Dörrar...

Men hur jädra svårt kan det vara?!?
Jag blir galen.
Tokirriterad.

Funderar allvarligt på att sätta upp stora informerande lappar där jag läser lusen av i princip samtliga medarbetare på denna statliga myndighet – för hur svårt kan det vara liksom !?!
Pratar om att öppna en dörr – inte att förväxla med att öppna dörrar eller för all del ’slå in öppna dörrar’, även om liknelsen inte ligger långt borta.

Sitter placerad så att jag har mycket nära till den glasdörr som måste passeras för att komma in på ’mitt’ våningsplan.
En enda ynka dörr.
En klassisk kontorsdörr som öppnas med kort och kod.

Alla som har ’kort å kod’ till jobbet vet vad jag talar om.
Man lägger kortet mot en kortläsare, inväntar det magiska klicket, tar tag i handtaget, drar i dörren (alternativ trycker på dörren helt beroende på vilket håll den går åt), passerar och så är det klart.
Inga märkligheter liksom.
Utom då på denna arbetsplats.

Brukar komma bland de första på morgonen.
Lägger passerkortet mot kortläsaren, trycker min kod och går in – behöver jag nämna att jag i 100% av alla mina in/utpasseringar har lyckats.
Med detta konstaterande kan jag meddela att jag tillhör en liten exklusiv skara - 'Vi som fattar dörrengruppen'.
Från arla morgon till sen eftermiddag får jag lyssna till ljudet av folket som krigar med denna dörr.
De drar, de sliter, de rycker och de går rent fysiskt loss på dörren - ibland så brutalt att det känns som om hela byggnaden ska rasa samman.
Dagligen möts denna sköra ömkansvärda dörr av glåpord, spott å spe och sparkar – allt för att denna okunniga folkmassa inte har lärt sig att förstå vikten av att invänta ’klicket’.

Det ljuvliga klicket.

Här om dagen fick jag nog!
Två hysteriska fruntimmer stod och slet i dörren från två olika håll – båda lika övertygade om att rycker man bara tillräckligt hårt och intensivt kommer säkert dörren ge sig och liksom Pandoras ask öppna sig och hoppet är ju det sista som sviker.
Jag reste mig så häftigt upp så stolen flög bakåt och utbrast högt och tydligt ’Men hur jäkla svårt kan det vara???’
Gick med raska steg fram till dörren – stirrade stint på kvinnan som hysteriskt stod och slet i dörren, gjorde tydliga tecken till den andra kvinnan som stod på andra sidan dörren om att vänta. Tog resolut passerkortet från damen framför mig, lade det varsamt på kortläsaren – inväntade det magiska klicket.
Tryckte upp dörren, lämnade tillbaka passerkortet - sa ’Varsågoda’ med tillägget att var sak har sin tid, just denna inpassering kräver 1,5 sekunders väntan innan den är redo. Okej?
Den ena damen blev knäpptyst medan den andra började med en lång harang med okvädinsord om att det faktiskt var just denna dörr det var fel på.

Jag sa ingenting.

Gick tillbaka till min plats.

Insåg att det för vissa inte spelar någon roll hur noga eller tydligt man förklarar saker, det klickar liksom inte ändå.

Kände ändå en slags glädje över att tillhöra  'Vi som fattar dörrengruppen' - det bara måste ju betyda att jag är liiite smartare än övriga host host...

Ännu en helg väntar med nollkoll på sönerna.
Dock tokkoll på Perke
Värre med mig själv...
/Carina

De där med tunnelbana

Jag jobbar alltså finns jag!
Typ.
Sen ett tag tillbaka tillbringar jag dagarna på en större statlig myndighet.
Inget fast å inget speciellt långvarigt, dock en inkomst.
Å sånt gillar jag.

Att jobba betyder också att man rent fysiskt måste ta sig till och från sin arbetsplats.

I den förlängningen innebär det att jag måste åka tunnelbana. Jag gillar inte tunnelbanan.
Den skramlar och gungar i en obestämd obehaglig takt. 

Den består av märkliga människor med märkliga vanor och märkliga dofter.
Folk pratar högt, med sig själv och med andra.
Det är trångt, det är flåsningar i nacken och dåliga andedräkter som flämtas rätt i mitt oskyddade ansikte.
Dessutom är det kallt!
Gaaahhh…
Sa jag att jag inte gillar tunnelbanan ?

Här om dagen slog sig två tjejer ner på sätena framför mig.
Åldern något obestämd men tippar på runt 18, således tillräckligt gamla för att hänga på stan men nog så unga för att inte tas på allvar.

Klackarna var för höga för deras eget bästa, håret var plattat intill perfektion och ögonen målade i lite för många nyanser för den rådande tiden på dygnet. I knät hade de väskor stora som medeltida koffertar med mönster från kända modehus. Det lös kopior om hela stassen lång väg.
Seriöst - tror någon på allvar att man kommer undan med dessa makalöst smaklösa kopieväskorna?!?
Lite fnissigt började de diskutera den kommande helgen å den gångna - de på en klassisk 'Rinkebysvenska'.

’Hörde du vad som hände i lördags?’
’Nej, vadå!’
’Vaa, har du inte hört?’
’Nej, vadååååå!’
’Men skojar du, har du verkligen inte hört?’
’Neeej, absolut inte’
’Men guuuu, det var ju helt sjukt’
’Men vad hände?’

