Svisch, fredag igen...

I vår jakt att besöka grekiska öar kan vi nu pricka av Karpathos.
En charmig och blåsig ö.
En lagom stor trivsam stad nästan helt utan turistshoppar överfyllda med märkeskopior.
Vilket faktiskt känns både befriande och ovanligt.
Ofta har man känslan av att vilja tillbaka till just den besökta ön igen, den här gången är inget undantag - med reservation för att vi denna gång verkligen menar det.
Karpathos är en ö som förtjänar ännu en vecka.

Trots sol och bad upphör inte jobbsökandet.
Tvärtom, varje dag tillbringades en stund i Wi-Fi-land och diverse jobbsajter dammsögs.
Att var jobbsökande innebär att mobilen ständigt är på, man vet ju aldrig. Liksom.
Och se, telefonen ringer och ett okänt nummer visas i displayen, pulsen stiger.
Yes! - Är detta DET jobbet, är det nu jag ska ta till min verbala förmåga.
Svarar neutralt, glatt med en något insmickrande ton.
Hej, är det Carina ?– säger en ung kvinnoröst.
Ja, säger jag vänligt  – fortsatt i förhoppning om att detta är en kallelse till jobbintervju (dessutom vore det korkat att neka till just det påståendet).
Jag ringer från… å så rabblas ett ohörbart företagsnamn upp och i nästa sekund kommer frågan om jag har tid en stund.
Ännu en gång drabbades min telefon av en naiv bondlurk som försökte sälja på mig någon ’ickenödvändig’ försäkring.
Nu säger jag inte att alla telefonsäljare är klämkäcka naiva bondlurkar eller dryga supersjälvgoda stockholmare.
Men de finns där - i en allt för stor skara.

Det är något i dessa samtal som väcker min allra sämsta sida.
Den irritation som ett sådant samtal väcker (oavsett vart jag befinner mig) är ofta inte proportion till samtalets innehåll. Vet inte vad de samtalen gör med mig, och kanske är det så att jag genom mitt beteende faktiskt är på väg att förvandlas till en arrogant bondlurk, eller i mitt fall högfärdig stockholmare själv.
Även om samtalet, om-jag-bara-givit-det-en-chans i det stora hela råkar vara positivt så fräser jag som en markatta.
Visst jag fattar att det här är deras jobb – å jobb är faktiskt mer än vad jag själv besitter.
Så, hmpf…

En liten hobby jag har är att ’tjuvlyssna’ – menar inte att jag hänger bakom lyckta dörrar med ett glas vid örat utan mer att jag är ’duktig’ på att överhöra andras konversationer.
Det är liksom inte meningen, jag råkar bara ha stora öron.
Är man på en charterresa blir det lätt så.
Utan att presentera sig lär man ändå känna sin omgivning.
Bor man på en liten ort, med begränsat antal stränder och med samma hotell som utgångspunkt och balkonger som hänger som ett pärlband efter väggen är det helt enkelt svårt att INTE delta i andras liv.
Det här kan vara väldigt spännande.
Efter några dagar känns det som om man känner varandra.
Man vet vad folk heter, vad de tycker, vad de gör och hur de låter när lamporna släcks…

I helgen har vi den årliga släktkräftskivan.
Det ska skrålas, skålas och sjungas.
Jag hoppas på deltagande av båda sönerna.

Helg å hemma
/Carina