Jag, en Hemnetnörd!
Hur gick det här till?
Jag har just upptäckt att mitt bostadssökande var på väg att utvecklades till ett beroende, ett beroende som kan drabba vilken bostadsletare som helst.
För min del började det med en lätt blekhet och en kraftig datorabstinens, fortsatte med allt mindre omvärldskontakt och slutade nästan i ett nervöst sammanbrott (jag, för att vi ’aldrig’ hittade något å Perre för att jag ständigt pratade objekt).
Att bli en Hemnet-addict är den nya sjukan. För mig smög den sig på mig helt utan att jag märkte något - plötsligt var jag bara fast…
’Alla’ köpte ju bostad.
Flera på jobbet, köpte nytt, bygger nytt och sålde, kompisar köpte nytt, sålde osv., brorsan sålde å köpte nytt, Leopold köpte lägenhet – det var liksom bara vi kvar…
Perre och jag (mest jag) har letat bostad löjligt länge. Eller vi har i alla fall haft ambitionen att köpa hus löjligt länge.
Det startade för typ tre år sedan.
Vi började som lyckliga bostadsletare, på det där friska, sunda sättet när allt ännu är under kontroll och alla objekt känns rätt ok. Hemnet kändes som en ’Kompis, en vägledare’ och söndagarna var vikta för visningar av väl utvalda objekt (bara fristående villor och gavelradhus).
Från början låg objekten på en ’lagom’ tvåmiljonersgräns - För dyrt sa Perre, vi avvaktar…
med tiden låg samma objekt plötsligt på tre miljoner!!!, minst…
Det är nu den annalkande desperationen sår sitt första frö. Jag var så innerligt trött på att harva fram och tillbaka i vår trånga (nåja, 4 rok på 100/kvm är kanske inte trångt, men utan klädkammare å förråd så blir det väldigt mycket saker väldigt mycket överallt) lägenhet. Trött på att bo i höghus, trött på hiss, trött på grannar som tror att trapphuset är en allmän papperskorg och trött på ’kids’ med konstnärsambitioner.
Eftersom vi nu väntat så länge kändes det som att vi var tvungna att hitta det Perfekta Objektet på en gång.
Det är bara det att hus är som pojkvänner. Det perfekta finns inte (även om Perre förstås är så nära man kan komma). Fel läge, fel färg, för dyrt, för litet för mycket för lite, ja alltid var det något fel.
Hemnet hade mig i ett järngrepp.
Jag ägnade hela dagarna åt att klicka fram och tillbaka bland olika objekt, områden, radhus och villor. Det fanns inget stopp, inget slut, jag hade blivit en Hemnetjunkie…
Men så, en dag så låg det där igen, ett gavelhus som vi missat visning på pga utlandsvistelse – det var tillbaka på Hemnet! Ny visning, vi var där, vi var med vi vann!!!
Så, är sedan i måndags husägare (jaja, banken är – jag vet..), huset är inte det perfekta men ganska mycket rätt för oss. Kika på det här… Skrattmåsvägen 47 (nix, man fick inte ändra namn på gatan), http://www.husmanhagberg.se/sokBostad_resultat.asp?firmanr=12326&boform=2%2C3%2C4&minrum=0&minboa=0&maxpris=
Tänk bort panel och brunmålade dörrkarmar, visst kan det bli något?
Nåväl, från den 1 december är det flytt.
Kram
/Carina
& Co
P.s
Har nu inte besökt Hemnet på flera dagar…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar