Arbetsförmedlingen

Då var det avklarat – första besöket på Arbetsförmedlingen.
Å hua, fy, pest och pina vad jobbigt det var, vart tog tuffa jag vägen?!?
Hade väl aldrig föreställt mig att det skulle bära mig så emot att besöka detta ställe.
I tankarna försökte jag förutsättningslöst och med öppna ögon kliva in, men bara efter några minuter innanför de kommunalgrå väggarna, stärkta vita gardinerna och de käckt gröna skrivborden fick jag alla mina förutfattade meningar bekräftade.
Ungefär 75% av församlingen i lokalen hade garanterat inte svenska som sitt förstaspråk, 20% såg ut som om deras favoritbutik är ett ställe som börjar på S och som gärna tillbringar sin fritid i stadens vackra parker. De återstående 5% såg mer eller mindre ’normala’ ut (å här inkluderar jag mig själv).
Jag sträckte på ryggen och klev leendes fram till damen vid informationen, ’Hej – jag skulle vilja skriva in mig’.
Damen synade mig, log och hänvisade mig till inskrivningsdisken.
Min tur, jag sträcker på ryggen igen, ler och går fram till inskrivningsdamen med uträckt hand, ’Hej – jag skulle vilja skriva in mig’.
Inskrivningsdamen ler tillbaka och förklarar hur jag gör detta via någon av de terminaler som finns tillgängliga i lokalen, snabbt frågar jag om det kan göras hemifrån(börjar nämligen känna mig illa till mods).
Javisst svarar Inskrivningsdamen, då ska du få inloggningsuppgifter vi en Arbetsförmedlare.
Min tur, samma procedur – ler, går fram till Arbetsförmedlingsherrn med uträckt hand, ’Hej – jag skulle vilja skriva in mig hemifrån via Internet’.
Den vänliga Arbetsförmedlingsherrn ler tillbaka, ber mig sätta mig ner och börjar långsamt och pedagogiskt förklara hur man via Internet anmäler sig. När han efter 10 minuter inte kommit längre än till hur man öppnar en webbsida säger jag lite försynt att det nog inte ska vara några problem, ’jag har jobbat med it-support’ – mannen ler överseende och fortsätter enligt sitt schema att förklara hur man ska bete sig, suck.
Sitter som på nålar, känner hur jag blir alldeles kallsvettig, tycker att hela processen känns psykiskt tung…
Varför gör jag det?
Vem tror jag att jag är?
Tror jag att jag är bättre än någon av de andra som är här?
Klart att det inte är så, men mentalt jobbigt och hemskt var det och jag hoppas av hela mitt hjärta att besöken på det här stället inte kommer att behöva bli allt för frekventa – men nu är det i alla fall gjort :)