CLE1960 - Instagram å jag liksom!

fredag 2 oktober 2015

Fredag - helg och innebandybefriad!

Jag har fått sparken.
Kicken.
Farväl och ajöss.
Morsning och goodbye.
Tack för allt och lycka till liksom
Såg den inte komma.
Anade inte ens.
Ut i kylan bara sådär.
Beskedet sved.
Svalde och sa att ’Det var lugnt’.
Hade ju ändå tänkt att sluta.
Sen.
Inte just nu och inte i år.
Det här skulle bli min sista säsong – min bästa, en tack och avskedssäsong. Typ.
Sen skulle jag sluta – jag lovar SEN!
Och jag skulle då sluta för att JAG ville sluta. Sen alltså!
Med nitton år på CV ’t kände jag mig trygg – nästan ohotad.
Lite som Farstahallens okrönte drottning, sekreteritens Mae West eller Sharksens egen Moder Theresa.
One of a kind men en ohygglig erfarenhet av domartabbar, en nästan ojämförbar spelarhistorik, gapiga föräldrar, hysteriska hejarklackar, jobbiga ungar och spelare som behövdes tas i örat alternativt vid lämpliga tillfällen uppmuntras. 
Vem ska nu meddela oerfarna sekundanter om när tid skall stoppas, när den ska starta och när den ska rulla. Vem ska förtroget berätta små anekdoter som att tränare Kennet började sin innebandykarriär i Malmen och att Sharksen är en sammanslagning mellan Farsta IBK och SB-95 som i sin tur är en sammanslagning av Sköndal och Bent – det här är historia mina vänner och jag är dess röst från det förflutna.
Men nix i secket var jag tydligen inte önskad längre.
En liten knappt obemärkt tår föll.
Tyst, stilla och väl dold.
Men jag är inte bitter.
Jag är inte bitter..
Jag är verkligen INTE bitter…host, host…
Det är nya tider nu.
Tider då de flesta inte har en aning om vem som ligger bakom succéer som Sharks Open, Ledarna VS Herrlaget och den numera klassiska Ledaravslutningen till havs.
Tider då Sharksens 84:or, 85:or, 87:or och 88:or radade upp SM-guld, DM-guld och Sanktanvinster har förpassats i glömska.
Alla sköna minnen som nu börjar gå förlorade, suddas ut, jämnas ut och glömmas bort.
Men vad vet jag.
Jag är väl bara en bakåtsträvande lätt ålderstigen, dock hängiven f.d innebandymorsa som tror att man kan leva på gamla meriter och som man uppenbarligen var tvungen att ge en lättare puff för att hon skulle förstå sitt eget bästa.
Suckar.
Det är därmed dags att begrava min avslutningsfras ’Vi ses i Farstahallen’.
För det gör vi inte.
Nåja – vad är väl å andra sidan en dag i Farstahallen…

I helgen vankas skaldjur.
Finfrämmande på middag.
Sebban har varit i Åre, förhoppningsvis är han väl hemkommen därifrån.
Loppan skulle visst åka till Kalmar och kolla Djurgården.
Så allt är precis som vanligt.

/Carina
Hon som inte är bitter.
Inte alls bitter.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar