Fredagsfika

Alltså!
Jag trivs i city.
Rent av älskar att traska runt i allehanda affärer, butiker och varuhus.
Botanisera i utbudet av varor som man inte hittar i sitt gamla vanliga förortscentrum.
Varje dag består av nya upptäckter och jag stortrivs i rollen av att vara turist i min egen stad.
Fakta är att jag känner mig så pass svältfödd på shopping  (detta kan möjligen låta märkligt i mångas öron och beror förvisso till stor del på bristande shoppingresurser vilket inte är att förväxla med shoppingintresse) att jag faktiskt tillbringat varje dag med minst en vända bland folkmassor, trängsel och köer.
Och som sagt, jag älskar det.
Men mina luncher innehåller inte bara shopping.
I bästa fall kan jag även hinna med lite mat.
Här om dagen satte jag mig på ett café, beställde in en delikat macka och önskade en stor kopp kaffe.
Servitrisen tittade leendes på mig -  tog ett djupt andetag och började sedan rabbla alla de sorters kaffe som stod på menyn.
Jag som helst vill ha vanligt kaffe och helst med minimjölk skruvade på mig och sa att jag just bara ville ha en ’vanlig’ kopp kaffe.
’Okej’, säger servitrisen och börjar istället rabbla upp alla olika sorters bönor och rostningar som fanns i sortimentet.
Suckade högt.
Där satt jag och insåg att jag var precis så okaffesnobbig som en människa kan bli.
Jag tycker att automatkaffet på jobbet är helt okej och anser att nescafé tillhör livets goda. Mitt enda krav är att jag önskar minimjölk till (japp, minimjölk) det kan funka med lättmjölk och så ska den vara kall - iskall. Alltså jag vill ha ljummet kaffe -  inte för varmt och inte för kallt.
Så jag säger ännu en gång, med en tydlig stämma  ’Alltså en vaaanlig kaffe – tack!’
Bet ihop.
Kände hur mina fula bekymmersveck i pannan rynkades mer än nådigt och var på vippen att ta en diskussion om huruvida dessa eviga mutationer av vanligt kaffe har gått till överdrift eller ej?
Hur svårt kan det vara liksom?Jag förstår inte att dessa enkla önskemål kan vara så svåra attt uppfylla, hmpf.

Servetrissan stirrar stint på mig och säger slutligen, ’Vill du inte ens ha en cappuccino, café au lait, eller en espresso?'
Vid det här laget hade min från början schyssta lunchfeeling övergått till en lätt irriterad typisk stockholmarearrogantfeeling.
Mina ögon smalnade och hela jag utstrålade medelålders sur otrendig ljummetkaffeälskande tant.
Kort senare fick jag min kaffe, med ’röd’ mjölk för det-var-tydligen-det-enda-som-de-hade.
Tryckte i mig mackan, slurpade i mig kaffet (som trots mjölken var för varmt) och stövlade med bestämda steg tillbaka till jobbet.
Det var en nedrans tur att solen behagade skina just detta dag – annars vettetusan.

Idag skiner solen inte.
Grått grått men veckans isande vindar har i alla fall lämnat oss.
Ikväll ska vi fira svägerska.
Ännu en gång måste jag erkänna att jag inte har hundra koll på vad sönerna roar sig med denna helg.

I övrigt
Ha en bra helg.
/Carina

Fredag en vecka senare

En vecka
En intensiv vecka
En vecka av lärande
En vecka fylld av information, direktiv, lagar, normer och  anvisningar.
Jag har sällan känt mig så förvirrad som just nu.
Förvirrad och glad.

Vad var det hon sa?
Vad var det han hette, hur gjorde man det där, hur ska man tolka detta, hur ska man göra detta och framförallt hur ska JAG klara detta?

Att åka till city innebär nya rutiner.
Med nya rutiner kommer en ansenlig tid på stadens kommunala färdmedel.
Eftersom jag inte är någon vän av stadens kommunala färdmedel och tillika en stor bilfantast funderade jag länge på att faktiskt ta bilen till stan.
En snabb överräkning senare -  bensin, vägtull och parkering och var jag tvungen att inse att min tid som bilist till jobbet var över, okej tunnelbanan here we come.

Första morgonen klev jag glatt in i tunnelbanevagnen.
Satte mig ned vid en schysst fönsterplats, tog ett djup andetag och… spya, det stank spya i hela vagnen.
Tittade mig runt och såg folk sitta där helt oberörda- själv hade jag svårt att hålla kväljningarna tillbaka och vid nästa stopp bytte jag raskt vagn.

Dag två på väg hem damp jag ner på ett säte, spanade av omgivningen och kände mig trygg, lutade huvudet mot väggen och planerade att slumra tills Högdalen.
Vid nästa station noterade jag att någon satte sig ner på det lediga sätet bredvid mig.
Sniff sniff... i min lätta slummer känner jag doften nej fel, lukten.
Lukten av riktigt dålig stinkande herrparfym.
Mannen vid min sida stank så till den milda grad att jag vid nästa stopp var tvungen att byta vagn, igen.

