CLE1960 - Instagram å jag liksom!

lördag 10 oktober 2015

Humorbefriad fredag

Humor.
Alltså jag älskar humor.
Humorn är ett oerhört viktig del av mitt liv.
Fast.
Det märkliga är att jag kommer på mig själv med att sällan skratta.
Jag ler ofta men skrattar sällan.

Vi, hela teamet sitter runt fikabordet.
Det berättas anekdoter, historier, om semestrar och andra dråpliga händelser.
Kollegorna flabbar, garvar och kiknar av skratt.
Den ena skrattsalvan avlöser den andra och emellanåt låter det hela mest hysteriskt.
Själv småler jag.
Försöker fnissa med men skrattet fastnar i halsen och jag känner mig mest bara otroligt fånig.
Har svårt att se vad som är så himla roligt.
Istället försöker jag mig på ett eget skämt.
Skämtet var förutsägbart och tajmningen usel.
Det funkade inte.
Så istället för applåder och visslingar satt jag nu där med en lätt ångest och undrade varför jag i hela fridens namn inte bara kunde ha varit tyst.
Väldigt tyst.
Det är då jag inser att jag troligen inte alls har någon humor.
Eller i alla fall inte samma humor som de flesta andra.


Har funderar en del på det där.
Att bara flamsa med är inte min grej.
Har aldrig varit.
 
Jag tror att det handlar om ett väl behärskat kontrollbehov och hur mycket jag än så önskar har jag ofta jädrigt svårt att släppa loss.
Tror att ’det där flockskrattet’ till viss del handlar om en bekräftelse, en känsla av att man finns till och att man tillhör en grupp.
Jag har också det behovet – fast ändå inte.
 
Det finns tillfällen då jag med nöje klär på mig rollen av att vara ’den där’ som kan liva upp stämningen och därmed få ta del av en härlig gemenskap.
Stunder då jag är i mitt ess och jag briljerar med snabba repliker och ett varmt omhändertagande.
Bör dock tilläggas att det sker allt som oftast i kombination av en självpåtagen roll som samordnare, festfixare eller reseledare.
Då kan jag blomma vill jag lova.

Smilbanden kan även dras ut till bristningsgränsen när något riktigt ironiskt sägs, när någon är sådär lagom sarkastisk eller i bästa fall om en riktigt dålig ordvits yttras i sällskapet.
Då bubblar jag, fnissar – men någon större glädjeyttring än så bjuder jag sällan på.
Det är trist.
Nej - den enda som jag kan brista ut i ett hejdlöst (och mycket märkligt) skratt tillsammans med är Perre.
I alla andra fall så sitter jag där med mitt fåniga, rätt stela smil och försöker se deltagande ut.



Jag har framskridna och allvarliga planer på att leva tills jag blir 100.
Alltså 100 år.

Jag tycker att det vore kul.

Ju mer vi skrattar dess bättre mår vi, i alla fall om man litar på läkarvetenskapen.
Med andra ord ligger jag rätt risigt till om man ska tro den gamla devisen att ett gott skratt förlänger livet.

Nåja – den som lever får se.

I helgen vankas grekisk afton på Skrattmåsen
Brorsan & Co kommer över
Loppan hänger här hemma
Sebban hänger med Carro

Kalimera
/Carina
Den humorbefriade



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar