Skokloster

I början av denna sommar hade vi stora planer.
Redan i maj började vi notera alla utflyktsmål vi skulle klara av.
Jädrar i havet vad grejer vi skulle göra.
Denna sommar, då minsann skulle vi vara turister på hemmaplan.
Åka tunnelbana in till stan, vandra runt i Kungsan, dricka vin mitt på dagen och sitta i kvällssolen på Fåfängan. Typ.
Av vår långa lista så… tataaaaaa…. har vi gjort en (1) sak.
En ynka sak.
Det är tammetusan så man skäms.

En av Perres sista semesterdagar tog vi oss (via Sigtuna ska väl tilläggas) till Skokloster.
Ett fantastiskt slott byggt i barockstil.
Slottet blev aldrig fullbordat då byggherren Wrangel dog 1676.
När budet om Wrangels död nådde arbetarna på slottet lade de ner arbetet eftersom de befarade att lönerna skulle utebli. Efter Wrangels död övergick ägandet till familjen Brahe genom att Wrangels dotter Margareta Juliana gift sig 1660 med riksrådet och amiralen greve Nils Brahe. Skokloster var sedan i familjen Brahes ägo tills dess ätten utslocknade 1930, slottet övergick då genom arv till familjen von Essen. År 1967 köptes Skoklosters Slott med de cirka 50 000 inventarierna av den svenska staten.
Ett riktigt magnifikt sagoslott som man med fördel närmar sig med Waxholmsbåt, fast bil är helt okej de också.

När vi för en gångs skull var i dessa trakter passade vi på att ta den gamla kollega Johan på orden och spontanhälsade på dem i deras fina nya hus.
Några bilder därifrån finns tyvärr inte.

Slottsgillarna
/Carina
& Perre Wrangel

Fake eller Real???

Tjenixen Odd Molly Lovers!
Ja, detta inlägg riktar sig faktiskt mest till er.
Ni som har stenkoll, är uppmärksamma, har erfarenhet och är insatta.
Alltså ni kunniga, vaksamma och granskande Mollyspecialister.

Saken är den att jag för en tid sedan hade ett okynnigt finger som helt okontrollerat klickade hem (ytterligare en, suck...) Lovely Knit kofta.
Ingenting stod i annonsen och jag inbillade mig i min iver att det var en bomullskofta – tji fick jag.
Hem dunsar en ullkofta.
Fin å välskött men dock en ullkofta.

Den har nu legat i garderoben några veckor.
Nu var det emellertid dags att plocka fram inköpet.
Men jag vet inte…
Färgen är fint marinblå men den känns tunnare, sladdrigare och mjukare än mina tidigare i ull.
Lappen i nacken ser okej ut, möjligen är 3:an lite ’stor’
Märket på höften ser väldigt blek ut (kan förvisso bero på ihärdig tvätt)
Sömmen mellan kragen och slaget har gått upp lite (är det vanligt???)
Har inte tidigare sett just denna färgkombination av marinblått med gråblå band (det kan iofs mest bero på min okunskap)
Men slutligen så inbillar jag mig att när man valde att ta bort det fina Odd Mollymärket på ärmen och ersatte det med text så gjorde man det på alla modeller.
Denna kofta har varken märke eller text.

Säljaren säger att hon köpt den i original från en i Norge.
Vad tror ni - är det en kopia eller är det äkta vara???

Eller är det bara jag som nojjar???
/Carina

Grillmiddag!

Brorsan med familj har under tre heta sommarveckor varit ’over there’.
In the States som man säger - New York, The big apple, Niagarafallen etc.etc.
Näääe då, vi var inte alls avundsjuka (varför skulle vi var det hmpf..hmf…host, host...)
Inte alls.
Victor, deras äldste och tillika söta, intelligenta och supersmarta unge hade fått ett stipendium som innefattade sju (7!!!) veckors läger strax utanför New York.
Som de plikttrogna och samvetsfulla föräldrar min bror och fru är skickade de iväg sonen och tog nästa plan efter.
Nu är de hemma (sonen kom dock något senare, någon måtta får det vara).
Fulla av historier och upplevelser.

Hemkommen från semestern gjorde jag en liten ’makeover’ i vårt uterum och vad kunde passa bättre än att bjuda över släkten på middag.
American barbecue, ofcourse.
Trevligt som tusan.
Vi förärades dessutom av besök av Sebban.
Han kom med nygammalt damsällskap i form av Camilla och vovvan Lycka.
Sådant gillar mamma.

Den här typen av tillställningar brukar avslutas med en brunch dagen efter – vilket det också gjordes denna gång.
Vissa tycker att vi var lite märkliga som köpte hus när ungarna flyttade ut.
Jag tycker det var smart. Mycket smart.
Nu har vi tre gästrum med sex bäddar.
Lite av ett B&B
Sådant gillar jag. Mycket

Pensionatsföreståndaren
/Carina

Riskträff?

Öhhh, de e nog bara jag…
Eller???

I ett svagt ögonblick anmälde jag mig till Odd Mollys Riksträff i Göteborg.
Näe, det är inte så att det är Odd Molly som ordnar denna Riksträff utan detta görs av ett gäng glada Mollyentusiaster.
Ett gott initiativ som förvisso bör premieras.
Möjligen kan hela fenomenet tyckas vara något märklig, men tja – ’why not’ liksom.

Fast egentligen är det inte själva företeelsen isig som jag funderade över utan mer den händelsekedja som utspelade sig efter att mailet med info om att man var ’antagen’ skickats.
Jösses.
Jag var alltså antagen.
Blivit synad och accepterad in i ett hemligt sällskap, inbjuden till denna slutna gemenskap, antagen till det tuffaste och mest svåråtkomliga som en Odd Mollyfanatiker kan antas till.
Ganska coolt!
Skulle jag vara glad och tacksam nu?
Lägga mig på knä och be till det herravälde som bestämt sig för att släppa in mig i deras krets?
Fnissade lite för mig själv.
Tills… ehhh vad är det som händer?!?
Det bara rasslade in mail från landets alla hörn.
Samtliga från Mollysystrar som tackade de högra makter som hade vänligheten att låta dem följa med.
Det skickades gratifikationer hej vilt, man var ofantligt glad, det undrades över penninggåvor och bonusar (näe, nu hittar jag på) och somliga var hemskt nervösa.

Läste mailen om å om igen.
Är det så här en normalbegåvad ska agera och känna???
Inte fundera å tänka så himla mycket.
Bara känna spontan glädje och entusiasm.
Tusan hakar – jädrar i min lilla låda.
Jovars, alltså jag vill inte vara otacksam på något endast sätt.
Men, lugn å fin - inte ska vi gå händelserna i förväg?
Nöjer mig tills vidare med adjektivet – Supernajs!

Fast, öhhh, de e nog bara jag…
Eller???
/Carina

Grisen och Kamelen

Det finns vänner å så finns det vänner.
Ni vet sådana sköna vänner som det kan gå månader och år emellan man ses men som bara finns där. Coola trygga goa vänner.
Jag och Grisen är vänner.
Vi har varit så i närmare 50 år.
Grisens lillasyster Tultan och jag är också bästa vänner - for life liksom.
Grisen heter inte Grisen. Förstås.
Tultan heter inte Tultat hon heller.

Näe detta smeknamn (icke att förknippa med öknamn) kommer från när vi var små parvlar och under sommaren badade som gud skapat oss.
Jag som har begåvats med ett något mörkare pigment än min vän fick snabbt namnet Kamelen (har inget minne av att det åberopades några pucklar i sammanhanget).
Jag ville förstås inte vara sämre och hänvisade hennes hudfärg till grisrosa.
Å på den vägen är det.
Vi kanske inte talas vid så ofta, vi kanske inte ses så ofta. Alls.
Men vi har tusan så trevligt när vi väl kommer till skott.
Våra vovvar trivs.
Minns att hon berättade att hennes hund Eskil var lika ofotogenisk som hon själv.
’Ähh’ sa jag – klart att en hund allid blir bra på bild.
En hund e ju en hund. Liksom.
Jag kan med nedanstående bilder bekräfta att ’sådan herre sådan hund’

Det sa bara klick
/Carina

Jag och Provrummet!

