En elak jäkel...

Herre gud vad vi ändras och förändras och oftast, tack och lov till en klokare upplaga av oss själva.
Till utseendet kanske vi är oss lika men inom oss sker en ständig förändring och utveckling.
Den bild jag har av mig själv som ung och liten är att jag var en ogin elak jäkel som sällan eller aldrig kunde glädjas med andra och alltid försökte hitta en baktanke med mitt handlande.
Jag var mer eller mindre sur, vågade inte bjuda på mig själv, ständigt avundsjuk och livrädd för att göra bort mig och tog alla chanser jag fick att göra bort andra – inte så snällt men effektivt, folk skrattade – inte åt mig, utan med mig, för den stora fasan var att någon skulle skratta åt mig.
Vet inte riktigt varför jag var sån, jag ville inte egentligen, förstod inte att glädjas med andra, förstod heller inte att stötta andra var att stärka sig själv för egentligen mådde jag skit över att vara missunnande och dum..
Med åren blev jag mer och mer medveten om mitt otrevliga och egoistiska beteende – jag visste bara inte hur jag skulle ta mig ur den där bilden.
Som mamma blev det bättre, ödmjukheten började växa fram.
Men den stora förändringen kom med Perre – min älskade Pelle som har lärt mig så mycket.
Känner ingen annan som helt naturligt utan minsta betänkligheter kan glädjas så mycket med andras framgångar, som alltid litar på andra och som aldrig har några baktankar med sitt handlande.
Visst bubblar mina dåliga sidor fram ibland, då skäms jag som en hund.
Men, nåja… humpf…
Ville bara säga att jag är oändligt glad över att jag har Pelle och att jag är oändligt glad över att jag lärt mig att delad glädje verkligen är dubbel glädje.

Tack Perko
Din
/Carko


P.s
För några år sedan fick jag av 'mina' 87:or boken 'Konsten att vara snäll' - det för att jag alltid var snäll å omtänksam - brukar kika på boken ibland och le, jag älskar att vara snäll :)