lagom stor trivsam stad nästan helt utan turistshoppar överfyllda med märkeskopior.
Vilket faktiskt känns både befriande och ovanligt.
Ofta har man känslan av att vilja tillbaka till just den besökta ön igen, den här gången är inget undantag - med reservation för att vi denna gång verkligen menar det.
Karpathos är en ö som förtjänar ännu en vecka.

Trots sol och bad upphör inte jobbsökandet.
Tvärtom, varje dag tillbringades en stund i Wi-Fi-land och diverse jobbsajter dammsögs.
Att var jobbsökande innebär att mobilen ständigt är på, man vet ju aldrig. Liksom.
Och se, telefonen ringer och ett okänt nummer visas i displayen, pulsen stiger.
Yes! - Är detta DET jobbet, är det nu jag ska ta till min verbala förmåga.
Svarar neutralt, glatt med en något insmickrande ton.
Hej, är det Carina ?– säger en ung kvinnoröst.
Ja, säger jag vänligt  – fortsatt i förhoppning om att detta är en kallelse till jobbintervju (dessutom vore det korkat att neka till just det påståendet).
Jag ringer från… å så rabblas ett ohörbart företagsnamn upp och i nästa sekund kommer frågan om jag har tid en stund.
Ännu en gång drabbades min telefon av en naiv bondlurk som försökte sälja på mig någon ’ickenödvändig’ försäkring.
Nu säger jag inte att alla telefonsäljare är klämkäcka naiva bondlurkar eller dryga supersjälvgoda stockholmare.
Men de finns där - i en allt för stor skara.

Det är något i dessa samtal som väcker min allra sämsta sida.
Den irritation som ett sådant samtal väcker (oavsett vart jag befinner mig) är ofta inte proportion till samtalets innehåll. Vet inte vad de samtalen gör med mig, och kanske är det så att jag genom mitt beteende faktiskt är på väg att förvandlas till en arrogant bondlurk, eller i mitt fall högfärdig stockholmare själv.
Även om samtalet, om-jag-bara-givit-det-en-chans i det stora hela råkar vara positivt så fräser jag som en markatta.
Visst jag fattar att det här är deras jobb – å jobb är faktiskt mer än vad jag själv besitter.
Så, hmpf…

En liten hobby jag har är att ’tjuvlyssna’ – menar inte att jag hänger bakom lyckta dörrar med ett glas vid örat utan mer att jag är ’duktig’ på att överhöra andras konversationer.
Det är liksom inte meningen, jag råkar bara ha stora öron.
Är man på en charterresa blir det lätt så.
Utan att presentera sig lär man ändå känna sin omgivning.
Bor man på en liten ort, med begränsat antal stränder och med samma hotell som utgångspunkt och balkonger som hänger som ett pärlband efter väggen är det helt enkelt svårt att INTE delta i andras liv.
Det här kan vara väldigt spännande.
Efter några dagar känns det som om man känner varandra.
Man vet vad folk heter, vad de tycker, vad de gör och hur de låter när lamporna släcks…

I helgen har vi den årliga släktkräftskivan.
Det ska skrålas, skålas och sjungas.
Jag hoppas på deltagande av båda sönerna.

Helg å hemma
/Carina