Vid Högdalen byter jag färdmedel till buss.
Knallar som vanligt den korta biten till hållplatsen, lutar mig mot glasväggen, låter solen värma mitt ansikte, sniff sniff… men va faaaaan det luktar spya, det stinker spya (här också), vad tusan är det för fel på människor, varför spyr de som grisar kors å tvärs???

'Denna odör har f.ö legat kvar vid busstationen under hela veckan vilket inneburit att jag fått stå en bit ifrån och med snabba kliv tagit mig fram till bussen i samma stund som dörrarna öppnas.'

Dag tre behagade en man som sannolikt inte hört talas om tvål och vatten alternativt precis sprungit maran (vilket kändes mindre sannolikt) sätta sig  bredvid mig.
Odören av svett var så pass påtaglig att det enda alternativet var att åter byta vagn.

Dag fyra byttes luktvariationen till att ha en man (ständigt dessa män...) som luktade piss på sätet framför mig, han fullkomligt stank skit å piss och det enda raka var att byta plats (vilket vid det här laget hade hunnit bli en vana).

Okej, face it jag är en doftkänslig person.
Tunnelbanan och dess klientel luktar, stinker och har en fasansfull odör.
Det är en hemsk plats att vistas på.
Då bil gick bort kvarstod alternativet pendeltåg.
Jag älskar pendeltåg.
Och att ha ett jobb.

I helgen vankas det dåligt väder, trist.
Får utnyttja det dåliga vädret genom att vara inne och vara en dålig kvinna, göra svagsinta saker, äta ohälsosam mat och dricka förkastliga mängder med vin.
Har ingen koll på Sebban (igen... skäms på mig - jag är en dålig mamma...)
Loppan hänger denna helg i Köpenhamn (stenkoll där).

Let´s go
/Carina

Fredagens kungörelse

Okej - stunden är inne.
Låt världen veta.
I am ready.
Let´s spred it out!

Hej, jag heter Carina och jag har fått ett jobb.
Alltså ett riktigt jobb.
Inget låtsasjobb, pajasuppdrag eller fantasisyssla.
Ingen visstidsanställning.
Ingen projektanställning.
Ingen provanställning.
Ingen korttidsanställning eller något säsongsjobb.
Inget bemanningsuppdrag eller någon tramsig personaluthyrning.
Nej, vi pratar ett riktigt jobb.

Alltså ett äkta jobb på en riktig arbetsplats.
Ett heltidsjobb.
Ett jobb som jag kan kalla mitt – mitt jobb!
Ett jobb som jag på egen hand sökt och på egna meriter fått.
Det är så fantastiskt.
Så underbart.
Äntligen liksom.

Dra mig baklänges.
Som jag har kämpat.
Som jag har väntat.
Som jag sökt, letat, spanat, rotat, grävt och nosat.
I sex år. Typ
Räknade ut att jag under denna tid av a-kassa och projektanställningar i runda slängar sökt ett par tusen jobb.
Japp.
Ett par tusen jobb...

Optimisten inom mig jublar och korkar upp skumpan.
Allt medan den ständige följeslagaren Herr Pessimist envist mumlar att 'när allt verkar för bra för att vara sant så är det oftast det'.
Far å flyg säger jag - denna gång är det faktiskt MIN tur!
Ingen å menar att INGEN som inte har varit jobbsökande kan förstå den känslan.
Känslan av att åter vara på banan.
Vara med i matchen.
Betyda något.
Till slut ler världen mot mig och jag sitter med ett enormt stort och smått fånigt leende på mina läppar, jag ler av hela mitt hjärta och världen ler tillbaka.
Tack!
Tack till alla som givit mig goda referenser (ni vet vilka ni är), till er som stöttat mig och trott på mig och till er som stått ut med gnällande och pipande över uteblivna anställningar å till älskade Perre. Förstås.
Ett stort jäkla tack!
Nu kör vi.

Start: Måndag
Plats: City
Lön: Jajjemen
Arbetstid: Perfekt
Potential: Bara plus
Lycka: Total

I helgen ska Perke på Aktiemöte, en regelbundet återkommande aktivitet som låter mer seriös än vad den är - säger hon som brukar köra hem resterna framåt morgonkvisten...
Sebban ska visst på dop å kolla mello (dock inte samtidigt, tror jag?!?)- been there done that liksom...
Loppan försökte jag fånga och få något vettigt ur - gick sådär...see you on Wordfeud

Soliga hälsningar
/Carina
Hon med jobb

Mitt italienska temperament

Alltså, jag kan bara inte låta bli dem.

Jag är ju fasligt barnsligt förtjust i dem.
De må vara idiotiska, helt osanna, knäppa och inte fylla någon som helst funktion.Lik förbaskat så har jag svårt att låta bli dem.

De där testerna.

