Säger Soup Nazi.
Ni som kan er Seinfeld vet vad jag pratar om.
Jag har träffat honom.
Fast i en svensk version och under pseudonymen Bus Nazi.
Som vanligt kom jag springandes (förvisso en definitionsfråga som jag inte tänker gå in närmare på) och med andan i halsen hinner jag preciiis med bussen.
Min vana trogen ställer jag mig i utrymmet som är ägnat åt barnvagnar.
Tar ett fast grepp om handtaget, lutar mig tillbaka mot fönstret samtidigt som jag försöker få ordning på andning och eftersvettningar från min språngmarsch.
Står där flåsandes och trixar med mobilen med väskan hängandes över axeln.
'Pling' - skylten för avstigning tänds.
Mitt undermedvetna anade att det var min överfulla dinglande väska som puttat till knappen - men säker var jag inte.
Ni som kan er Seinfeld vet vad jag pratar om.
Jag har träffat honom.
Fast i en svensk version och under pseudonymen Bus Nazi.
Som vanligt kom jag springandes (förvisso en definitionsfråga som jag inte tänker gå in närmare på) och med andan i halsen hinner jag preciiis med bussen.
Min vana trogen ställer jag mig i utrymmet som är ägnat åt barnvagnar.
Tar ett fast grepp om handtaget, lutar mig tillbaka mot fönstret samtidigt som jag försöker få ordning på andning och eftersvettningar från min språngmarsch.
Står där flåsandes och trixar med mobilen med väskan hängandes över axeln.
'Pling' - skylten för avstigning tänds.
Mitt undermedvetna anade att det var min överfulla dinglande väska som puttat till knappen - men säker var jag inte.
Då det ödesdigra plinget kom bara
några ynka meter från nästa hållplats som dessutom låg i nedförsbacke precis när bussen precis fått upp högsta möjliga fart så var Mr.Chaufför tvungen att tvärbromsa.
Läs – Han verkligen ställer sig på bromsen - ilska och irritation fullkomligt bolmade ur hans öron.
Bussen stannar i en kraftig gungning men ingen – alltså INGEN (vilket jag förstås redan anat) gör någon ansats till att vilja kliva av.
Chauffören öppnar dörrarna och ropar i högtalaren ’Vem tryckte på knappen?’
Vi resenärer tittar oss omkring (mest jag då i förhoppning om att det faktiskt var någon som hade tryckt), tittar på varandra, ler lite, höjer på ögonbrynen och rycker diskret på axlarna.
Chauffören upprepar ännu något ilsknare ’Vem tryckte på knappen???’
Men då vi denna dag hade tilldelats Bus Nazi nöjde han sig inte med några leende resenärer – Nej, han skulle reda ut detta!
Han reste sig upp, ställde sig i mittgången och mer eller mindre vrålade ’Vem av er tryckte på knappen ?!?’.
Vi medpassagerare log inte längre utan tittade nu ner i golvet, tryckte på våra mobiler eller stirrade nervöst ut genom fönstret.
Alla vände sig instinktivt bort för att slippa möta Bus Nazis blick.
Chauffören stirrade stint på oss - var och en fick en provokativ blick innan han långsamt och demonstrativt återtog sin plats i förarsätet.
Vid nästa hållplats plingades det igen (jag var definitivt oskyldig denna gång).
Vi närmar oss hållplatsen - Bus Nazi ökar farten och kör helt resolut förbi den...
Nu fanns där förvisso ingen att plocka upp men väl en person som hade önskat kliva av – vilket han lite tafatt ropar.
’Ursäkta mig men jag skulle av här!’.
Bus Nazi replikerar blixtsnabbt i högtalaren ’Passade det inte förra gången så kan du gå från Högdalen!’
Den stackars mannen som hade önskat kliva av teg.
Hela bussen teg.
Jag som fortsatt anade att det var jag som var orsaken till den felaktiga 'plingningen' teg mest av alla.
Läs – Han verkligen ställer sig på bromsen - ilska och irritation fullkomligt bolmade ur hans öron.
Bussen stannar i en kraftig gungning men ingen – alltså INGEN (vilket jag förstås redan anat) gör någon ansats till att vilja kliva av.
Chauffören öppnar dörrarna och ropar i högtalaren ’Vem tryckte på knappen?’
Vi resenärer tittar oss omkring (mest jag då i förhoppning om att det faktiskt var någon som hade tryckt), tittar på varandra, ler lite, höjer på ögonbrynen och rycker diskret på axlarna.
Chauffören upprepar ännu något ilsknare ’Vem tryckte på knappen???’
Men då vi denna dag hade tilldelats Bus Nazi nöjde han sig inte med några leende resenärer – Nej, han skulle reda ut detta!
Han reste sig upp, ställde sig i mittgången och mer eller mindre vrålade ’Vem av er tryckte på knappen ?!?’.
Vi medpassagerare log inte längre utan tittade nu ner i golvet, tryckte på våra mobiler eller stirrade nervöst ut genom fönstret.
Alla vände sig instinktivt bort för att slippa möta Bus Nazis blick.
Chauffören stirrade stint på oss - var och en fick en provokativ blick innan han långsamt och demonstrativt återtog sin plats i förarsätet.
Vid nästa hållplats plingades det igen (jag var definitivt oskyldig denna gång).
Vi närmar oss hållplatsen - Bus Nazi ökar farten och kör helt resolut förbi den...
Nu fanns där förvisso ingen att plocka upp men väl en person som hade önskat kliva av – vilket han lite tafatt ropar.
’Ursäkta mig men jag skulle av här!’.
Bus Nazi replikerar blixtsnabbt i högtalaren ’Passade det inte förra gången så kan du gå från Högdalen!’
Den stackars mannen som hade önskat kliva av teg.
Hela bussen teg.
Jag som fortsatt anade att det var jag som var orsaken till den felaktiga 'plingningen' teg mest av alla.
Följande mornar har jag fortsatt klivit på bussen med andan i halsen.
Jag har fortsatt intagit utrymmet lämpat för barnvagnar - men väskan, den håller jag hårt i.
/Carina
Bussresenären
Jag har fortsatt intagit utrymmet lämpat för barnvagnar - men väskan, den håller jag hårt i.
/Carina
Bussresenären
