Blind?

Framför mig i rulltrappan står en kvinna.
Av klädseln och kroppsspråket att döma något yngre än jag.
Hon kliver av och tar ett halvt steg framåt.
Alla ni som någon gång har åkt rulltrappa vet att när man kliver av så tar man flera steg framåt, det för att inte blockera vägen för efterkommande rulltrappsåkande medmäniskor.
Nu tog det alltså stopp.
Lätt grymtande vänder jag mig mot kvinnan och säger att ’det vore väääldigt bra om du gick framåt!’.
Hon vänder sig mot mig med två springor till ögon och en vit käpp i den högra handen och svarar, ’förlåt?’
Hmfp, börjar genast svamla och skämmas som en hund, hasplar ur mig något typ, ’åhh sorry, jag såg inte att du var blind’.
Iiiii vad är det jag säger ’jag SÅG inte att du var blind!?!’
Okej, säger hon och börjar vandra framåt på perrongen.

Jag står för en stund vilsen kvar innan jag med raska steg går förbi henne.
En bit bort inser jag att jag på något sätt borde kompensera min tafflighet, förklara att jag inte är den idiot som jag kanske framstod som.
'Jösses, det heter för böveln inte blind, man säger ju synskadad och jisses, klart att hon kanske behöver assistans här på plattformen och tågen svischar ju livsfarligt nära förbi oss.'
Känner mig plötsligt dummare än tidigare och börjar starkt ifrågasätta hela situationen,
Ehh hur har jag tänkt här?
Ska jag gå fram till henne å säga ’Ursäkta att jag kallade dig för blind?’
Under tiden jag överväger nästa steg rullar tunnelbanan in på perrongen.
Den ’blinda’ går vant fram till tågets dörrar och stegar in i vagnen.
Kvar står jag och inser att jag av ren häpnad just missade tåget.

Blackout
/Carina