Fredag 2009-01-16 11:49 - Bättre förr?

Hej på er!
Än har inte grisar börjat flyga eller elefanter börjat sjunga, fast nu kan det inte vara långt kvar….
Skälet… i veckan fick jag mail från min mamma.
Japp, så sant som det är skrivet, i veckan fick jag ett MAIL från min mamma.
Min annars totalt it-handikappade mamma lyckades med konststycket att för första gången i sitt liv få iväg ett mail :)
I går fyllde hon dessutom år – så två gånger grattis mamsen!

I helgen är det slut varken jag vill eller inte, nu ska julgranen ut…
Förutom julgransplundring så väntar intet särskilt under helgen, helgen före lön liksom…

Satt och funderade lite, när jag var liten brukade vuxna tråka ihjäl mig med deras tröstlösa berättelser om hur svårt det var när de växte upp.
Som att gå 3 mil i uppförsbacke - båda vägarna - varje dag till skolan genom snöstormar och åskväder som rasade året runt. Man fick bära sina syskon på ryggen till skolan, skolbyggnaden som var en ombyggd lada utan isolering. Där de ändå lyckades få bra betyg trots deras heltidsjobb efter skolan på det lokala sågverket där de jobbade för en krona i timmen för att bidra till familjens försörjning..
Jag minns att jag lovade mig själv att inte älta för mina barn om hur eländigt jag hade haft det när JAG var liten och hur lätt de har det nu.
Men ...
Nu när medelåldern närmar sig med stormsteg, kan jag inte undgå att se mig omkring och se dagens ungdom.
Kidsen idag har det så förbaskat lätt!!!
Jag menar, jämfört med min barndom lever de i någon vacker utopi.
Jag ogillar att säga det men, dagens ungdom, vet inte hur bra de har det.
Jag menar, när jag var barn fanns det inget Internet - när vi ville ha reda på någonting fick vi gå till biblioteket och slå upp det själva!
De som hade det riktigt lyxigt hade tjusiga uppslagsverk som prydde bokhyllorna i spaltmeter hemma i finrummet.
Det fanns ingen e-post heller.
Vi var faktiskt tvungna att skriva ett brev, med papper och penna, och sen gå hela vägen ner till brevlådan och posta det.
Efter det tog det en vecka innan brevet kom fram och sen fick vi vänta på svaret ytterligare en vecka.
Det fanns inte heller MP3:or eller Napster.
Om man ville stjäla musik så fick man vackert gå till skivaffären och snatta den själv.
Eller så fick man vänta till på lördag och hoppas att Kaj Kindvall spelade låten så man skulle kunna spela in den på band, men Kaj brukade vanligtvis snacka över hela början på låten och sabba alltihop ändå.

Vi hade inte sådan lyx som "samtal väntar".
Om du pratade i telefon och någon annan ringde så fick de upptaget.
Och inte fanns det "nummerpresentation" heller. När telefonen ringde så hade du ingen aning om vem det var. Det kunde vara din rektor, din mamma, en försäljare eller din spritlangare. Du var helt sonika tvungen att svara och ta en chansning.
Mobiltelefoner var något som bara fanns i science fiction filmer.
Inte hade vi några flashiga Nintendo Game Cube eller PlayStation tv-spel med högupplösande 3D-grafik heller. Vi hade Atari 2600.
Du kunde lätt se vilka rikemansbarnen var - de hade Intellivision istället.
Vi hade inte "Grand Theft Auto"och "Tekken 3", vi hade "Space Invaders", "Pong" och "Asteroids" - och grafiken sög!
Din gubbe var en liten fyrkant och det fanns inte massor med levels och olika vyer och bilder - det var samma bild. Hela tiden!
Det fanns inte några böcker och tidningsartiklar om "Hur man vinner i...", för om det hade funnits en "Hur man vinner i Space Invaders" skulle den bara innehålla en rad: Bli inte skjuten. Du kunde inte vinna eftersom spelet bara blev svårare och snabbare tills du dog.
När du gick på bio såg man fram emot reklamfilmen och det fanns inte någon "stadiumplacering".
Alla säten var i samma höjd.
Om en lång kille satt framför dig så ... taskigt läge.
Inte fanns det nån kabel-tv heller. Vi hade två kanaler utan text-tv.
Ville du veta vad som skulle visas fick du läsa det i tidningen.
Cartoon Network existerade inte. Tecknat kunde du bara se på lördagsmorgnarna mitt i Gomorron Sverige.
Vi fick vänta HELA VECKAN för att få se tecknade figurer!!!!
Inte heller fanns det något Bollibompa med läckra programledare.
Nej, vi fick Staffan Westerberg, Clownen Manne och någon jäkla tomte i en regnbågssoffa som lallade om böcker istället. Det har satt sina spår...
Det är det jag säger, barnen har det alldeles för lätt idag!
Jag svär, de skulle inte klara sig mer än fem minuter på 50-70-talet :)

Over and out
Kram
/Carina