Vem tror jag att jag är?

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.
Den meningen läste jag för ett antal år sedan.
Jag blev så gripen, så rörd för det var exakt så som jag kände.

Nej jag vill inte dö.
Men det är ofta som jag har svårt att hitta anledningar till att leva - det trots att jag terroriserat min omgivning med påståendet att jag minsann ska bli 100.

Den som aldrig känt så börjar förstås omedelbart bums att räkna upp barn, familj och vänner.
Alla fina och alla bra saker som finns runt omkring mig.
Men den som aldrig känt att det varit jobbigt att leva – att man känner sig som en råtta på jorden, något som katten släpat in, som en objuden gäst och någon som nog skulle göra det bästa för omvärlden genom att hålla sig undan.
Det är först då man känt precis så som man kan förstå att varken barn eller familj kan kännas som skäl nog för att fortsätta sitt jordeliv.

Det är först när man någon gång har tangerat botten och tankarna mest har snurrat runt om att man är en rätt osympatisk varelse, dryg, puckad, fet, ful, tjock, klumpig, osmart, osmidig, otrevlig och helt värdelös – det är först då man kan förstå att det ibland kan kännas som en utväg att slippa leva.
Man skulle befria sin omgivning från ens tjuriga uppsyn, illaluktande kroppshydda och spydiga kommentarer.
I det läget ser man inte sig själv som egoistisk utan snarare som en befriare, en frälsare som genom en enkel handling skulle göra livet lättare för ens omgivning.

 

När man fastnar i dessa tankar är man på något sätt medveten om dem.
Känner sig patetisk, löjlig – vem tror jag att jag är.
Kom igen nu.
Är det här ännu ett billigt sätt att söka uppmärksamhet på?
Jösses vad fånig jag är.
Skärp dig.
Du duger som du är.
Sträck på dig.
Sluta tramsa.
Yeahhh, right.
Vem tusan tror jag att jag lurar.

Har alltid undrat hur de gör.
De där smarta, snygga, klipska, trevliga och härliga människorna.
De som glider runt och liksom bara är och tar livet förgivet.
Som jag försök.
OM och om igen.
Varje gång ramlar jag ner i det där svarta stora hålet.
Och bekräftelsen dundrar in som ett lokomotiv - vem tusan tror du att du är?
Där sitter jag sen på botten och ropar det tystaste som jag kan men så högt som jag vågar.
Älska mig – älska mig….

/Carina

Nej - jag vill inte ha någons sympatier och inga klappar på axeln.
Jag kände bara ett behov av att skriva.
Känns skönt att någon kanske vet.
Ibland kan det hjälpa.