Jag säger bara det!
Provrummet.
När den första ’Provrumsvågen’ löpte över landets Mollybloggar svar jag inte 100-såld.
Jag gjorde några trevande beställningar, bytte lite och tyckte att både modellerna och storlekarna var småmärkliga. Föll till föga både för en Madickenblus (som jag aldrig använder, lite liten trots XL) och en Maddoxklänning (som jag inte heller har använt, mest pga ’gardinuppsättningen i ’kjoldelen’ – detta är nu dock åtgärdat då jag tillbringade en hel kväll med att plocka bort all resår).
Näe, helt såld var jag inte.
Men så kom vårens kollektion och jag började smälta.
Hmm, där fanns en hel del - om man liksom tittade...
När väl rean slog till klickade jag snabbt hem några godbitar.
Jag är numera lycklig ägare till två Amiedresses – en brun och en i puder (men jaaaaa, jag vet….. men jag älskar maxiklänningar och så är de så sköna och priset var helt jädra oemotståndligt lågt).
Ett par helt otippade svarta byxor, vilken passform – säger bara WOW.
Och en trikåscarfs.
Härliga mjuka material, sjukt sköna helt enkelt.
Den lilla fadäsen med ett borttappat paket och en order på plagg som inte fanns (som dessutom till slut kom till rätta) är som bortglömd, jag gillar Provrummet.
Eller föresten…
Med den fantastiskt goda servicen jag fått kan jag nog drista mig till att säga att jag älskar Provrummet.
Yes box.
Så e de!

Provdockan
/Carina

Fredag 26 augusti

Det är en tuff tid för oss shoppingdiggare.
Samma visa varje år.
Efter att ha jobbat sig igenom alla tokschyssta reor så väntar nästa utmaning.
Just nu pumpar butikerna ut goa erbjudanden som H&M 10%, Åhléns 20%, Twilfit 50:-, KappAhl 25% och 30% på Lindex.
Jösses, hur ska jag hinna hur ska jag välja och framförallt hur i hela friden ska jag ha råd .
Hur tänkte ni här liksom?
Så mycket saker och så lite resurser.
Den årliga obligatoriska solbonusveckan är dessutom här.
Resmål: Alltid Grekland
Plats: Alltid ny ö.
Pris: Alltid så jädra rackarns billigt som det går.
Vi har hitintills lyckats med dem alla.
Mi like – allright!

När resan är bokad får jag alltid Lasse Åbergs klassiska citat i huvudet;
’Svenskarna reser inte till något de reser från något…’

Mamsen, nyss hemkommen från Mallis får åter den äran att ta hand om hund och hus.
Det känns supernajs.
Sebban åker till Belgien och kollar in Belgiens Grand Prix i Formel 1.
Perre är grön av avundsjuka.
Fast så jädra grön behöver han inte vara, vi var dock där för några år sedan.
Loppan fortsätter väl att ta igen veckans brist på fritid med att jobba sig runt bland Stureplans krogar.

Äh, flyget går om några timmar, bäst att packa.
Kom igen, tempo nu Perre!
Vad tusan – nu drar vi…

Sol sol sol
/Carina

Vacker med spackel!

Som alla (kanske inte alla men i alla fall en stor del) kvinnor känner jag ibland ett behov av att göra mig fin.
Göra mig vacker.
Rensa porer, vaxa ben, smörja och härja.
Idag var en sådan dag.
Av min mamma har jag fått några fantastiska ansiktsmasker.
Dessa ska med fördel läggas på när man har gott om tid på ett väl rengjort ansikte.
Masken ska sedan torka in i huden under cirka 20-30 minuter.
Tvättar och smörjer in, lägger mig iförd badrock med benen högt i soffan. Njuter.

