Så blev det liksom söndag

Inte förra fredagen, inte i fredags å inte igår heller...
Började få sms från oroliga vänner, mail från gamla bekanta och en spontan kram från flyktig sympatisör.
Vet inte hur ni fungerar men ju längre jag väntar dess svårare blir det att skriva.
Den bubblande fnissigheten inför de, i mitt eget tycke ofta oändligt fyndiga formuleringarna har den senaste tiden känts som ljusår bort.
Hallå, vart är ni?!?
Cheezzus. Ge mig luft!
Är det månne det idoga jobbandet som har tagit lusten att skriva ur mig eller är jag bara inne i en tillfälligt långvarig svacka?
Avundsjukt kikar jag in hos andra bloggare, kliar mig i huvudet och undrar vart de får energin från.
Mitt eget dygn består av sova, jobba, äta och för första gången någonsin upplever jag att det inte längre känns som en nödvändighet att öppna datorn när jag kommer hem från en arbetsdag.
Först lite märklig känsla, sedan ett sting av förvåning som ebbar ut i ett dåligt samvete för att övergå till en viss tillfredsställelse.
Man behöver inte öppna datorn på kvällen.
Man behöver inte öppna datorn på kvällen.
Man behöver inte öppna datorn på kvällen
Nix Pix inte alls faktiskt (känner mig på pannan och undrar stillsamt över mitt allmäntillstånd).
Men så är det dessa Fredagsmail.
Det är här som samvetet knackar på axeln och knäpper den late på näsan.
Min moraliska sida hävdar sin suveränitet.
Poängen är således att inte göra något uppehåll.
Något som jag verkar ha oändligt svårt att ta till mig...

Näe, dags att knåpa ihop några rader, mönstra på julskutan och ge mig ut i det böljande bloggandet och heta julrusch.
I fredags var det glöggmingel hos grannen.
Idag var det glöggmingel hos före detta grannen.
Trots en total hänförelse över stundande juletider känns det som jag ligger steget efter. Hela tiden.
Det var allt.
För idag.

/Carina
Den gryende