Perfekt fredag!

Jag vet inte hur det är med er.
Men jag vet hur det är med mig.
Ibland stöter jag på människor som jag vill vara.
Ni vet, en sådan där perfekt, gruvligt trevlig, mjuk, speciell, spontan på ett härligt sätt och allmänt vänlig person.

En människa som liksom inte har antydan till något ont i sig.
En människa som typ alla bara vill vara.

För det finns, de där som alla önskar vara vän med.
En människotyp som man automatiskt respekterar och tycker om.
Tänker inte på de där coola typerna från plugget utan mer ur ett vuxenperspektiv - alltså den vuxna som jag alltid velat vara men som jag aldrig blev.
För de finns - de finns lite överallt.
I grannskapet, på arbetsplatsen och i vänkretsen.
Minns en arbetskamrat.
I mitt huvud gick hon under benämningen ’Fröken Perfekt’
Hon var sval, smal, söt, vältränad, smart och skärpt.
Hon hade ett klingande skratt, ett fantastiskt leende och lyckades alltid säga något välbetänkt på rätt ställe.

Ofta tänker jag på dem.
De som i jämförelse framstår som rent ljuvliga varelser helt utan fel och brister.
Jag ser dem överallt.
Beundrar dem.
Undrar hur de gör.

Jag önskar att jag var som dem.
En av de kloka, trygga, förståndiga och rättrådiga.
En person som alltid stod rakryggad och som visste vad jag tyckte och alltid kunde motivera varför.
En vänligt sinnad själ som folk alldeles automatiskt tydde sig till vid med och motgång.
Någon som kunde hålla sig lugn och diplomatisk när diskussionerna går heta.En som aldrig tog strid utan något på fötterna.Någon som tänkte först och talade sen.
Någon som vågar vara ärlig utan förbehåll.
Någon som karaktärsfast vågar erkänna sina misstag och kan skaka av sig kritik och suga i sig beröm.
En som alltid har ett leende till övers och som utan att blinka ställer upp för sina vänner, kollegor och kamrater.
En medborgare som är mjuk till sinnet, flexibel i sin tankegång och som har förmåga att lyssna och ta till sig andras problem utan att alltid kunna lösa dem.
Någon som känner engagemang, är noggrann, är språkkunnig och ifrågasättande på ett klokt och sunt sätt.
En person som är glad i hjärtat, klipsk i skallen, insiktsfull och fullkomligt älskar alla former av fysisk aktivitet.
En kvinna som andra bara spontant gillade.
Åhhh vad jag skulle vilja vara en sån.
En av dem.
En av de där perfekta.

Har missat att prata med Sebban (skäms lite).
Loppan hänger med Maxan (next stop Stureplan).
Pelle å jag ska julpynta hela helgen (fast det vet han inte ännu...)

Over and out
/Carina
Den not så perfecta

Stolen friday!

Det är fult att stjäla.
Men ibland får man.
I alla fall om det är för en god sak.
I detta fall stjäl jag så det visslar om det - men kunde inte låta bli.
I brist på egna ord snor jag Expressens debattör Jonas Anderssons ord (med en viss egen touch).
Kunde inte låta bli liksom.

För jag erkänner.
Jag är en otäck och hemsk människa.
Jag gör nämligen skillnad på folk och folk.
För mig är inte alla människor lika mycket värda, eller jo - fast ändå inte.
När jag går omkring på stan eller är på jobbet så känner jag inte en instinktiv och obegränsad människokärlek. Jag kan bry mig så där lite lagom men de flesta människor väcker inga känslor alls hos mig, och har rent krasst inget större värde för mig. Jag älskar dem inte, hatar dem inte – jag bara inte bryr mig speciellt mycket om dem.
Självklart vill jag dem inget ont, och det bästa är förstås att det ska gå bra för dem i livet! Att de ska undvika svåra sjukdomar, inte bli utsatta för våld eller övergrepp. Att de ska ha en trygg uppväxt, en god ekonomi, sunda intressen (eller osunda så länge det inte skadar någon annan). Att de ska hitta kärleken, oavsett i vilken färg eller form den kommer.

Jag går inte heller omkring och delar ut alla mina pengar till vem jag än möter.
Det händer att jag skänker pengar till välgörande ändamål som typ Cancerfonden, Rosa bandet eller Läkare utan gränser.
Kanske köper jag en dyr salami eller en rökt lax för att stötta en grannunges innebandylag. Men överlag tycker jag nog att pengar som jag tjänat, i högre utsträckning är mina än någon annans.
Istället väljer jag att ställa grupp mot grupp i väldigt hög utsträckning, och den grupp jag i första hand prioriterar är min familj. Det handlar förstås mycket om grundläggande saker som mat, boende, mediciner och aktiviteter. Men ibland även direkt onödvändiga saker som restaurangbesök, SPA-besök och semesterresor.

Om någon i mitt hushåll, något av mina vuxna barn, eller kanske till och med någon i min närmsta bekantskapskrets skulle drabbas av ekonomiska svårigheter, så skulle jag absolut kunna tänka mig att prioritera om lite för att hjälpa till. På något sätt är det liksom lättare att hjälpa människor som står mig nära, som jag känner och som jag bryr mig om personligen.
Förvisso går en inte alls oansenlig del av mina pengar via skatter och avgifter direkt tillbaka till stat och kommun, och hur de pengarna ska förvaltas och fördelas kan jag förstås bara påverka vart fjärde år. Eller påverka vet jag inte, den enskilde väljaren har väl i det närmaste reducerats till politisk rekvisita nu för tiden.
Att stat och kommun lånar pengar av skattebetalarna och enligt samhällskontraktet sedan förvaltar och fördelar dem till gagn för medborgarna och enligt medborgarnas önskemål, det kan jag köpa. I alla fall till en viss gräns.
Och i den subjektiva gränsen går min egoism igen.
Jag tycker att svenska staten i första hand har skyldigheter gentemot de svenska medborgare och skattebetalare som de lånar pengar av. Inte mot de 7 370 000 000 människor som inte är medborgare i Sverige, som inte betalar skatt i Sverige och som inte är en del av det svenska samhällskontraktet.
Inte för att övriga 7 370 000 000 inte är födda med samma objektiva människovärde, utan helt enkelt för att de inte i någon del tillhör det svenska samhället. Det är precis samma princip som får mig att betala för min familj, men inte för familjen i grannhuset (förutom köpet av den där dyra salamin och rökta laxen då) – bara i större skala.

Jag accepterar samhällskontraktet och det höga skattetrycket, under förutsättning att staten och kommun upprätthåller sjukvården, tryggheten, säkerheten, socialförsäkringssystemet. Att upprätthåller lag och ordning via polis och domstolar, fungerande infrastruktur, försvar. Och att man har en fungerande migrations- och integrationspolitik som inte äter upp hela statsbudgeten och påverkar alla andra områden.
Gör staten inte det är det bara att acceptera att det är var och en för sig.
Från stat till klan.

Det mesta lånat/stulet/snott av
Jonas Andersson
Ungdomspedagog och debattör

Så som det var sagt, ungefär
Å alá Carina