Igår var det söndag 30 januari och kan skriva knappt tre veckor med covid.
Vaknade vid åtta och kunde konstatera 38 grader vilket innebär dag 12 med feber.
Utav någon outgrundlig anledning fick jag ’Sweet child of mine’ i huvudet sen började jag tänka bakåt (ingen direkt logik där men det var så det var).
Det började måndag den 10 januari, kände mig lite hängig, ingen feber så tog en Alvedon, fällde upp kragen och drog till jobbet.
Tisdag 11 januari, sämre idag, ger mig är nog sjuk ändå, snuva och en jäkla hosta - alltså en rejäl ’bonnförkylning’, stannade hemma och servade P som nu hade feber.
Fredag 14 januari, jäkla envis förkylning - tog ett Covidtest å ’Check in the box’ på den.
Jaha då var jag en smitthärd en amöba och opasslig. Nåja är covid inte värre än så här tänkte jag och fortsatte mitt liv fast nu i en mycket mer begränsad form.
Onsdag 19 januari, borde känna mig bättre nu. Beställde hem nytt test som levererades med taxi. Trött, hängig, febern stiger och krafterna rinner ur mig.
På kvällen sker det som egentligen blir den mest traumatiska delen, kanske mer för P än för mig.
Reser mig från sängen, går ett par steg för att sedan falla ihop/svimma/tuppa av. Långt borta hör jag Pelles desperata röst, han ropar och ropar på mig. Jag hör ett larm som tjuter och jag förstår inte varför jag ligger i en hög på golvet och inte kan resa mig. Jag förstår inte på något sätt vad som hänt och det enda jag vill är att falla tillbaka till det mörka, tysta och få sova.
P håller upp mitt huvud och jag hör hur någon säger ’112 vad har inträffat?’ Förstår fortsatt ingenting och ännu mindre vad det har med mig att göra.
Låt mig vara, låt mig sova!
Någon försöker prata med mig.
Aj foten, det gör ont i foten.
Under mig hade min ena fot vridit sig i en onaturlig vinkel och gjorde ont, ont och jag frös.
P lyckades få upp mig i sängen och jag skakade som jag hade Parkinson.
Sjukvårdare anländer och klistrar på mig elektroder, sticker mig i armen och vill att jag ska berätta, men jag vet inte, fattar inte. De kämpade med att få mig på fötter och lyckades ta mig nedför trappan och få upp mig på en bår.
Där ligger jag i tunt nattlinne, Landstingets blå filt och fryser, fryser som jag aldrig frusit förr.
Ute är det snöblandat regn varenda droppe piskar mitt ansikte och min kropp jag ville skrika men fick ingen luft i lungorna, jag skakade och grät.
På sjukhuset görs självfallet alla tänkbara tester. Jag mår illa, spyr och fryser mest.
Torsdag 20 januari tidigt på morgonen får jag åka hem. Hela dagen känns hyfsat ok men sover mycket.
På kvällen sveper illamåendet åter in i mig, över mig och lamslår kropp och själ. Hela min varelse värker och jag får varken i mig mat eller dryck. Jag kämpar men det går bara inte.
Lördag 22 januari tidigt, tidigt är det dags för en ny vända till SÖS. Jag har inte druckit mer än några deciliter de senaste dagarna inte varit på toaletten och kroppen värker ända in i märgen.
Man fyller på mig med två liter vätska och meddelar sedan att allt ser bra ut och jag kan åka hem. Jag vill inte hem.
Ber om att få stanna.
Men nej, anses vara för ’frisk’.
Åker hem fylld med vätska men med samma värk i kroppen och det förbannade illamåendet dessutom har jag nu åkt på urinvägsinfektion.
De närmsta dagarna sover jag, P lockar med den ena favoriträtten efter den andra men inget smakar.
Hittade tillslut en ingång via Hönökaka med ost och banan, potatismos med räksallad och skagenröra, så av de delikatesserna har jag levt den senaste veckan.
Sakta sakta har illamåendet lagt sig - det finns där men lyckas hålla det i schack genom ett jämt intagande av ovanstående läckerheter.
Nu är klockan ungefär 18.00 och tempen har idag bestämt sig för att ligga på 38 (förutom under några timmar då tabletter gjorde sitt) Vi har haft kortare besök av världens bästa Gösta som gav ’fammo’ blommor, sötpluppen.
Imorgon måndag ska jag träffa läkaren, ska bli lite skönt även om jag inte tror att det finns något att göra utom att vänta ut det här eländet.
Vill passa på att tacka till er alla som på det ena eller andra sättet har hört av sig.
Jag kämpar på
Kram till er
/Covida