Så när frågan om vilket temperament som jag hade dök upp i mitt Facebookflöde var jag ju förstås tvungen att bevisa mitt lugna och typiskt skandinaviska sätt att vara.
Här lever vi minsann inte ut i högljudda samtal, får svarta ögon eller gestikulerar vilt i galna diskussioner.
Nej, jag är en lugn och sansad människa, på gränsen till maniskt konflikträdd och ogillar skarpt att höja tonen för att inte tala om den skräck som jag känner då andra höjer tonen gentemot mig.
Döm av min förvåning då testet visade att mitt temperament var typiskt Italienskt.
Ehh italienskt?!?

Onestamente!
Alltså, helt ärligt...

Med höjda ögonbryn läste jag;

'Å ena sidan kan jag tydligen klara mig igenom de största katastroferna, men å den andra sidan kan jag bli hemskt arg över småsaker - kan ligga något i detta antagande.
Om något är väldigt viktigt för mig och jag tror på min íde behövs bara ett ord av kritik så blir jag stött, ledsen och på dåligt humör – hmm, kan tusan ligga något i detta också.
Dock har jag ett stort hjärta med mycket plats för kärlek till min familj och mina medmänniskor – japp, där träffade man rätt.'
Okej, det flyter förvisso en gnutta italienskt blod i mina ådror men jag har nog alltid haft en övertygelse om att det inte påverkar mitt sätt att vara och agera, men… ja, jag är kanske mer italiensk än vad jag tror å det känns faktiskt helt okej.
Helt fantastisk.
Assolutamente fantastico.

ArrivederciCiao
/Carina

Islossningsfredag

Jag vaknar med ett ryck.

Visst var det ett ljud?
Vrider mig mot klockan, 01.04.
Kliver ur sängen och gläntar på persiennen – lampan på baksidan har gått igång men ser ingenting.
Duns, där är ljudet igen, nu lät det som om det kom från framsidan eller var det från nedervåningen?
Står tyst, länge.
Smyger mitt tystaste mellan sovrum och fönster i vardagsrum.
Står tyst, länge - fryser.
Bestämmer mig för att det bara var inbillning eller möjligen grannens katt.
Kryper tillbaka till sängen.
Där ligger jag, stel som en fiolsträng med hörseln på helspänn och kände mig inte alls övertygad om att det hela var inbillning.

Duns, duns, duns – cheuuuzus de e någon/något?

Knuffar Perre hårt i sidan och säger med en väsande skräckslagen ton, ’Det är någon på nedervåningen’.
Perre reagerar i min värld som en drogpåverkad sengångare, alltså alldeles för långsamt, och efter vad som för min del uppfattas som en hel evighet så säger han ’Va?’
’Det är någon på nedervåningen’ upprepar jag och har noll förståelse för att han kan sova när huset i denna stund håller på att invaderas av det okända.
Perre är tyst.
Väsandes fortsätter jag att babbla på och beskriver hur rörelselampan på baksidan tänts flera gånger och hur det har låtit som om någon och i värsta fall några har öppnat och stängt skåp.
Mitt i min nu smått hysteriska uppräkning av händelseförloppet som hade föregått min kraftiga knuff brakar det till rejält från undervåningen, ’Var det de där som du hörde?’ säger han med en för mig alldeles för lugn stämma.

Exakt, säger jag och känner mig å enda sidan nöjd med att även han nu har hört att mina ljudupplevelser inte är några fantasier och å andra sida gör det mig fullt medveten om att vi nu är två som ligger vakna på övervåningen i dubbelsängen, som gud skapat oss och inte vet vad vi ska göra.
Även om nu Perre försökte verka lugn så var jag säker på att han liksom jag just nu skakade av skräck och att han i det tysta planerade hur han så tyst som möjligt skulle smyga upp och leta fram basebollträt under sängen.
Själv började jag fumla efter mobilen redo att slå 112.
Pang – där var ljudet igen å igen å igen.
Tjoff  - där smackade ljuset igång på baksidan.
Skräcken välde över mig.
Tystnad.
’Det är isen’, säker Perre efter att på 'Perrevis' ha analyserat situationen.
Det är plusgrader ute så all snö och is från taket dunsar ner, det är det som låter - förklarar han lugnt.
Är du säker?, undrar jag.
Japp, säger han, vänder sig om och inom någon minut hör jag djupa snarkningar.

Åhh, vad det kan vara skönt med fakta ibland.
Men trots denna logiska information levde skräcken kvar inom mig.
Har den väl bitit sig fast så har min fantasi party. I flera timmar härjade den fritt och ohyggliga scener spelades upp innan förnuft och logik åter fick fotfäste.
Sömnen kom tillslut då all is och snö hade behagat lämna vårt tak.

Annars har jag mest var sjuk i veckan.
En sällan skådad förkylning inkluderad hosta från helvetet.
Nu har jag dock lämnat över den stafettpinnen till Perke.
Imorgon är det secket för sista gången denna säsong (inser i skrivandets stund att det faktiskt kan vankas något slags kvalspel - note to myself, kolla upp det).
Son den yngre hade tydligen inga planer och den äldre har jag glömt att ringa (note to myself two, ring Sebban).

Bästa hälsningar
/Carro
Den skräckslagne

Bucketfriday!

Va… har du ingen Bucketlist!?!
Uttalandet kom från en yngre kollega.
Näe, svarade jag förvirrat och mina tankar gick till fenomenet Icebucket som huserade för något år sedan.

Men guuu… de har väl aalllaa, suckade den yngre kollegan.
Tänker att vad tusan ska jag med en ishink till !?!
Alltså, man måste ju ha planer liksom… fortsatte kollegan.
Klart man måste, sa jag och insåg att vi inte talade om en hink med iskallt vatten utan om en lista med saker att fylla sitt liv med.

Så du har ingen Bucketlist?, upprepade kollegan.
Njae, svarade jag och kände mig mycket gammal.

Därefter började kollegan ihärdigt och med stor entusiasm rabbla upp allt som fanns med på hennes lista.
Resor, äventyr och upplevelser blandades med strapatser och riskfulla uppdrag.
Jag stod kvar, låtsades som om jag både hörde och var intresserad men inget var sant.
Istället lät jag min egen fantasi dra iväg.

När jag för första gången hörde uttrycket ’Bucketlist’ tycket jag att det lät som en strålande idé.
Klart som tusan att jag skulle ha en Bucketlist.
Guuu vad coolt...
En Bucketlist borde ju alla ha.
Det borde liksom ingå som en livsstandard.
Punkter att pricka av för att i livets slutskede kunna säga att ’Yes I did it’
Glädjen rullade över mig och tankarna började likt en tornado snurra i skallen.
Jag skulle nu äntligen skriva ner de där sakerna som man annars bara snackar om.
Kände att listan kunde bli hur bra som helst.

Den första punkten jag kom på var att jag skulle lära mig sjunga.
Jag har alltid imponerats av de som kan sjunga, Perre tillexempel.
Sjunger heller än bra och efter några snygga påpekanden om just detta från ovan nämnda man så tillämpas denna konstart endast i ensamhet.
Drog en truddelutt och kände mig nöjd.
Men sen tog det stopp.
Klurade, fnulade och tänkte.
Seriöst.
Tvivlet började väckas.

Vad skulle jag med en sån lista till ?!?
Vad fanns där inom rimliga gränser att göra?

Sannolikheten att jag skulle ens kunna genomföra en hundradel av en sådan lista var helt osannolik.
Att skapa denna lista började vid det här laget kännas både patetiskt och rätt fånig.
Jag som är en riktig fegusling,  hysteriskt mörkrädd och inte klarar mig många timmar utan min älskade pincett och förstoringsspegel - vad skulle jag kunna genomföra mer än just lära mig att brista ut i rätt tonart tillsammans med Ted och Sol, vind och vatten.

Trams tänkte jag!
Varför skapa en lista som gör att man resten av livet kommer gå runt och ha dåligt samvete över saker som man vid ett svagt ögonblick lovade sig själv att göra.
Ähh, vi kan nog ha det bra här i jordelivet utan en massa måsten.
Det finns nog av dem som det är.
Sången får således fortsatt avnjutas i duschen.

Ha en bra helg på er
/Carina

Fredagskliv

Ibland vill jag bara hoppa av.
Kliva av livet.
Inte vara med längre.
Gräva ner mig.
Leva som eremit eller emigrera till söderhavet.

Eftersom jag har en sjukt livlig fantasi blir mina tankar ofta till min verklighet.
Självklart på gott och ont.

Extra jobbigt blir det då saker och ting inte går eller blir som jag tänkt och hoppats på.
Har min ostyriga men ändock kreativa hjärna dessförinnan blommat ut och skapat en konstgjord sanning, en hoppfull framtid och en lovande glädje blir alltid fallet ner på jorden så mycket hårdare.
Ena sekunden kan jag bubbla av förtjusning och upprymdhet för att i nästa inse att jag inte har någon plats här.
Det är fullt.
Lite som leken 'hela-havet-stormar', ni vet när man går runt ett gäng med stolar och när musiken tystnar finns inte plats för alla.
Det som jag uppfattar som min position visar sig hela tiden vara upptagen av någon annan eller om den ens har funnits.
Och så får jag börja om.
Hittar tusan inte min plätt, det ställe där jag kan göra nytta eller en den punkt där jag känner den uppskattning som jag emellanåt faktiskt känner att jag borde vara värd.
Jag söker och söker, spanar, rotar, gräver och letar.
Vrider och vänder på mig.
Försöker vara mig själv och försöker vara till lags.
Går min egen väg och försöker passa in.
Det blir liksom svårare ju längre jag lever.
Och jag som var övertygad om att det skulle precis vara tvärtom.

Vill jag prata så skvallrar jag
Vill jag diskutera så gnäller jag
Vill jag vara vuxen känner jag mig som ett barn
och vill jag vara liten känner jag mig gammal.

Ähh, sådär känner väl alla ibland.
Tvivlandes och osäkra.
Kan hända.
Men nu är det jag.
Och nu är det nu.

Å det mesta känns skit.