’Så du vet alltså inte?’
’Neeeej’
’Alltså, du skulle varit med’
’Men, jag kunde ju inte’
’Nej, jag vet – men det var verkligen helt jävla sjuuuukt, du skulle verkligen varit med’
’Men kom igen, vad hände?’
’Alltså, det var så sjukt jäkla galet’ 
’Men säg då’
’Alltså jag vet inte om jag får säga’
’Men e du bäng, jag skvallrar inte, säg nuuuu’
’Men då kanske de lackar på mig’
’Looovar att inte säga nå´t’
Ja, lite i den stilen höll det på – station efter station efter station…
När vi nästan nått Gullmarsplan och de unga två fortsatt satt och dividerade om hur de skulle tacklas med det faktumet att den ena visste något som den andra inte visste men gärna ville veta, förutsatt att den första ville berätta utan att känna sig som en skvallerbytta (allt detta i en extremt jobbig tjejig falsetton) fick en medpassagerare nog.
Mannen vänder sig om och i en fräsig ton väser han ur sig, ’Men för i helvete, säg nu vad det är - vi LOVAR att inte skvallra!!!’
Tjejerna tystnade, stirrade på varandra – tittade runt sig, det som om det var först nu de insåg att det fanns publik.
De reste sig, tog varandra under armen och muttrade något om ’jävla gubbe’ och klev av.
Damen bredvid, vände sig mot mig – suckade och med ett lätt leende konstaterade hon att ’Det hade varit kul att veta vad som hade hänt’.
Jag instämde och log tillbaka.
Den okända mannen blev min hjälte.
Å andra sidan så kunde jag inte bry mig mindre…

I helgen ska Perre på VPK-möte – ja alltså Värdepappersklubben.
Mindre koll på Sebban å mer koll på Loppan ’vilket inte hör till vanligheterna’ - vi ska shoppa.
I övrigt är det vila i stort format som gäller.
Let the helg begin
/Carina

Toto, Perre & Jag

Det var i somras.
En sådan magisk julikväll då vindarna var varma och himlen förtrollande vacker.

Det var jag och Perre och det var ett fabulöst vackert Dalhalla.

Hade aldrig varit där tidigare.
Tillfället kunde dock inte varit bättre.
Hela platsen hade något sagolikt över sig.

En trolsk förnimmelse om något magiskt och övernaturligt.
Eller så var det bara vinet…
Hur som helst är ett besök på Dalhalla värt sin peng.

Att vara där på just en Totokonsert kan däremot möjligen ifrågasättas.
Alltså. Jag ifrågasätter inte Toto utan mer platsen av att njuta av deras musik.
Skulle aldrig ifrågasätta deras musik...
Avståndet fram till scenen är på gränsen liiite stort. 
Det blev liksom svårt att känna och uppleva den där riktiga livekänslan. Att det var en ljus ljummen sommarkväll gjorde inte saken bättre. En konsert i dagsljus var ’sådär’. 
Nåja med mörkret kom spelningen gång - och med den höjdes samklangen från publiken.

Men, en Totokonsert är ju alltid en Totokonsert. 
Det vill säga helt fantastisk och helt underbar.
Några ’förståsigpåare’ suckar säkerligen irriterat och tycker att de är en samling förlegade föredettingar.
Själv är jag djupt imponerad av den åldersmässigt breda konsertpubliken och det otroliga utbudet av hits som radas upp.
Hur många av dagens band kan ståta med detta?

Tror vi har prickat in de flesta av Totos konserter i Sverige de senaste 20 åren. Typ.
Därtill kan läggas x antal spelningar med Steve Lukather him self.
Perre älskar Toto, jag älskar Perre så får en massa Toto på köpet liksom.
Det är inget krav eller måste det är ett liv, host host...

Att vara på konsert med Perre är en upplevelse isig.
Glittrande ögon, djup koncentration, luftgitarrsolon och en fullständig diskografi över samtliga spelade låtar.
Uppräknanden av gästartister, årtal och albumskonvolut. Varje sekund måste man vara beredd på att bli bryskt avbruten av ett hysteriskt coolt gitarrsolo.
Men mitt hjärta värms och jag ler med hela ansiktet.
Det är så fantastik underbart att se Pelle så hängivet gå upp i något.
Men det är sådan han är.
Ger han sig in i något så är det till 100%. 
Alltid.

Sönerna Sebban & Loppan har jag ingen vidare koll på.
Tusan – jag är en dålig mamma.
Imorgon är det match igen.

Go å hjärtlig kram till er alla
Så här på alla hjärtans fredag.
/Carina

 

Min första Molly!

Det började någon gång under våren 2008.
Satt och hängde på det lokala bankkontoret och väntade på min tur.
Min vana trogen kikade jag in omgivningen och den övriga skaran med bankkunder som inväntade betjäning av den slowmotionarbetande bankpersonalen.

In kliver en dam/kvinna/tjej (har alltid tycket att det är svårt att veta hur jag ska definiera åldern på någon som som sannolikt fyllt 25 men ändå inte 60).
Nåväl.
Denna dam/kvinna/tjej hade en ursnygg lång 'kappkofta' på sig.
Medans jag spanade in denna i mina ögon fantastiska skapelse passade jag på att tacka gudarna för den långsamma betjäningen - det innebar nämligen att jag hade lång tid på mig att iaktta.
Det var kärlek vid första ögonkastet. Japp jag föll pladask.
En sådan MÅSTE jag bara ha!
Lät blicken sväva över henne, synade och granskade. Memorerade orden som var broderade på ryggen 'Odd Molly'.
Åkte hem och googlade.

Det var mitt första möte med märket som sedan skulle bli mitt husgudsfabrikat.
Den kommande sommaren fick jag av Perre i present min första Odd Molly - en alldeles egen Grandmas Coat.
En lila med rosa brodyr, fatta vilken lycka.
Jag älskade den, jag älskade Perre - och gör så än idag.

Först tänkte jag att 'om jag bara får ett plagg till så kommer jag kunna dö lycklig'.
En enda ynka Odd Molly till - snälla...
Ett plagg till inhandlades.
Å jag var nöjd.
Å lycklig.
Kände mig komplett - på något vis.

Ett tag.
Sen började begäret.
Webbshoppar började lusläsas.
Tradera lades till som favorit och Odd Mollybloggarna (vid den tiden ganska få) hörde till den dagliga litteraturen
Mollydjävulen hade tagit ett strypgrepp om mig.

Sparkontot länsades på jakt efter att vara först med det senaste.
Satte väckarklockan för att inte missa någon hysterisk budgivning, kollade in varenda kampanj och stod först i kön då butikerna lockade med rea.
Jösses!

Idag består min garderob av runt 75% Mollysar. Typ.
I stort sett inga från någon nyare kollektion.
Lite som jag - ju äldre ju bättre...hmpf...
Här är det de gamla kollektionerna som gäller.
Har gått från volanger och onödigt grälla färger till en enklare stil. Tror jag.
Jag har köpt, bytt, ändrat, köpt nytt, sålt, köpt igen, sålt igen och börjar nu känna mig bekväm med vad jag gillar Å inte gillar. Tror jag.
Vad jag har, vad jag inte har och vad jag önskar.
Har bra koll på klädernas värde och vad som är överpriser.
Köper å säljer - på en (i min mening) numera alldeles lagom nivå. Tror jag.

Men suck...
Säg vilka kläder som varar förevigt...
/Carina
Den numera vuxna och kloka - host... host...

 

Behåsnacksfredag!

Har för mig att jag tagit upp ämnet tidigare - ignorerar det och kör en repris.
Ni som inte gillar bröst behöver ju inte läsa host, host...

Tänker på bröst.
Å hur hur de tänker - inte brösten alltså.
Nej, utan de som tillverkar plaggen som behagen ska landa och trivas i.

Knallar in på centrumets största sportaffär.
Snirklar mig fram till avdelningen för träningskläder för damer.
Tänkte att det skulle sitta fint med en ny träningsbehå.Man blir trots allt svettig ibland och jag skulle behöva tvätta det spinnakerliknande tygstycke som jag idag använder.Sen vore det bra med fler, så man kunder variera sig. 
Inte för att jag tränar särskilt energiskt men när eller snarare om jag tränar lider jag av ett stort obehag när brösten skuttar och skumpar upp och ner likt mjölkstinna juver.
Dessutom känns det som om jordens dragningskraft 'numera' har blivit starkare, det till den milda grad att jag vid fysisk ansträngning måste hålla om mig själv - det för att brösten inte skall hoppa upp och ge mig en rejäl 'slap on the face'.
Skratta ni, men det är faktiskt ingen rolig upplevelse. Inget roligt alls. Faktiskt.
Kanske är det något med just mig å just mina bröst men jädrar i havet vad det är oangenämt å dessutom  gör det förbannat ont.
Kontentan är således att jag vill jag ha något som verkligen håller i och håller fast.
Bläddrar bland färger, modeller och storlekar
Utesluter omgående samtliga varianter av de tajta träningstoppar som butikerna envisas med att kalla för träningsbehåar. För ingen å menar då ingen med byst större än C-kupa kan väl rimligen känna sig bekväm i dem. Det finns ingen stadga, inget stöd och inget lyft.
Hittar dock andra varianter... samtliga upp till max D-kupa.
Suckar djupt.
Går vidare till nästa butik - samma sak där.
Och i nästa å nästa å nästa å nästa...
Undrar stilla hur de tänker.
De där som köper in eller kanske till och med producerar dessa plagg som skapats för att hålla fast vi kvinnors ädla kroppsdelar.
Det massframkallas behåar.
Tuffa, snygga, färggranna och läckra små saker.
Just små - alla i storlek A, B och C kupa.
Morrar och tänker att har man behag i den sizen behöver man väl knappt ens någon behå?!?
Borde ju funka med ett tajt linne. Typ.
Känner mig diskriminerad.

Tittar på mig i provrummets speglar och konstaterar att jag inte på något sätt har någon gigantisk barm men min storlek är ändå 80 F.
Kan ju knappast vara ensam om den noteringen.
Och OM man hittar rätt storlek kan man sätta pengar på att de kostar en hel jädra förmögenhet att man behöver skohorn och kofot för att ta den på sig och att det krävs akrobatiska talanger för att sedan få den av.
Så kära ärade tillverkare av behåar som är ägnade för oss kvinnor att ha på oss när vi ska utföra någon form av fysisk verksamhet - kan ni vara så vänliga och se till att skapa dem i storlekar för fullvuxna kvinnor.
Tack!
Såja!

Imorgon är de match igen.
Farstahallen kallar.
Perre jobbar
Sebban jobbar
Å Loppan å jag kanske ska ta en tripp till Ikea.
/Carina

Ännu ett Fredagsbabbel...

Såg med viss tillförsikt fram emot intervjun i måndags.
Ett leende senare fick jag besked om full pott - jag var utvald!
När jag slutligen insåg att jag nått plats 1 i kön övertog optimismen mitt sinnelag
Ett dovt fnitter fördelade sig i kroppen när jag dagen efter skrev på avtalspappret.
Yes Yes Yes!!!
Äntligen hej å hallå 2014 here I come.
Äntligen hade mina böner blivit hörda
Äntligen hade jag ett jobb - nåja, i alla fall för 6 månader framåt.

Det finns många saker som är deprimerande.

Att söka jobb är en av dem.
Att söka ett jobb - få det och några dagar senare få besked om att det enligt lagen om offentlig upphandling inte hade gått rätt till är extremt deprimerande.
Nära på förkrossande.
Skit liksom!

Hällde upp en whisky och vältrade mig i min olycka.
Inte för att jag tycker om whisky med det var den enda drycken som kändes lämplig för sinnelaget.

Slet mitt hår och insåg att jag var tillbaka till ruta 1.
Skit igen liksom!
Inte ens den lilla lyckobringande nyckelpigan som jag idag hittade kändes som karma nog för att lätta upp i min bedrövelse.

Dags att författa nya ansökningar i en positiv anda.
Skit igen!

Känns dock som desperationen lyser igenom raderna och snarare skrämmer än väcker nyfikenhet.
Lever i något slags tro att om jag bara fabricerar en bild av mig själv att jag alltid är euforiskt lycklig, tillmötesgående och glad, ja till och med nästan perfekt – kommer det mesta att ordna sig. Eller inte...
Fast lite sant e det.
Tror på tankens kraft.
Men.
Egentligen.
Vem är kroniskt lycklig?
Och är det något att sträva efter?
Ofta är jag rädd, livrädd - både för framtid och nutid.
Känslorna hoppar mellan glad – fantastisk – svag – lycklig - olycklig – skygg - modig – värdelös – meningslös - hopplös och helt okej.
Å det är väl precis som livet är som mest...

Fast just nu är jag mest förbannad
å besviken. Förstås.
Dubbelskit...

Perre jobbar i helgen. Skit
Sebban är hemkommen från Thailand. Kul
Loppan, ja... Loppan ja...?!?
Å imorgon är det match i Farstahallen. Kul igen.

Iockmeddetta har jag svurit klart för i år. Kanske...
/Carro

Nytt år å nytt Fredagsmail

Det är fantastisk hur fort tiden går.
Och lika fantastiskt är det att den faktiskt går precis lika fort - oavsett om man har roligt eller ej...
Bara som en påminnelse liksom, om nu någon har missat just den lilla detaljen.