’Pling plong – pling plong’, det ringer på dörren.
Dessi skäller och jag skuttar upp, helt omedveten om maskens existens i ansiktet.
Travar ner för trappan och öppnar ytterdörren.
Framför mig står två kids i 10-11 årsåldern.
De stirrar skräckslaget på mig.
Trodde först att deras livrädda miner berodde på Dessis skällande tills jag insåg att det är mig de stirrar på.
Ni som har haft den här typen av ansiktsmask vet att när den stelnar är det nästan omöjligt att prata.
Ansiktet blir stelt och när man försöker säga något förvrids det i en skräckinjagande grimas.
Det ena barnet vänder och springer skrämt mot grinden.
Det andra barnen (den något tuffare får man förmoda) stannar och frågar stammande om jag vill köpa Jultidningar.
Ehhh, jultidningar i augusti???
Försöker i mitt förvridna stela tillstånd att le så gott som det går medan jag provar att klämma fram ett skrovligt ’näe dack, hal inga pänga’
Barn två säger (säkert tacksamt) ’okej’ och vänder snabbare än blixten och springer ikapp sin kamrat – dock ut utan att stänga grinden.
Jädra snorvalpar…
Inte stänga grinden efter sig, suck – dagens ungdom.

Ska man vara fin får andra lida pin
/Carina

My love, my precious, my everything...

Det finns bara en sak i vårt hem som kan konkurrera med Perre om min totala uppmärksamhet (okej, kände att det blev fel direkt, två saker - datorn också).
Det finns bara en sak (okej, två) som kan få min odelade uppmärksamhet, som jag oavsett humör pysslar om, kolla status på i vått och torrt, ler när jag ser, matar med nyttigt pulver och lättsamt smeker över ryggen.
Yepp, tvättmaskinen – den älskade, den underbara, den vackra.
Husets viktigaste maskin.
Den som känner mig vet ABSOLUT vad jag talar om.
Ögonen blir blanka och det pirrar i kroppen.
Eeeelectroooohhhlux, känns nästan lite sexigt…

Dagen innan vi skulle på semester lade den gamla trotjänaren av.
Den bara vägrade jobba längre, den blinkade lite trött mot mig och trots lovord om mindre tvätt och mer mjukmedel bara nobbade den vidare engagemang..
Bara att inse, den var slut.
Det skar i mitt hjärta.
Perre som är en mycket förstående man förstod direkt dilemmat.
Han såg mina sorgsna hundögon och min darrande underläpp.
’Klart du ska få en ny gumman!’
Innan jag visste ordet av hade han åkt iväg och köpt en ny som skulle levereras tills vi kom hem.
Hemkomna hämtade bästa sonen Sebban den nya familjemedlemmen.
Han kopplade in och kliade den lite välkomnande under sköljmedelsluckan.
Under en vecka har den nu tjänat sitt nya hushåll.
Jag är full av beundran, den är så tyst, så snäll, så väldresserad.
Den berättar viktiga saker som tider och tvättmängd.
Den har på ett ypperligt sätt smält in i hemmet och hunnit ta hand om mina dyrbara OM-plagg, myst med mina koftor och rumlat runt med lakanen.
Jag är helt enkelt såld.

Tvättomaten
/Carina

Etapp 10

Japp det var det hela
Vår obligatoriska västkusttripp 2011 – i ord och bild
Ostkusten fantastisk
Västkusten magnifik
Gillar de kala klipporna, de mygglösa kvällarna och det friska salta vattnet.

På vägen hem stannade vi traditionsenligt vid Brahe Hus.
Inte för deras goda mat (oh no, den kommer aldrig få en stjärna i Guide Michelin, inte ens nära faktiskt) utan för den vackra utsikten.
Den mäktiga ruinen som vakar över Vättern.
En underbar solnedgång fick kröna denna vecka.

Älskar att resa.
Menar då att jag verkligen ÄLSKAR att resa.
Lika mycket som jag älskar att resa älskar jag att komma hem.
Borta bra men hemma bäst. Liksom
That´s for sure.

