Jag brukar tänka så när livet känns lite trist och orättvist.
I det här fallet bestod den trista delen i att skälet till att kusin Paul och Patricia från Gent och Pia från Rom kom till Sverige var att det vankades begravning. Den trevligare delen var att alla (sånär som på ett par stycken) trevliga kusiner samlades.
Begravningen var vacker och stillsam.
Den klassiska landgången efteråt smakade gott
och släkten log glatt åt Ragnhilds hyss genom åren.
Själv klarade jag kyrkostunden galant tills samma sång som var med på Morrans begravning tonade fram - just det blev lite för mycket...
Nåja, en tår på en begravning känns snarare rätt än fel och att jag efteråt bubblade på och blandade ihop korten i sedvanlig Carina maner hoppas jag må vara förlåtet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar