Sumpanfredag.

Tjoff, bang, smack.
In my face – rakt i ansiktet!
Bara sådär.
Man får liksom aldrig vara riktigt glad.
Sumpan strikes back.
By by city.
Hello Sundbyberg here I come again…
It´s not funny.
It´s not funny at all.
Nixpix -  inget roligt alls alltså.

Efter ett antal glada månader mitt i smeten med storstadens puls runt husknuten, ett skönt tempo och den intensitet som utmärker en metropol så meddelade ledningen att våra förträffliga lokaler skulle renoveras.
Renoveras???
Varför det?
I mina ögon hade vi fantastiska lokaler.
Och det handlade inte om någon liten lätt färgförändring utan en total utrensning väntade.
’Så under tiden kommer ni bli evakuerade!’
Jaha, evakuerade – den har man ju hört liksom.
Jag svor inombords och började ana ugglor i mossen.

En tid senare föll domen.
Vi ska under tiden våra lokaler renoveras sitta i Sundbyberg.
Ni hörde – S u n d b y b e r g ! ! !
Okej, att smacka upp lite väggar, slänga på lite färg och snickra nya utrymmen kan väl inte ta så lång tid – tänkte jag och försökte febril tänka positivt.
’Vi beräknar att renoveringen kommer att ta upp till två år’
Jag beklagade mig, jag jämrade mig, jag sörjde och idkade självömkan i stora mått.
Jag svor, jag grät och min värld gick under.
Med sorg insåg jag att jag snart var tillbaka till den förort som jag för något år sedan med hoppsasteg lämnade till förmån för den kungliga huvudstaden.

Sumpan är liksom inte min grej…

Jag gillar det inte.
Egentligen gillar jag ingenting norr om Norrtull -  jag känner mig vilsen och förlorad.
De må krylla av butiker och växa restauranger som svampar ut jorden.
Det finns gamla hus, det finns nya hus och det finns mysiga fik.
Jag är medveten om att hit går både buss, tunnelbana, pendel och tvärbana.

Jag kan till och med ha en förståelse för att de som antingen själva har valt att bosätta sig här eller om man är född och uppvuxen i dessa krokar kan gilla stället.
Visst – det kan ha sin charm.

Men inget.
Och menar verkligen att INGET av dessa faktum kan få mig att gilla att jobba i Sundbyberg.
Jag trivdes ju så bra där i asfaltsdjungeln.
Ibland är det som om ödet slår tillbaka.
Nedräkningen har börjat.
Jag vill hem.
Hem till stan.

I övrigt så väntar en lugn helg
Sebban kurerar förkylning och vridet knä
Loppan sanerar ekonomi.
Perre går på diet å jag njuter av ledighet.

Borta bra men hemma söder om stan bäst
/Carina