Allt var klappat å klart, planerat in i minsta detalj - då ringer telefonen.
’Hej, det har uppstått ett litet problem!’
’Okej' svarar jag' - ännu lyckligt ovetande om vad som komma skall.’Jo, jag åkte från pass och biljetter i Lysekil’
Jag tar ett djupt andetag, sätter all tillgänglig hjärnkapacitet i arbete och säger med min lugnaste stämma
’Har du kvar bokningsmailet?’
’Nix’, svarar Han Solo (vi kan kalla honom så).
’Har du tömt papperskorgen i din mail?’
’Nix’, svarar Han Solo igen.
’Okej, bra’ – sa jag.
Då letar vi bara upp mailet och skriver ut biljetten igen. Enkelt liksom.
Dessutom minns jag att man numera endast behöver ett giltigt körkort om man skall resa inom Schengen och EU.
Så frågar om han har ett hyfsat nytt och giltigt körkort.
’Jajjemen’, svarar Han Solo glatt.
’Då är biffen kirrad’ svarar jag belåtet och känner hur en stor sten faller från mina axlar.
Operation fixa-pass-och-biljett - Checked!
Avresedagen kommer och vi, en härlig trupp trycker in oss i bilen med destination Skavsta.
Alla satt glada, babblandes, bubblandes, förväntansfulla och trallaandes glatt ’vi har det bra, vi här bak i bilen trallalallalaaa…’.
Säkerhetskontroll passerades och flygplatsbaren intogs.
Öl (nåja, vin för min del) inmundigades och semesterfeelingen började infinna sig.
Cirkus femton minuter (till den minst stresstålige i gängets stora fasa…) innan planet skall gå fnissar vi ut mot boardingen.
Biljett visades upp.
Pass visades upp.
I Han Solos fall visades ett fullt giltigt körkort upp – sen tog det stopp.
Alltså, STOPP!
’Det där gäller inte’, sa den nitiska flygplatspersonalkvinnan.
’Joooo’, säger vi alla i kör och tror på något sätt att denna dam inte på sitt fullaste allvar kan mena det hon säger.
'Nej, det gäller inte' - upprepar hon.
Det blir knäpptyst.
’Så här kan ni verkligen inte göra’ säger Katarina – ’Han har ju rest ända från Västkusten’, vilket förvisso var en sanning men på intet sätt en förmildrande sådan.
’Ryan Airs regler’ – meddelar flygplatspersonalen myndigt.
Alla stirrade på varandra, flackande blickar möttes och något av en polsk riksdag utbröt.
Då planet snart skulle lyfta var möjligheten att skaffa ett tillfälligt pass snabbt i princip uteslutet.
Ännu en gång fick hjärncellerna bekänna färg och ännu en gång krävdes det kyla och planering utöver det vanliga.
Perre sträckte över bilnyckel och kreditkort, jag ringde Loppan allt medans flygplatspersonalen påbörjade nedräkningen tills planet skulle lyfta.
Messade Han Solo om att ’se-för-tusan-till-att-fixa-det-där-passet-så-löser-vi-resten’, meddelade Loppan att ’ring-till-varenda-flygbolag-och-boka-biljett-till-Bryssel,-helst-idag’ Kosta vad det kosta vill.
Vi damp ner i flygplansstolarna – tomma, besvikna och för stunden maktlösa.
Under de närmsta två timmarna satt vi och vred och vände på scenariot, fanns det något vi hade kunnat göra, missat – hmpf…
Knappt hade flygplanets landningshjul snuddat Belgisk mark innan vi tryckte igång våra mobiler.
Ringer Loppan som förkunnar att Han Solo är med i matchen igen. Han var inbokad på nästa plan från Bromma till Bryssel och beräknades landa om några timmar.
Sicken liten klippa han är, våran SuperfixarLoppa (åter tack för en fantastisk insats, du e så grym).
Betydligt bättre till mods beger vi oss nu från flygplatsen in till centrala Bryssel.
De kvarvarande boysen påbörjade nu en sällan skådad utforskning av den belgiska ädla drycken öl, det medan jag och Katarina tog oss en promenad och botaniserade i den Brysselska faunan av shopping de i det alltid lika karaktäristiska belgiska vädret – vi pratar således om grått dis, duggregn, tio plus och snålblåst.Man skulle kunna tro att äventyret var över här. Men icke!
Några timmar senare landade Han Solo på ’den andra’ flygplatsen vilket innebar att han kom med ’ett annat’ färdsätt till den gigantiska stationen.
Så fort hans utsatta landningstid var passerad började vi terrorisera hans telefon, skickade meddelanden och försökte på allehanda sätt få kontakt.
Allt utan resultat (senare visade det sig att hans lur inte fungerade utomlands, suck...)
Som vilsna själar vimsade vi omkring, letade möjliga ankomstspår, ringde, mailade, messade och kollade idogt eventuella förseningar.
Fick information om att han landat i tid men där tog alla spår slut.
Vi hängde med huvudena och klurade på hur vi skulle gå vidare.
Förslag om att efterlysa honom via stationens högtalarsystem förkastades, vi dissade idén om att splittra oss och leta på varsitt håll.
Molokna satte vi oss på en bänk.
När stämningen var som mest deppig säger Katarina ’Men där står ju Han Solo’.'Näää', säger vi andra – å tänker att hon säkert ser i syne och att den där sista ölen kanske var en för mycket.
'Joo’ – upprepar Katarina, ’Där står visst Han Solo!’.
Helt otrolig och helt osannolikt - men visst var det han!
Som en Jediriddare stod han på fast mark och blickade ut över Universumet.
Bör tilläggas att hitta en person man söker utan att ha gjort upp om mötesplats på denna mastodonta tågstation är lite som att hitta en nål i en höstack.
Men yes ’we did’it’ – eller Katarina did'it!
Helgen i övrigt avlöpte utan några större härdsmältor, vi hade koppel på Han Solo, det dracks ’Kwak’, åts magisk mat hos Paul, åt gofika hos Patricia, skrattade loss med Pia och så shoppades det hejdlöst (korrigering, jag shoppade helt hejdlöst) och alla kussarna var på sitt allra bästaste humör.
Jag kan också konstatera att, kusinlös som jag är - är mycket lyckligt lottad över att ha blivit adopterad av Perres fantastiska kusinskara eller om det är vice versa.
Flying in flying out
/Carina
Den kusinlöse
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar