Men ibland får man.
I alla fall om det är för en god sak.
I detta fall stjäl jag så det visslar om det - men kunde inte låta bli.
I brist på egna ord snor jag Expressens debattör Jonas Anderssons ord (med en viss egen touch).
Kunde inte låta bli liksom.
För jag erkänner.
Jag är en otäck och hemsk människa.
Jag gör nämligen skillnad på folk och folk.
För mig är inte alla människor lika mycket värda, eller jo - fast ändå inte.
När jag går omkring på stan eller är på jobbet så känner jag inte en instinktiv och obegränsad människokärlek. Jag kan bry mig så där lite lagom men de flesta människor väcker inga känslor alls hos mig, och har rent krasst inget större värde för mig. Jag älskar dem inte, hatar dem inte – jag bara inte bryr mig speciellt mycket om dem.
Självklart vill jag dem inget ont, och det bästa är förstås att det ska gå bra för dem i livet! Att de ska undvika svåra sjukdomar, inte bli utsatta för våld eller övergrepp. Att de ska ha en trygg uppväxt, en god ekonomi, sunda intressen (eller osunda så länge det inte skadar någon annan). Att de ska hitta kärleken, oavsett i vilken färg eller form den kommer.
Jag går inte heller omkring och delar ut alla mina pengar till vem jag än möter.
Det händer att jag skänker pengar till välgörande ändamål som typ Cancerfonden, Rosa bandet eller Läkare utan gränser.
Kanske köper jag en dyr salami eller en rökt lax för att stötta en grannunges innebandylag. Men överlag tycker jag nog att pengar som jag tjänat, i högre utsträckning är mina än någon annans.
Istället väljer jag att ställa grupp mot grupp i väldigt hög utsträckning, och den grupp jag i första hand prioriterar är min familj. Det handlar förstås mycket om grundläggande saker som mat, boende, mediciner och aktiviteter. Men ibland även direkt onödvändiga saker som restaurangbesök, SPA-besök och semesterresor.
Om någon i mitt hushåll, något av mina vuxna barn, eller kanske till och med någon i min närmsta bekantskapskrets skulle drabbas av ekonomiska svårigheter, så skulle jag absolut kunna tänka mig att prioritera om lite för att hjälpa till. På något sätt är det liksom lättare att hjälpa människor som står mig nära, som jag känner och som jag bryr mig om personligen.
Förvisso går en inte alls oansenlig del av mina pengar via skatter och avgifter direkt tillbaka till stat och kommun, och hur de pengarna ska förvaltas och fördelas kan jag förstås bara påverka vart fjärde år. Eller påverka vet jag inte, den enskilde väljaren har väl i det närmaste reducerats till politisk rekvisita nu för tiden.
Att stat och kommun lånar pengar av skattebetalarna och enligt samhällskontraktet sedan förvaltar och fördelar dem till gagn för medborgarna och enligt medborgarnas önskemål, det kan jag köpa. I alla fall till en viss gräns.
Och i den subjektiva gränsen går min egoism igen.
Jag tycker att svenska staten i första hand har skyldigheter gentemot de svenska medborgare och skattebetalare som de lånar pengar av. Inte mot de 7 370 000 000 människor som inte är medborgare i Sverige, som inte betalar skatt i Sverige och som inte är en del av det svenska samhällskontraktet.
Inte för att övriga 7 370 000 000 inte är födda med samma objektiva människovärde, utan helt enkelt för att de inte i någon del tillhör det svenska samhället. Det är precis samma princip som får mig att betala för min familj, men inte för familjen i grannhuset (förutom köpet av den där dyra salamin och rökta laxen då) – bara i större skala.
Jag accepterar samhällskontraktet och det höga skattetrycket, under förutsättning att staten och kommun upprätthåller sjukvården, tryggheten, säkerheten, socialförsäkringssystemet. Att upprätthåller lag och ordning via polis och domstolar, fungerande infrastruktur, försvar. Och att man har en fungerande migrations- och integrationspolitik som inte äter upp hela statsbudgeten och påverkar alla andra områden.
Gör staten inte det är det bara att acceptera att det är var och en för sig.
Från stat till klan.
Det mesta lånat/stulet/snott av
Jonas Andersson
Ungdomspedagog och debattör
Så som det var sagt, ungefär
Å alá Carina
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar