Blus blues

Vet inte vad det är med mig och blusar.
Blusar i allmänhet och Odd Mollyblusarna i synnerhet.
De där blusarna.
De där skjortorna.
Vi lirar liksom inte ihop.
Varför ser de så naturligt snygga ut på alla - utom jag?
Varför ser alla så ledigt bekväma ut i dem - utom jag?
Varför ser alla så fantastiska ut i dem - utom jag?

I garderoben hänger de.
De samsas med varandra i långa, välstrukna och färgkordinerade rader.
Där hänger ’kontorsskjortorna’ från Gant och Ralph Laurent, 'vardagsblusarna' från H&M och Lindex och ett helt gäng 'festblusar' från Odd Molly.
Jag har köpt dem alla i en förhoppning om att se sådär snyggt nonchig tufft elegant ut.
Ni vet sådär som i reklamen.
Obesvärade långa, vackra modeller. Kvinnor med hårmanar som gör en grön av avundsjuka och kroppar som tammetusan skulle kunna få en potatissäck att se attraktiv ut.
Suck, bara att inse, jag passar inte i blusar.
Blusar och jag ’is NOT’ – majoriteten av dem sitter som sända från Häcklefjäll på mig.
Har med en dåres envishet köpt nytt och sålt, köpt nytt och sålt, testat de flesta modeller, antingen är de för korta, får små över bysten, för vida, för breda, för stela, för långa i ärmarna eller bara haft en allmän bedrövlig passform för min geléformade kroppshydda.

Håller för närvarande på med en mental preparering för att resten av livet leva i tunikor och myströjor.
Okej, en å annan kofta å kavaj kommer sannolikt att slinka med.
Tackolov för tunikan – denna räddare i nöden.
En snygg tunika är lite som en blus, fast längre.
Som i sin tur innebär att den har förmågan att dölja väl utvalda ofördelaktiga kroppsdelar.
Tunikan på bilden nedan är ett Barkarbyfynd.
Den är gränsfall till för liten (stl2), men eftersom priset var så fånigt bra var jag bara ’tvungen’ att slå till. Den släppte mig liksom inte.
Namn?, host, host…
Nästa fråga...

Jag-å-mams-Ladies-Night-fina
/Carina