Självkänsla. Typ!

Alltså.

Jag är sjukt dålig på att ta komplimanger.
Alltså menar riktigt sjukt dålig.

När någon säger något vänligt liksom utgår jag från att det sägs med ironi och att människan framför mig egentligen står där med ett lite lätt hånfullt leende inombords och bara väntar på min reaktion.
Där står man på jobbet vid kaffemaskinen och en kollega kvittrar glatt att ’Åhh vad du ser fräsch ut idag’ – min omedelbara reaktion är att jag går någon slags pinsam försvarsinställning och börjar bortförklara såväl kläder som hår.
Varför kan jag inte bara säga ’Tack’ och med ett leende ta åt mig – ingen aning faktiskt.
Efter många års tränande, kämpande och mängder med djupa andetag och nyp i armen har jag blivit något bättre.
Långt ifrån bra men något bättre.

 

Men så går något åt pipsvängen igen.
Och jag faller.
Och faller.

 

Utav någon outgrundlig anledning har jag fått för mig att jag skulle vara bra på att anordna saker, fixa, trixa och joxa.
Planera, justera och iscensätta evenemang, middagar och resor.
Varför jag har fått för mig just det är nog mest för det är något jag är minst dålig på.
Det mesta andra här i livet är jag kass på och något måste man ändå försöka göra hyfsat bra - sägs det...

Jag ger mig alltid in i den här typen av uppgifter med ett stort engagemang och med liv lust tar mig an alla möjliga uppdrag.
Som en virvelvind drar jag fram, drar i trådar, lyfter på stenar och letar nya vinklar.
I min jakt på att göra min omgivning nöjd (vilket förvisso även skapar en mycket nöjd Carina) rusar jag fram.
Mina egna idéer är oslagbara och det finns inga problem - bara möjligheter.
I min iver att göra något bra, något enastående och unikt kliver jag på fötter, trampar på tår och gör verbala fadäser.
Alltid.

OM och OM gör jag samma misstag.
Tar på mig saker.
Erbjuder mina tjänster istället för att lämna över det till andra mer kompetenta.
Jag är som en hundvalp som glatt viftar på svansen om någon hälsar och är villig att utföra allehanda konster för att få den där extra godisbiten.
Varför?

Gång på gång har jag sagt till mig själv att 'Nej Carina - nu får det vara nog. Ta INTE på dig något mer. Ställ dig utanför, det är där du hör hemma'

Tror ni att jag har lyssnat på mig själv då - ICKE.
Yes I did´t again.
/SkitCarro

Kallt!

Ring... Ring...
Tjena Morsan.
Hallå sonen, läget?
Bra - tänkte bara kolla en sak med dig.
Har ni möjligen en extra radiator hemma?
En vadå?
En extra radiator - element du vet.
Hmm... ja, jag tror att vi har det - fast vart det ligger har jag ingen aning om. Det är liksom prylar överallt just nu...
Varför undrar du?
Jo... det strulade till sig lite.
Ja.
Jo... jag råkade dra av en kran så nu har ni ingen värme hemma och inget varmvatten heller förresten.
En kort tystnad uppstår.
Okej.
Vet faktiskt inte vad jag varken ska säga eller hur jag ska reagera.
Efter en månad med compact living börjar man bli rätt luttrad av att bo i ett renoveringskaos.
Bestämmer mig för att ta det kallt - både rent fysiskt och mentalt...
Menar, vad finns det att bli upprörd över och vad är alternativet liksom.

Förvisso flyger en snabb tanke genom huvudet om att ta in på hotell, lägga mig i ett varmt bad och beställa upp något från roomservice - men äh...

Sonen den äldre har uppenbarligen mycket dåligt samvete och erbjuder sig gång på gång att åka och införskaffa en värmefläkt.
Jag avböjer och är någonstans ändå lite glad över att detta hände hemma och inte när han var ute hos någon kund som kanske skulle bli upprörda och ställa till ett himla liv.

Vaknade min (o)vana trogen runt tresnåret i natt.
Huttrade lite och kurade ihop mig närmre Perre.
Höll andan.
Det var något som var annorlunda.
Vred runt huvudet och försökte komma på vad.
Tystnaden.Det var tystnaden som lät.
Det var verkligen knäpptyst hemma.
Ingen ventilation, ingen värmepanna och inga knäppande element (ja, ja radiatorer...)
Så fantastiskt och så rogivande.
Så säg det onda som inte har något gott med sig och om någon någongång undrar över hur det är att sova i ett kylskåp så har jag svaret.
Kallt  - men rogivande.

/Carro
Den kyliga