Hur som helst skriver vi nu 2014.
Ja jösses!
För många är dagarna runt och efter nyår en tid för eftertanke.
Man ser tillbaka på året som gått, sammanfattar och planerar för det nya.
Nyårslöften formuleras, omformuleras och träningskort inhandlas. Typ.
Bortsett från det sistnämnda så stämmer detta in även på mig.

Ska jag vara ärlig tycker ja att 2013 var ett riktigt skitår.
Helt enkelt ett år i pestens tecken.
Sällan har ett år varit så jädrans obra.
Hormonsvallningar och lika arbetssökande idag som för ett år sedan.
Pest å pina.
Fast.
Ett nytt år ger ju även nya möjligheter.
Visst.
Självklart är det så.
OM det inte vore för känslan av att jag snart är mer ökänd än välkänd bland stadens rekryterare.
Att ständigt söka jobb kan faktiskt ha sina nackdelar.

På en tillställning för en tid sedan stod jag, på mitt mindre smickrande sätt och beklagade mig över den dåliga utdelningen på antalet skickade ansökningar.
Personen jag talade med skakade medlidande på huvudet och föreslog att jag borde ta bort mitt födelseår ur mitt  CV.
Aldrig! -  sa jag stolt.
Tanken hade nämligen slagit mig tidigare, men min okuvliga, oböjliga och något övermodiga inställning har alltid varit att en medelålders kvinna född 1960, med utflyttade barn å få sjukdagar borde mer vara mer till sin fördel än till sin nackdel.
Alltså, det är vad JAG tycker.

Fast... börjar fatta.
Det är lite som jag mot dem - jag mot de där unga nyutexaminerade färska dunungarna som tror att alla över 40 borde flytta in på hem och ägna dagarna åt korsord och bingo men som trots sin brist på livserfarenhet har makten att sålla bort 'oss' erfarna från arbetsmarknaden.Å så pratar man om att det är de unga som blir bortsorterade...
Jorusåattehhh...

Inser att det där med ålder kanske är något att (mitt ideal till trots) ta fasta på.
Morrade invärtes...

Sagt och gjort, menar att allt måste ju alltid testas – minst en gång...
Bäst att pröva innan jag väljer att gräva ner mig eller drar något gammalt över mig och ägnar resten av mitt liv åt att finna lycka tillsammans med Dalai Lama.

Svalde stoltheten (även om jag kände mig som en desperat ungmö på jakt efter att på ålderns höst på ett så smidigt sätt som möjligt bli av med oskulden).

Med snabba fingrar, något högaktningsfullt raderade födelseåret i mitt CV.
För visst måste jobbet finnas där ute?!?

Ex antal veckor senare kan följande konstateras.
På fem skickade ansökningar har tre svar inkommit och två intervjuer är inbokade.
Alla med orden att jag NU verkar ha helt rätt profil för just 'DETTA' uppdrag.
Samma bild och samma text...
NU vet jag förstås inte om det BARA beror på det raderade födelseåret – men VÄLDIGT märklig är det nog allt.

MvH
/Carina
'Snart' 54

Julig julefredag

I många många år har det tjatats om att vi ska dra ner på julklappsinköpen.
Och varje år har jag vackert sagt ja... ja... ja...
I år frågade äldste sonen om vi skulle skippa klapparna och istället skänka pengar till ’Rädda Barnen’

VAA, eru galen – inga klappar!!!
Tala för dig själv unge.
Jag vill i alla fall ha klappar - många klappar...
Jag älskar ju klappar.
Även om exklusiva saker är att föredra så funkar det miiinst lika bra host host... med en deo från HM. Typ.
Kan man inte göra både och frågade jag något skamset?

Men, fakta är - jag har i år gjort något som jag aldrig trodde var möjligt.

Något som jag sett som en omöjlighet i min julklappsvänliga värld.
Jag har faktiskt dragit ner på klapparna.
Japp – så är det!
Ett färre antal klappar än någonsin kommer i år att pryda golvet under granen.
Känner mig toktrygg i det beslutet.
Bra där Carro!

Allt gick galant tills jag  kikade på inköpslistan och inser att antalet 'på riktigt' var decimerat..
IIIiiii, alltså – hmpf... 
Känner mig helt plötsligt lite obekväm.
Alltså.
Hmm.
Nåja.
Nu är det gjort, beslutet är fattat och det återstår bara att invänta och se om alla andra inblandade följer tidigare direktiv.
OCH att det INTE kommer åtföljas av en massa ursäkter...
I övrigt har jag aldrig – eller nja... inte så länge jag minns i alla fall förstått denna hysteri runt julen.
Julen är väl bara att älska - den blir liksom vad man gör den till.
Även om jag gillar traditioner så ska den inte få styra mitt liv.
Man får helt enkelt ändra sina traditioner utefter de förutsättningar som gäller.
Det här är förvisso en insikt som har vuxit fram i takt med stigande ålder och erfarenhet...

Anser dock att det är betydelsefullt att hålla på traditionerna.
I vår föränderliga värld är det extra viktigt och betydelsefullt.
Tror att vi alla behöver något att hålla fast vid.
Tomten ska vara en äldre man med vitt långt skägg.
Man ska äta skinka, köttbullar och prinskorv.
Kalle ska vara klockan 15.00Låt oss slippa dinosaurier i Luciatåget eller lasagne på julbordet - sånt kan vi ägna oss åt årets alla andra dagar.
Länge leve traditionerna!

På grund av olika omständigheter kommer vi detta år fira vår gemensamma jul på Annandagen.
Märklig känsla men nog så sann.
Som sagt - julen blir vad man gör den till
Go jul å så
Carina
& Perre

För lite skön dans - klicka på bilden!

Svettig fredag...

Tro mig.
Jag har verkligen en ärlig och uppriktig önskan om att vara den där hurtiga sportiga friska och sunda tjejen.
Kvinnan som glatt tar på sig löparkläderna och ger sig ut i spåret eller som plockar ihop ett gäng färgglada träningstrikåer och tar ett spontanpass på gymmet.
Jag önskar vara en god förebild för mina medmänniskor och längtar efter att stråla ikapp med dessa ofördärvade hälsosamma friskusar.
Tro mig.
Jag är fullt medveten om att de flesta motionärer hyser någon form av hatkärlek till sin motion och jag är fullt medveten om att vi i grunden helt enkelt mår väldigt bra av den.

Men tusan.
Suck.

Om sanningen ska fram....
Jag hatar det mesta av vad träning heter.
Just så.
Får liksom ingen stil på det hela.
Jag känner mig oerhört provocerad av alla sportiga träningsnarkomaner som fyller mitt nyhetsflöde på Facebook. Alla dessa före detta soffliggare som numera kommer ut som nyfrälsta Friskis&Svettare.
Folk som nästan euforiskt vittnar om tappade kilon och fantastiska hälsoeffekter.
Självutnämnda ambassadörer för ett nytt liv som välmående och friska atleter.
Det har till och med gått så långt att jag tagit bort några av de mest aktiva kilotapparna från mitt Instagram.
Nix, jag blir inte peppad och laddad.
Jag får helt enkelt bara ett extremt dåligt samvete

Har genom livet gjort mängder med seriösa försök att skapa någon form av rutinartad pulshöjande aktivitet.
Syftet med min träning har nästan uteslutande varit att tappa några överflödskilo och hejda kroppens totala förfall.
Devisen har varit att ont skall med ont fördrivas. Liksom.
Men att träna är fasiken inte roligt!

Man har tusan inte kul när man springer.
Man stånkar å stönar, svettas och flåsar.Brösten skumpar hoppar och ömmar.
Har någon sett en skrattande löpare?

Vilket jädrarns självbedrägeri!
Tala om falska föresatser!
Tror vi är många besvikna motionärer som glatt snörat på oss skorna eller för dyra pengar köpta exklusiva träningskort bara för att upptäcka att träningen minsann inte var den sortens fest vi trodde att vi alla vara bjudna till.
Bahhh...

I helgen vankas ’Big Party’ – Hasse fyller 50.
Alltså lillbrorsan Hasse fyller 50!!!
Sebban och Loppan ska med. Förstås.

Dags för situps
/Carina
Den trötte...

Bara för att det är fredag...

Jag har dille på att fylla i allehanda tester.
Ni vet sådana där enkäter och webbundersökningar.
Inbillar mig att jag på det sättet får min röst hörd.
Inte för att jag egentligen tror att min aktiva val spelar någon större roll.
Men å andra sidan man kan ju aldrig så noga veta.
För OM jag inte svarar på frågorna så kanske det innebär att andra, i mina ögon mindre kloka människor (host, host) svarar och att de i sin tur svarar uppåt-väggarna-galet vilket gör att mina genomtänkta åsikter, goda och kloka tankar behövs för att väga upp och balansera den totala sammanställningen.
Ähh, ni fattar.

Roade mig med en undersökning från DN-Panelen.
Frågan som dök upp var, ’Hur uppfattar du din mentala ålder?’
Glatt kryssade jag i 25 år och klickade på nästa.
Hmm, vänta nu... 25 hmpf...
Klart jag inte är 25, känner mig inte som 25 och skulle definitivt inte vilja vara 25 igen.
Klickar på ’bakåt’.
Det gick inte.
Rensade 'cookies' och 'temporära internetfiler'.
Började om från början.
Kommer åter till frågan om hur jag uppfattar min ålder.

Börjar fundera.

Spelar åldern egentligen någon roll för hur ung/gammal jag känner mig?
Hur många, förutom potentiella åldersfixerade arbetsgivare bryr sig om min ålder?
Och varför var jag inte helt bekväm med att skriva 53?
Tål att tänka på...

Googlar och hittar en test. Nähä...
Fyller sanningsenligt i svaren på de ställde frågorna å bingo.
Svart på vitt
Min mentala ålder är 44 år.
Visste väl det.
Förutom det fastställandet förkunnades de att jag var en sann crossover-person som genom mina handlingar och positiva tankar påverkar mitt liv så att jag blir yngre.
Japp!

Håller för stunden på och ändra i mitt CV...

I helgen jobbar Perre.
Jag kommer ägna mig åt julhandel på egen hand.
Sebban ska på bröllop
Loppan ska inta ny andrahandslya.
Må snön falla på er alla!
/Carina 

Fredag i Adventstid

Jul, jul - strålande jul.
Äntligen liksom.

I egenskap av stor älskare av högtider i allmänhet och julen i synnerhet var det nu dags att inför det kommande julbonandet komplettera med lite nytt som julen inte kan vara utan.
Tar som vanligt min lilla svarta och styr kosan mot söderorts bästa centrum.
Farsta e liksom lite som hemma, fast större.
Affärerna var redan juldekorerade  till tänderna, White Christmas skrålade i högtalarna, butikernas personal iklädda luvor och jag glittrade som nyfallen snö om vinternatten.
Ingen stress, inga köer och ingen trängsel.
Jag strosar i lugn och ro runt bland erbjudanden om lovikavantar, fårskinnstofflor och badskumspaket. Ser barn längta efter sina önskeklappar, mödrar pilla på nattlinnen i finaste silke och tonåringar som suktar efter den senaste surfplattan.
Njuter i fulla drag.
Hela jag är ett brett leende.

Går i min egen värd när en ung man sträcker fram en papperslapp framför näsan på mig och säger något som jag inte riktigt uppfattar.
Som en kobra svarar jag 'Ser jag ut att gilla lego?'
Han sänker huvudet, spärrar upp ögonen och säger häpet 'Lego?!?'
Själv har jag absolut ingen aning om vad jag fick 'lego' från men sannolikt hade jag leksaksaffärens julskyltning med tomtar och troll i legotappning kvar på näthinnan.
'Hmpf... ja lego mumlar jag' och inser det absurda i situationen.
Innan säljaren som garanterat sålde något helt annan än lego hann börja ställa obekväma frågor drar jag handväskan närmre mig, sträcker på halsen som om jag såg någon jag kände längre fram, ursäktar mig och går med raska steg vidare.
Känner i ryggen en häpen blick och anar ett snett smile.
Lego...liksom...

Pratade med son den äldre men glömde fråga vad som händer i helgen.
Hade tänkt att bjuda son den yngre med sällskap på middag, men det får bli en annan gång - host host...
Vi kommer som sig bör att drick glögg, äta marsipangrisar och glufsa en å annan saffransbulle.

Ha en bra Advent
/Carina

 

Bergrum å Odd Molly

I förra veckan var det dags igen.
Bergrumsbesök.
Känns som om det gått någon slags inflation i bergrumsbesök OCH jag är tämligen övertygad om att OM det finns något typ rekord i uppvisande/påbyltande av Odd Molly-kreationer i militäriska före detta utrymmen så är jag den okrönte drottningen och tillika innehavaren av detta rekord.
Det är med en viss stolthet jag vandrar i dessa mörka kalla salar tillsammans med 'Lovely Knit', 'Alpacka Cardigan' och 'Exeter Knit Cardigan'.
Sleevewarmers på och en hederlig ullkofta passar liksom så bra som i denna miljö, även om säkerligen en å annan urban explorertyp garanterat är av en annan åsikt.

I jakten på att pricka av landets bergrum (vilket isig verkar vara en livsuppgift) bockade vi nu av ännu ett objekt.
I sann SFHF-anda tillsammans med andra intressenter begav vi oss till Värmland.
Å tammetusan så var TV där och dokumenterade det hela, eller nja... de var väl inte bara där för att visa och notera att just jag tagit mig den långa biten från storstaden för att i ödebygden besöka ett iskallt berg, även om jag skulle ha god förståelse för det...host host...
Men, som den kloke redigerare av filmen förstod skulle inslaget om ett bergrum för två mille inte vara komplett utan... om än väldigt kort... man lät mig vara med och synas.
Sådär lite i slutet av filmen, håll korpgluggarna öppna - för där står jag, live and in action...
För att se filmen så klicka här!

Bergsfolket
/Carina
& Perre

SFHF

Ja, den heter så.
Föreningen vi numera regelbundet tillber.
Bokstavskombinationen är en förkortning av Svensk Fortifikationshistorisk Förening.
En helt jädrarns grym förening helt enkelt.

Hade någon i min ungdom beskrivit förenings syfte hade jag sannolikt med en så cool stämma jag kunnat uppbringa hävdat att  ’det där är något för freaks, fanatiker och verkar rent urtöntigt’.
Jag hade dessutom enkelt tyckt mig kunna pricka in de potentiella medlemmarna.
Ni vet, de killar som en vilsen tonårsbrud som jag var liiite fööör häftig för att prata eller umgås med, host host...
Tänker på de tystlåtna, de blyga med blicken stint i backen, de med byxor till armhålorna, bruna kläder, hemmaklippta frisyrer, fotriktiga skor och flaskbottnade glasögon.
Till viss del hade jag väldigt  rätt, men ändå så galet fel.

I samma anda som att jag alltid velat bli polis har jag även haft en fäbless för det sekretessbelagda, stadshemligheter i lönndom, gamla byggnader, gömda rum och väl bevarade historiska fastigheter.
Men att det fanns så mycket – jösses!!!
Jädrar anamma!
Har jag sagt att min drömjobb numera är att arbeta på just Statens Fastighetsverk?

Först tyckte jag på mitt invanda sturska sätt att vi var två udda fåglar i detta sällskap.

Fast, om jag tänker om och tänker rätt så är vi nog rätt typiska medlemmar.
Jag döljer min nördiga bunkerådra med Odd Molly och en behärskad hippiehet.
Fast är gärna både nördig och töntig.
De e faktiskt rätt coolt.
Coolt var ordet. Liksom.

Våra utsvävningar handlar om besök i en tidsepok då kalla vindar svepte över världen och vi endast var en knapptryckning från ett tredje världskrig.
Det är med stor ödmjukhet jag tillsammans med andra nyfikna och vetgiriga entusiaster tar till mig dessa fördolda hemlighållna bergrum.
Fast... får nog tillägna äran av bilturer på slingriga vägar, letande efter konfidentiella utrymmen och vandringar i otillgänglig terräng för att till slut komma fram till en taggtrådsbeklädd grind där det på stora skyltar upplyses om att detta är ett ’Förbjudet område’ till Perre.
Utan hans entusiasm hade jag sannolikt inte ens hört talas om någon Riksbunker å ännu mindre åkt hela vägen till Danmark för att kolla in ett bergrum som förvisso till skillnad från alla andra bergrum var blommigt och skulle inhysa den danska regeringen och dess regeringschef vid eventuellt krig men dock ett bergrum 'in the middle of nowere'.

Ni ärade nördar och eldsjälar TACK för att ni hjälper till att bevara denna kulturskatt för eftervärlden.
Och ber det allra ödmjukaste om ursäkt om jag klivit någon på tå´n, ibland har jag stora fötter – hmpf…

Entusiasterna
/Carina
& Perre

Tvättbjörn liksom...

Tvättbjörn!
Alla vet hur söta de är,
å hur de ser ut...

Att gå på Axelsons elevbehandlingar är ett perfekt alternativ om man vill unna sig lite lyx i budgetförpackning.
Denna gång hade jag för en mycket human summa fått tag i en åtråvärd ansiktsbehandling.

Står där förväntansfull tillsammans med andra uppenbarligen ekonomiskt sinnade kandidater redo för att bli ompysslade för en timme eller två.
Ut kliver dagens elever.
En trevlig tjej grabbar tag i mig och presenterar sig som Sandra.
Vi lommar in i ett minimalt bås och jag för situationen tar av mig lagom mycket kläder och kryper upp på den smala bänken.
Oh no, you dirty old minds...
På britsen brukar man bli varligt inbakad som en mumie.
Denna dag liknade dock  inpackningen mer ett skadat gods som skulle på retur.
Knorrade lite, vilket INTE uppmärksammades...
Var därmed i händerna på utföraren.

Slöt ögonen och lät mig försvinna bort i en dimma av välbehag.
Min make-up avlägsnades med varsamma fingrar.
Fingertoppar masserade kindben, haka och näsa.

Mot slutet brukar ansiktsmassagen övergå till handmassage.
Men istället för att få de små nassarna masserade var det denna gång huvudet som fick sig en omgång.
Med oljiga fingrar satte denna Sandra händerna i min hårbotten.
Har jag sagt att jag hatar fett hår?!?
Efter avslutade behandling kliver jag något gramse och yr i mössan upp från bänken.
Drar på mig kläderna, svär för mig själv om det där med olja i hårbotten - tackar för mig och lufsar ut till bilen.

