Hur gammal är du Carina?
'Snart 60' säger jag, det helt utan att blinka.
'Va - snart 60?!?'
'Japp!' säger jag och sträcker på ryggen.
'Men när fyller du 60 då?' undrar kollegan.
'Om två år', svarar jag lite trotsigt.
Eller faktiskt om drygt två år säger jag.
'Men jösses' säger kollegan och himlar med ögonen.
'Du kan väl inte säga att du är snart 60 när du inte ens fyllt 58!!!'
Nää men alltså...
Hmm... det kanske ligger något i det.
Känner mig lite dum.
Bättre att föregå än att föregås liksom.Självklart började alla kollegor bedyra att jag både såg ung ut och att det inte alls kändes som om jag närmade mig 60 - a b s o l u t inte.
Lätt smickrad började jag nästan tro på dem.
Tills idag.
Vid morgonfikat kom vi in kom in på ämnet fotvård.
Kollega lite yngre än jag förknippade fotvård med något som 'bara gamla tanter gör' och i egenskap av någon som regelbundet gör just fotvård placerades jag obönhörligen i facket 'gamla tanter'.
Tji var det med de vackra orden om en ung framtoning.
Men med åren har jag - jag som aldrig brytt mig om åldrar börjat få lite av en 60-årskris.
Femtio var helt okej, till ock med förbaskat häftigt... men sextio.... näe det är inte okej - inte okej alls faktiskt.
Man är typ ingen ungdom längre.
På alla arbetsplatser under alla år har det alltid funnits de unga, de lite mittemellan och de äldre.
På mitt jobb vet jag att jag inte är bland de unga men har liksom känt mig tillhörande den där 'mitt-emellan-gruppen' tills jag nu börjar inse att 'Cheeeezzus - jag har på något obemärkt sätt förflyttats till tantgruppen'.
Den grupp som av de yngre ses på med lite skepsis, som de yngre har lite överseende med och den grupp som anses inte hajja allt det där tekniska och inte riktigt hänger med på alla nymodigheter.
För att mentalt ställa in mig på att jag numera eller i alla fall väldigt snart tillhör grupp C på min arbetsplats i allmänhet och i livet i synnerhet tänker jag proaktivt - jag ÄR 60 (om än snart...)
Tanten
/Carro
Född -60
