Blåljus

Satt i köket och kollade datorn.
Mobilen pep envist att det var dags för laddning.
Runt halv tolv slog jag igen och gick upp, lade mobilen på laddning.
Sekunden senare PANG hör däcksskrik, någon vrålar ’stanna för i helvete’, gap och upprörda röster.
Sliter loss mobilen från laddaren och slår med darrande fingrar 112.
Förklarar vad jag hört.
Säger att jag är ensam hemma, jag är mörkrädd och min mobil nästan är urladdad.
Ok, svarar den lugna polisen, ’Vi skickar en patrull’.
Ringer Perre som vid denna tid (ja, märkligt men sant) är i garaget.
Förklarar vad som hänt, ’klick’ – batteriet i hans telefon dör.
Jag är ensam...
Nya skrik utanför, nu på baksidan.
Vår rörelsedetektorlampa går igång.
På tomten brottas något som kan vara en polis med en ung man, åter gastande och gap.
Ringer polisen igen.
Samma lugna besked, ’Ingenting att vara orolig för’.
Orolig för???
Jag är rädd, något fruktansvärt rädd – räddare än vad jag någonsin kan minnas att jag varit.
Mina händer skakar, hela jag skakar.
Jag blir rädd för att jag är så rädd, rädd för rädslan.
Vad är detta?
Jag som ska vara den sansade, coola Carro – jag som vill stå för lugn och trygghet.
Jag är nu så rädd att jag inte känner igen mig själv.
Vad är jag rädd för?
Att någon ska komma in i huset, skära mig, skjuta mig, tortera mig, våldta mig, ta mig som gisslan, göra mig illa, göra Dessi illa.
All form av logiskt tänkande är som bortblåst, huvudet är i ett kaos, rädslan är förlamande - jag är vettskrämd.
Händerna darrar så att jag tappar telefonen.
Känner hur min önskan om att en gång vilja bli polis rinner mig ur händerna, hur har jag ens tänkt tanken?
Perre kommer hem från garaget.
Polisbilar med blåljus cirkulerar i området, hundpatrull promenerar runt, de kommer in på vår tomt, söker något.
Får inget besked om vad som egentligen hänt.
Förmodligen egentligen ingenting, vardagsmat för den initierade.
För mig – en ångestladdad stund.
Dröjer till 04.00 innan jag slutligen somnar.

Ser allt så klart i dagsljus.
Känner mig fånig över den rädsla jag känt under natten.
Går runt och inspekterar förödelsen i häcken där polis och buse tagit sig in, staket nedtrampat, grenar avbrutna.
Känner mig fruktansvärt kränkt över att någon gått in på vår tomt – att någon oinbjuden tagit sig in på mitt revir, VÅRT revir.

FAAN ta er busar som skrämmer, förödmjukar, skymfar och skändar.
Må ni brinna i helvetet!
Jag var mörkrädd innan och jag vet inte hur jag ska handskas med detta nu.
Jag är sårad och skärrad.
Mörkret skrämmer mig mer än vad jag kan hantera.

Lille Skutt
/Carina