Styr mot närmsta köpcentrum.

Det feta håret till trots tar jag mod till mig och kliver in bland butikerna.
Handlar mat.
Kassörskan ler brett.
Kollar kläder
Butiksbiträdet ler brett.
Bestämmer mig för att prova kläder
Försäljaren ler brett
In i provrummet, tar jag åter av mig för situationen lagom mycket kläder.
Tittar mig i spegel å - oooouuuuuiiiiiiiiiii....
HJÄLP!!!
Förstod allas breda leenden.
Denna Sandra hade kapitalt misslyckats med att ta bort min ögonmakeup.
Såg ut som en blandning av Beetlejuice och en tvättbjörn på väg till maskerad.
Jösses...

Son den äldre har jag ingen aning om vad han ska göra
Son den yngre har jag heller ingen aning om vad han ska göra
Jag och Perke ska gratulera Perres pappa Rolf,
både födelsedag å Farsdag står i almanackan.

Sköt om er
/Carina
& Perre











Bilden från ett senare tillfälle...

Höstfredag...

Jag brukade älska hösten.
De krispiga mornarna
De fantastiska färgerna
Mörkret
Ljusen
Det opretentiösa
Det gör jag inte längre.
Gillar inte hösten
Inte alls!

Efter en hel del tankeverksamhet, studerande och annan krävande intellektuell utövning har jag kommit på varför.
Man skulle kunna tro att det är min rädsla för mörkret som ställer till det eller det att allt vackert faller ner på marken ruttnar och dör.
Att vinden spöklikt piskar grenar mot fönstren, att jag ser ögon som stirrar på mig under natthimlen eller att kylan kryper in i märg och själ.
Ryser.
Men nix.

Nej det är löven.
Dessa förbaskade löv.
Det vimlar av dem.
Det finns ingen ände på dem.
De är fula.
Det blir liksom alldeles stökigt och skräpigt i naturen.
Och jag gillar faktiskt INTE när det är stökigt.
Det stör min själsliga sinnesro.
Man krattar och städar, vänder ryggen till och vips är det lika rörigt igen.
Tidigare trivsamma välstädade parkvägar ser nu ut som ett ständigt pågående röjarparty
Härliga mjuka skogsvägar blir till lervälling värd att platsa i Gotlands Grand Prix.
Gillar inte smuts...
Eller skräp...
Ordning på torpet. Tack!

I helgen fortsätter vi på Halloweentemat.
Ni som missat gårdagens dans kan kika på inlägget nedan (klicka på bilden).
På lördag bjussar vi släkten på traditionell middag.
Hoppas på närvaro från sönerna.
But you never know..
.
Ta de lugnt
/Carina

Happy Halloween

Idag är det Halloween!
Som vanligt kommer traktens kids omringa huset och begära orimliga mängder med smågodis.
Men jag vet vad jag ska göra.
Jag vet precis vad jag ska göra.

När de små varelserna har busat färdigt och krypit tillbaka till sina hem DÅ är det MIN tur.
Witch revenge. Liksom.
Jag sätter på mig den vackraste stassen jag äger å har (hur mycket vackra saker en häxa som jag äger vill säga...).
Sen tar jag fram det största vinglaset huset förmår - trust me... it´s big.
Tar kvasten med mig och ger mig ut i grannskapet.
Stapplar in på närmsta tomt och ringer med mina krokiga fingrar på hos intet ont anande grannar.
När de öppnar sträcker jag fram glaset och med hes stämma skriker:
Hallooo Wiiiin!

Ha en bra dag där ute
/Carina
If two witches watched two watches which witch would watch witch watch?
Klicka på bilden and watch the witch....

Ursäkta men e de fredag?!?

Är man inte galet trött på alla som ständigt och jämt ska be om ursäkt för allt å inget?
Ni vet likt en tonåring som känner sig orättvist behandlad och snäser av med ett ’jaa men ursäkta da...’
Att säga förlåt är en sak men att alltid gå runt och be om ursäkt för sig kan vara extremt enerverande.
Perre höjer ögonbrynen och undrar förstrött hur detta påstående kan komma från personen som myntade beteendet.

Vill man beskåda all världens ursäkter är Facebook det ultimata forumet.
Sällan eller aldrig har det skådats så många fåniga, onödiga och totalt obefogade ursäkter.
Ofta serveras dessa ihop med  ett mobilfoto i hemmiljö.
Ett vanligt exempel är då man visar upp en ’dagens’ (syftar ej på vitt vin å sockerdricka).
Under bilden skrivs en text i stil med  ’Här är min nya bla.bla - ursäkta det stökiga golvet/ursäkta mina fula fötter/ursäkta de sunkiga mjukisbyxorna/ursäkta att tapeten hänger/ursäkta de fula strumporna/ursäkta det dåliga ljuset/ursäkta den smutsiga spegeln/ursäkta det oavdukade bordet osv.osv...' listan på ursäkter kan göras i princip hur lång som helst.
Säger bara... ursäkta å hallå!!!
Vem tror man bryr sig det minsta om att det ligger leksaker på hallgolvet, att skorna står huller om buller eller att hallspegeln inte är nyputsad.
Framstår man som mer organiserad om man ber om ursäkt?
Bara undrar...

Sen ber man om ursäkt till höger å vänster för att man är trött på saker å ting.
Ofta ser man statusar som ’Ursäkta att jag klagar men....bla.bla.bla’
Det är för tusan ingenting att be om ursäkt för.
Tycker man en sak så gör man!
Eller som på jobbet.
Man kan kanske inte har förstått allt eller har en annan tanke.

Speak out...
Sin åsikt behöver man inte be om ursäkt för.
Basta!
Vad är det som får en att tro att ens åsikt blir förmildrande om man  i samma andetag ber om ursäkt för att man tycker si eller så ?
Bara undrar liksom...
Jösses...
Skippa ursäktandet. Tack.
För att citera den gamla slagerdängan;
’I am what I am

And what I am needs no excuses
I deal my own deck sometimes the aces sometimes the deuces
It's one life and there's no return and no deposit
One life so it's time to open up your closet
Life's not worth a dam till you can shout out
I am what I am’
Å det med och utan damm I hörnen.