/Carina
Den dystra

Happy Valentine

För lite Valentinefeeling - Klicka här!

En fredag för de ensamma

Ja de e Carina!
Hej, jag ringer från Åkerby Herrgård och jag tänkte kolla vilken tid ni kommer anlända hit ungefär?
’Framåt fem’ – svarar jag och tänkte att det var en oerhört god service att kolla ankomsttid.
Önskar ni äta middag ikväll? – frågar damen i telefon.
’Hmm, ingen aning’ – svarar jag sanningsenligt eftersom vi faktiskt inta hade tänkt så långt.
’Det kanske vi kan bestämma när vi kommer fram?’ – undrar jag diskret.
Det går utmärkt, svarar den trevliga damen.
’Vilken tid stänger köket?’ – frågar jag å tänker att vi inte vill vara till besvär.
Hmm… kvinnan i telefonen dröjer något med svaret innan hon förkunnar att vi kommer att vara de enda gästerna så köket stänger då vi bestämt oss för om vi önskar middag eller ej.
Enda gästerna !?!
Jag sa ingenting, tackade för samtalet och lade på luren med en förunderlig min.
Tittar på Perre och berättar med en fnissande stämma att vi kommer att vara de enda gästerna, själva på hotellet liksom.

Min fantasi börjar genast skena iväg.
Den ena skräckscenen efter den andra rullar för mitt inre upp.
Ser den gamla herrgården där slottsfrun dog som änkefru i unga år och där hon nu lär gå igen när mörkret faller på och tystnaden ligger som ett stort vadd över bygden.
Plötsligt går det upp för mig att det dessutom denna helg är fredagen den trettonde, ett datum som även för en jordnära host host person som jag känns extra spänningsfylld.
Jösses, vart skall detta sluta…

Vi anländer till den vackra gamla herrgårdsbyggnaden.
Den ligger där, stilig och skön tronandes över bygden med sin över 100-åriga historia.
Månen lyser över den snöbelagda isen på Fåsjön och en strykkatta smiter runt hörnet.
Huset ser mörkt och övergivet ut.
Mäktigt.
Vi kliver ur bilen och går upp för trappan, trycker ner handtaget på den stora dörren.
Den är låst.
Hmm, märkligt.
De visste ju att vi skulle komma.
Vi tittar oss lite förvirrat omkring.
På dörren står en stor lapp om att reception och boende hittar vi i det huset som ligger en bit bort, mot höger.
Vi tittar bort och ser ett monument alla sent 70-tal, en byggnad som påminner om värsta sortens arkitektur.
Ni vet det årtionde då orden elegans, vackert och estetiskt var utplånade ur den svenska ordlistan och de hetaste inredningsdetaljen var plast och metall och det mesta ingick i färgskalorna brunt, orange och gult.
Besvikelsen drar som en isande februarivind över mig.

Vi checkar in och får ett rum som påminner om en dokumentär från kalla kriget, vi äter en middag värdig en bättre landsvägskrog och avslutar kvällen sippande ett glas vin sittandes i bastanta korgstolar i en relaxavdelning som skulle anstått vilken mexitegelvilla alá 80-tal som helst.
Ensamma.
Helt ensamma.
Ingen sekelskiftesmiljö, inget bibliotek som doftade malmedel,  ingen schysst chesterfieldfåtölj att dyka ner i, ingen öppen brasa och långt ifrån någon stämningsfull romantik.
Men vi var ensamma.
Definitivt helt ensamma.
Ensamma, solokvist och avskilda.

Möjligen lite lyxigt.
Möjligen lite märkligt.
Fast mest väldigt overkligt.
Å ensamt.

Romantikerna
/Carina
& Perre

Time to Catch up!

Köpte ni enkelbiljett till Spanien eller???

Frågan kom i ett SMS.
Det med anledning av den långa avsaknaden av Fredagsmail.

Å nej – ingen enkelbiljett.
Om det vore så väl liksom…

Jag log, kände mig smickrad och tänkte att det faktiskt är dags att göra en sammanfattning eller åtminstone ge ifrån sig något slags livstecken.
Okej.
Kör en resumé.
Ömma modern skulle fylla 75.
På sedvanlig manér önskade hon sig ingenting och ville absolut inte bli uppvaktad.
Yeah right....vis-av-erfarenhet-visste-jag-å-brorsan-att detta-inte-var-sanningen.
Att låta denna dag passera som en av andra födelsedagar skulle troligen betyda att vi skulle bli arvlösa och fördömda för resten av våra liv.
Man skulle också kunna säga att ’genom andra känner man sig själv’, host host... (bara så ni vet å riktar mig främst till släkt å vänner).

Med denna vetskap påbörjade vi vår planering redan i september.
Självklart helt utan mammas vetskap.
När hon önskade diskutera den kommande högtidsdagen suckade jag mest tungt och visade med all tydlighet att ’ja, du vill ju inte ha något särskilt så, så får det bli’

I lönndom planerades de dock för både festligheter och resa.
Jag kontaktade vänner från när å fjärran och bokade biljetter till sol och värme.
Brorsan bokade officiellt upp sig på annat den aktuella helgen och istället skulle vi – de närmst sörjande kommer över på en informell middag  helgen innan.
Men det kom några fler.
Ganska många fler faktiskt.
Tror att vi satte ett inofficiellt rekord av människor per kvadrat, det för en tvåa i Näsby Park.
Detta var alltså del 1.
I slutet av kvällen överlämnades således del 2, en gåva som berättade att hon på onsdagen skulle bli upphämtad för vidare färd mot okänd ort.
Tyvärr skulle inte bror med familj kunna medfölja utan hon skulle få hålla tillgodo med mig och Perre.

Onsdagen kom.
Vi hämtade upp henne och tog oss till Arlanda.
Först när vi skulle gå på planet droppade vi resans mål, Malaga.
Torsdagen kom.
Torsdag var likamed själva födelsedag.
Vi drack cava till frukost, cava till lunch, cava till mellanmål och mådde gott.
Tog oss tillbaka till hotellet för en stunds vila innan vi skulle mötas upp för middag på stan.
’Okej mamma, vi knackar på runt 19.00’
Dags för överrasktning del 3.
I smyg hade nu brorsan med familj landat och tagit in på samma hotell.
19.00, samlades vi under massor med fniss utanför mammas hotellrum, knackade på och brast ut i underbar skönsång ’Jaaaa må hon leva, jaaaa må hon leva…’.
Behöver jag nämna hennes reaktion?

Frid å fröjd.
Mamma mådde gott.
Solen sken och fredagen kom.
Allt var nästan perfekt.
Säger nästan eftersom det fattades två ynglingar för att vår lilla släkt skulle vara komplett.
Vi vandrade runt staden, satte oss på härliga utecaféer, drack mer cava, åt gott och mös i massor.

Framåt eftermiddagen intog vi ett torg i stadens mitt.
Satte oss ner för att avnjuta lite mat.
Vi var noga med att placera mamsen med ryggen mot torget.
Dags för överraskning del 4.

Efter en stund kommer de två, mina kära söner – Sebban och Loppan.
De ser oss.
Smyger sig fram.
Leopold med en karta i högsta hugg lägger handen på axeln på mamma och säger på bruten engelska, 'Excuse me, do you know the way to Täby?’
Mamma tittar på ynglingen med svarta Ray Ban Wayfarer, tittar på oss och säger ’Jag tycker att han säger Täby!’
Hon tittar tillbaka upp och inser att där står de, hennes förstfödda barnbarn Sebastian och Leopold.
Skaran var komplett.

Ja jädrar i havet vad detta blev lyckat.
Jag njuter fortsatt av att tänka tillbaka på resan.
Att för några dagar hänga med sin närmsta familj måste vara bland det bästa som finns på moder jord.
Heja släkten
/Carina

Mamma 75!

Idag fyller min mamma 75 år.
I lördags firade vi mamma med en överraskningsfest!
Officiellt så skulle endast jag å brorsan med familjer hem till henne för en enklare middag.
Att vi var tvungna och fira henne redan då var (åter officiellt) för att Perre skulle jobba torsdag, fredag och brorsan med familj skulle bort.
Vad hon inte visste var att det skulle dyka upp dryga 20 pers till och vad hon inte heller visste var den present som vi skulle ge.
Nedan ser ni delar av den.
Och i skrivandes stund sitter säkerligen mamsen med en färgglad drink i näven och njuter av sol, värme och ett fantastiskt trevligt sällskap.

Marietta

Till vår älskade Mamma – Mormor – Farmor & Svärmor

 

Nu du sjuttiofem ska fylla, å vi dig lite speciellt tänkte hylla.

Du har ju nu hunnit en bit på livets långa färd,
klart det ska firas för det är du värd.

Hemma ska du inte längre vara, utan ut i världen du ska fara.

En tur med flyg ut i det blå, mot hemlig ort resan gå.
Inte så långt, inte så nära, gåvan är från dina nära och kära.

Till varmare breddgrad ska vi dra, där ska vi ha det riktigt bra.

Vi tror att detta blir alldeles rätt, för på resmålet är det lagom hett.

Maten kan vi låta lagas av andra, och ingen kan väl oss för det klandra.

Allt är betalt och klart, detta hela blir helt underbart.

 

I gott sällskap ska det ske, för Perre å Carina ska oxå me’.

De övriga tyvärr kunde ej närvara,
så du får nöja dig med dessa två bara.
Du får dras med dem allena,
men med på presenten är även Hasse & Helena.

Och vi kan lova dig att, du finns i deras tankar dag som natt.

 

På med brillorna och fram med kjolen,
nu lämnar vi snön och flyr mot solen.

Så packa nu väskan för på onsdag ska vi fara,
här i kyliga norden kan ju ingen vara.

 

Nu väntar några dagars härligt liv, för här kommer allt vara all-inklusiv.

Långt från slasket ska vi snart, frågan är nu bara - vart?

 

Kram å Grattis
önskar
Carina & Perre
Sebastian & Leopold
Hasse & Helena
Victor & Albin

 

 

 

 

 

Håll till höger!

Men vaff...Uttrycket (och en betydligt starkare variant) används allt som ofta - dock mer av Perre än av mig...

Det finns ett ämne.
Ett ämne som tenderar att engagera mer än något annat diskuterbart under de senaste tjugofem åren.
Ett ämne som ständigt och jämt diskuteras, dissekeras och avhandlas.
Ett ämne som what so ever som engagerar, fängslar, fångar och intresserar.
Ett ämne som alltid är lika aktuellt hemma vid matbordet.
Ett ämne som ligger Perre så varmt om hjärtat att få saker kan konkurrera.Ämnet är trafiken i allmänhet och det faktum att folk som inte har förstått vikten av att inte hålla till höger borde inte få bege sig ut i trafiken alls.
Basta!

Så som den hängivna och solidarisk hustru jag är så tänkte jag nu passa på att delge er nedanstående artikel som jag kände på ett bra sätt beskrev vikten av att hålla till höger.

Det finns egentligen två typer av bilförare på en motorväg:
1) De som hela tiden irriterar sig på folk som kör långsamt i vänsterfilen.
2) De som hela tiden kör långsamt i vänsterfilen utan att tänka på det.För alla som befinner sig i grupp 2 kan vi dra lite fakta kring vad ni ska fundera på.
I Sverige ska man enligt trafikförordningen köra till höger:
”Vid färd på väg skall fordon föras i det körfält som är längst till höger i färdriktningen och som är avsett för fordonet”.
Det innebär förstås inte att man inte får befinna sig i vänsterfilen, eller mittenfilen när det är fler filer (problemen är faktiskt större vid trefiliga motorvägar) men att man ska befinna sig där så kort tid som möjligt.

Men är det verkligen så många som kör i fel fil?
Ja, problemen blir faktiskt vanligare enligt polisen
Så varför ska du inte köra långsamt i vänsterfilen?
1) Du kan få böter.
Särskilt vanligt är det inte eftersom trafikpoliser oftast prioriterar andra brott, men det har börjat ges ut böter. Till exempel på den trefiliga motorvägen mellan xxx och xxx har polisen bötfällt flera bilister som kör för långsamt i mittenfilen.
2) Det stoppar upp trafiken och gör troligen att alla är mindre säkra.
Forskning visar att trafikstockningar uppstår på grund av överraskande få bilar men effekterna sprids ut och blir stora. En bil som kör långsamt i vänsterfilen tillsammans med en annan långsam i högerfilen skapar fort problem som multiplicerar sig bakåt.

Nu hävdar vissa förstås att om de håller hastighetsbegränsningen exakt så behöver de inte flytta på sig och genom att hålla exakt hastighetsbegränsning så bromsar de potentiella fortkörare och gör trafiken säkrare.
Men baserat på forskning om hur olyckor inträffar så stämmer inte det. Att sakta ner farten och byta filer verkar faktiskt farligare än att köra för fort. Att byta fil orsakar nästan 10 procent av alla olyckor på motorvägar i till exempel USA.
Samt att den största anledningen till olyckor inte är hög hastighet men att man avviker mycket från övriga trafikanters hastighet.
En bil som kör 10 km i timmen långsammare än övrig trafik löper större risk att hamna i en olycka än en bil som kör 10 km i timmen fortare än övrig trafik.
Om långsammare förare finns i både vänster och höger fil kommer snabbare förare att köra fram och tillbaka mellan filerna. Men om de långsammare hela tiden befinner sig i högerfilen kan en snabb förare passare flera bilar på en gång och minska byten av fil som är en hög riskfaktor för olyckor.'

Så se för tusan till att håll till höger
/Carina

Första fredagen år 2015

Dra mig baklänges.
2015 – alltså 2015!
Siffrorna känns helt overkliga, som något ur en science fictionbok.

Ett årtal hämtat från framtiden – obehagligt på något sätt.

Fasiken, det var ju inte länge sedan jag var framtiden.
Och här står jag nu och fortfarande undrar över vad jag ska göra när jag blir stor.
Hallå!
Vart tog tiden vägen?

  

I sann nytt-år-å-oskrivet-blad-anda klurade jag på om jag skulle avge några nyårslöften.

Självklart Sickan, det gör jag ju varje år.
Finns det liv finns det hopp liksom.
Om jag håller dem?
Hmpf, nja… det med en mycket begränsad framgång.

Men jag är ju inte den som ger upp - host host…
Tror att jag ska ta upp det gamla löftet om att  förändra min livsstil.

Ni vet klassikern om att äta sundare, motionera mera, dricka mindre och utveckla mina dolda talanger.

Så jag ska hädanefter bara köpa ekologiska viner, äta svenskt kött och närodlade grönsaker.
Och så ska jag motionera mera.
Jag ska inte be Perre ta med saker till övervåningen utan vackert gå i trapporna själv när jag behöver något.
Det här går ju lysande.
Och så var det de där med dolda talanger.
Har jag några sådana överhuvudtaget?
Tänker så att de gråa håren får förnyad växtkraft.
I svagsinta stunder brukar jag inbilla mig att det i min rundnätta kropp bor en dold atlet, en blivande radiopratare eller en fantastisk författare (noterar att de två sistnämnda alternativen inte har särskilt mycket med vältränade atleter att göra).
Jag låter fantasin skena iväg i tankar om att hitta just min nisch i livet, att hamna rätt, finna den rätta hobbyn, fastna för yoga, bli en blivande guru med svaret på allt, hitta det rätta jobbet eller ännu bättre att det rätta jobbet hittar mig.
Ruskar på mig och inser att dagdrömma och att avge ett nyårslöfte inte är samma sak.

Ähh bara jag slipper fler ryggskott och håller mig hyfsat frisk och kry så är det väl rätt okej.
Det finns ju alltid de som har det värre, hmpf...

Fast egentligen tror jag inte på att börja året med en massa löften och tvång.
Fy fabian – ju fler löften dess större risk för att man bryter dem.
Nej ett nytt år skall börjas i glädje, med glädje, god mat (närodlad) och gott vin (ekologiskt) - och det där andra, det får komma med tiden...

God fortsättning på er alla
/Carina
Drömmaren

2014 is so much last year - happy new year and welcome 2015

http://www.jibjab.com/view/kJw3rJdRQp-_mG5IeUmg7Q

God Jul alla Jullovers!

Klicka på bilden för lite mer julstämning!

Julehyfs

Tjooff – den vassa armbågen träffar mig mitt i solarplexus.
Jag viker mig och tittar förbluffat på den skrynkliga gamla damen till höger om mig.
'Man ska inte knuffas' snäser hon åt mig.
Själv tappar jag fattningen totalt och säger lätt flämtande ’De var inte jag’ (för det var inte jag).
'Skyll inte ifrån dig', väser damen samtidigt som hon slänger ut sin arm mot magtrakten på mig igen.
Men istället för att bli ursinnigt förbannad känner jag hur ögonen tårfylls och jag säger igen ’Men alltså det var inte jag’ (för det var verkligen inte det).
Ser på den gamla damen, kort och benig, skrynklig som ett russin och kläder som sett sina bästa dagar. Av hennes blick att döma var hon i skick dela ut fler smockor om bara lusten föll på.
Med en tår trillandes ner för kinden skyndar jag mig vidare i  folkvimlet.
Jag valde att inte bli upprörd, bara ledsen – det var liksom en sådan dag.

Julen är här.

Vare sig vi vill det eller inte så är det ett faktum.
Ja - Julen är här.

Själv har jag inte köpt en enda klapp.
Inte en endaste – funderar allvarligt på att hoppa över allt klappande...
He he, trodde ni på den?
Det skulle ju innebära att jag inte heller skulle få några klappar, och det skulle se ut det.
Klart som tusan att vi ska ha lite klappar.
Ingen jul utan paket under granen. Liksom.
Fast jag har ännu inte köpt några klappar å de e alldeles sant det.

Problemet är inte brist på julklappsuppslag utan avsaknad av resurser att inhandla dem.
Första lönen dimper väl sannolikt inte ner förens den 23:e. Halleluja...
Så i gammal sann jultraditionsanda lär jag likt en skållad iller fara fram butik in och butik ut - denna dag före dopparedagen. Å andra sidan går det då att fynda. Faktiskt.
Av erfarenhet vet jag att butikerna brukar vara rätt folktomma och i butikerna börjar man så smått sina reamärkningar.

Har alltid varit en juleälskare av rang.
Märkligt nog är ingen av mina söner det.
Funderar mycket över hur det har blivit så.
Klappar, tomtar och hysteriska julsånger i all ära – men det enda jag egentligen vill och önskar är…
Att vi ska tycka om varandra, krama varandra, hänga med varandra och bry oss om varandra.
Jag önskar att vi ska låta kärleken strömma över dem som vi anser vara förtjänta av den, lite spiller alltid över på dem som vi kanske inte tycker förtjänar den men tänk då att du faktiskt har gjort världen till ett lite bättre ställe...
Ta det lugnt, ta det coolt och med gott samvete få dyka ner i soffan – sova, slappa och njuta.
Det blir jul även utan hemlagade köttbullar, kalla grisfötter och långkokt julskinka.
Jag vill bara att alla ska göra det som känns bra och tänker då inte på de i mina ögon helt idiotiska att åka till varmare breddgrader.

Stäng av alla julgrinchens som envisas med att dissa julen.
Vänd ryggen åt dem som går runt och blir kränkta över all kommersialism.
Jisses, nog har vi ett hjärta stort nog att rymma denna härliga högtid en gång om året.
Håll i, härda ut och boosta med varma leenden.

Stå upp för julen.
Det är den värd.
Den blir ju liksom precis exakt det man gör den till

Såja - då har jag spridit lite julevangelium alá Carro över er.
God Jul till er alla
/Carina
Julspridaren