Har inte pratat med sönerna.
Tusan måste ta å ringa dem
Perre jobbar helg, grrr...

Ursäkta å förlåt
/Carina

Fredagsdrömmar...

I onsdags mynnade ett idogt planerande ut i svärmors 75års-mottagning.
Där var släkt å där var vänner å där var jag.
Nu kvalificerar jag mig förvisso in under båda ovan kriterier men som så ofta tar jag gärna på mig min invanda och komfortabla roll av iakttagare.
För att hantera blyghet och kontrollbehov agerar jag gärna även husa och servitris.
Gillar att serva, mingla och... ha ett legitimt ärende att smyga iväg på. Helt enkelt!
Dock har jag ett mycket schitzat förhållande till min allt som oftast självpåtagna värdinneroll.
Å ena sida gillar jag att hålla mig i bakgrunden och observera samtidigt som det finns en primadonna inom mig som gärna står på stora scen.
Problemet är bara att denna diva har en förmåga att efter avslutat framträdande falla både hårt och platt och med huvudet fullt av grubblerier.
Vad gör jag här liksom?
Varför sa jag si å varför sa jag så??
Suckar djupt...

Nåväl på denna tillställning klappades det rejält på min axel. Well done Carro!
Mitt bland ryggdunken dök en av mina Fredagsmailsfans upp. Kul.
Denna trevliga och pålästa person påstod att jag hade talang och sa sig gilla det jag skriver.
Underhållning där den ’lilla människan tas upp’, jag harklade mig, log och försökte kontra med något fyndigt.
Gjorde ett tafatt försök till att konstruktivt ta emot de goda recensionerna - för jösse namn, han har ju ändå givit ut ett antal böcker å kan kalla sig författare.
Han borde alltså veta. Host, host...

Sträckte på ryggen, kråmade mig som en höna i tuppgården och kände mig helt fantastisk.
Jag står där med ett fånigt leende och låter mig smickras av alla vänliga ord.
Tankarna fladdrade iväg och jag började fantisera om att det nog finns en liten ordkrängare inom mig, någon som aaaabsolut skulle kunna leverera helt gudomliga texter.
Kanske inte romaner eller deckare men säkerligen en å annan godkänd krönika i ett snitsigt format.
Lite som en oupptäckt Martina Haag, Mia Skäringer eller varför inte Jonas Jonsson (ni vet han med 100-åringen...)

Hey hey, hold your horses Lady...

Värmd av lovord tar jag tag i kalaset.
Jag klingar i glasen och låter gästerna tystna.
Höjer min stämma och håller ett extremt oplanerat och svamligt tal som inte hade någon poäng och inte handlade om någonting, Som dessert avslutade jag det hela med att låta den förenade skaran utbrista i gemensam sång och en hejdundrande skål.
Ja jisses..
Ge mig ett glas vin och en klapp på axeln och jag agerar som en modern version av en kvinnlig Napoleon.

I helgen skulle vår Morris fyllt 100 år.
Det ska firas.
Sebban har fyllt år
Det skall oxå firas
Loppan ska till Sebban
Det är kul.
På söndag kommer Perre hem från höstens grustur
Det skall definitivt firas.

Go helg på er alla
/Carina

Öst möter väst å de e inte ens fredag...

Är på mitt allra mest strålande humör.
Har varit och fixat håret hos favoritfrissan på Svartensgatan 7.
Har inte brått utan går sakta Götgatan ner mot Skanstull.
Solen skiner och jag ler mot världen.

Går förbi Naturapoteket, de gör reklam för honungste, undrar om de är gott eller om det har någon bismak.
Lätt nynnandes passerade jag fiskaffären.
Kanske skulle köpa en bit tonfisk.
Är lite av torsk på fisk.
Eller svenska kräftor, fast de är ju dyra – kostar säkert en lax, men gösses så goda.

På gatan åker en bil med hög musik förbi, tror den var från Jamaica.
Det såg i alla fall ut så på reggeastreringsskylten.
En annan bil såg ut att vara från Kina, såg ut som en riktig rishög å en tredje var från Polen - det syntes tydligt pålacken.

Passerar en skoaffär, säljaren i butiken ser nöjd ut.
Skolorna har precis börjat och affärerna går lysande, han skor sig på andra.
Knallar vidare förbi Mc Donalds, ser att de har långa köer – det är säkert mest nyburgare som jobbar.
Utanför stod en hund å skällde, passade mig så jag inte fick några skallskador.

Stoppades av några turister som frågade om vägen, ’Sorry sir I don’t speak french but I know a little german. She’s at home now’.
De tittade skumt på mig.
Vet ni föresten hur många tyskar det bor i Göteborg?
Jo, Görmany.
Å hörde ni  att Glenn var sen till ett möte.
Hysén va han då?
Fnissar nu smått hysteriskt över alla mina fyndigheter.
Jag är helt fenomenal.
Fantastisk.
Folk ler mot mig.
Jag ler tillbaka.

Det är lite så jag har det...
Denna typ av västkustska saltdränkta vardagliga reflektioner är sånt som min hjärna på egen hand roar sig med.
Det är liksom ingen hejd på mina ordsynapser, emellanåt går de crazy.
En 08 född i en Göteborgares kropp.
Hegefors är min husguru och Liseberg är min borg.

Fast vet inte...
Känns som om min omgivning inte förstår min storhet.
De himlar med ögonen, rycker på axlarna och pratar vidare då jag slänger in någon för stunden nykomponerad ordvits.
För att liksom förtydliga det (i mina öron vitsiga) brukar jag upprepa det hela med en betoning på själva vitsen.
Resultatet brukar oftast bli att personen framför mig tittar uppgivet å säger att ’Ja, jo – jag förstod första gången men det var inte roligt Carina’.
Mina axlar sjunker och jag känner att jag bor i fel landsände.

Folk har ingen humor här, verkligen ingen vits med att vara rolig här inte...

Som sagt, fredagsmail idag – jag och Perke har annat för oss nämnda dag.

Har inte hunnit checka av läget på sönerna – inget att oroa sig för...

Må solen skina
/Carina
& Perre