Hemmaråttorna
/Carina
& Perre

Etapp 9

Home Sweet Home
Jag skulle kunna flytta hit.
Bosätta mig här för all tid och evighet.
Ta långa promenader vid havet, äta nyttig mat, ligga och fantisera vid poolen.
Hmm, just fantasier är jag bra på.
Stället vi trivs och älskar är förstås Kurortshotellet i Varberg.
Ett fantastiskt ställe i underbar magnifik miljö.
Vi har haft möjlighet att bo här ett antal gånger och det känns som om man aldrig tröttnar.
Man tar på sig sin grön badrock, sedan lufsar man runt å liksom kan inget annat.
Vill man kan man ta sig till gymmet, delta i någon yogastund eller varför inte vattengympa.

I år fick vi rum i den nybyggda delen.
Den smälter fantastiskt bra in i den övriga bebyggelsen.
Rummen är designade av Peter Apelgren och höll härligt hög standard.
Lagom stora och innehöll allt som man rimligen kunde önska (nja kyl, varför i hela friden har alla hotell numera tagit bort det braiga kylskåpet???)
Det har bara en nackdel, det är svårt att ta sig därifrån.

Kurortshotellet i Varberg är och förblir en SUPERHISS.
Dock har jag några små passusar från en van Kurortare.
1) Priset, de har höjt till 995:-/person/natt. Även om det numera ingår kvällsbuffé är det ganska hutlöst.
Maten som bjöds var rätt krass, det smakade sådär och desserterna hade tagit slut så vi fick ingen pannacotta (det sistnämnda en tokdiss från en pannacottaälskare som jag).
2) Vinet, ett glas rosé för 89:-, hmpf.. näe nu får de hejda sig.
Nöjde mig därmed med ett glas, hade priset varit humanare tex. 69:- hade jag utan tvekan slagit till på två.
3) Frukosten, hallå vart har alla saker tagit vägen???
Få sorters bröd, få sorters yoghurt, få sorter av det mesta. Jämförelsevis med Scandics frukostbuffé måste jag tillstå att Kurortens frukost stod sig rätt slätt å det ska ni veta skär i mitt hjärta att behöva erkänna.
4) Låsen, de har satt lås på entrén till omklädningsrum och poolrum.
Jodå, jag är inte dummare än att jag förstår att detta beror på att det annars rumlar in objudna gäster men det känns lite sådär att ständigt behöva ha med sig sitt passerkort när man rör sig inom anläggningen.
5) Behandlingarna, nej det blev inga i år.
Förr om åren har det funnits en lista över rabatterade ’sistaminutenbehandlingar’. De tar hyfsat betalt från början så boka strax inpå har varit perfekt.
Men, nixpix – det var borttaget.
Föresten fanns från början bara en uppsättning med handdukar och badrock och inga tofflor i min storlek.
Så SUPERHISS i all ära, men ovanstående saker hamnade i år på minuskontot.

Kurortsknubbisarna
/Carina
& Perre

Etapp 8

Nu börjar det ordna upp sig. Ordentligt.
Inte för att vi på något sätt hitintills haft en dålig semester.
No no.
Men nog klappar hjärtat lite extra för vårt älskade Varberg.
Denna västkustpärla där vi tillbringat så många timmar, dagar och veckor.
Nästan lite andäktigt kliver vi ut över klipporna och låter oss omsvepas av vinden.
Perre står länge och kikar över vattnet.
Han älskar det här.
Sveper tröjan tätare omkring mig men står kvar, jag älskar när Perre älskar.
Jag njuter när jag ser honom njuta.

Denna kväll hade vi inget hotellrum att lyxa till oss med.
Middag intogs i picknickform bland Apelvikens tuvor.
Somnade parkerad längst bort på Tångkörarvägen till tonerna av musiken från Majas strandcafé.
Inte illa faktiskt.

Vaknade av vind och regn som smattrade mot bilrutan.
Låg och drog mig och avvaktade regnets borttågande.
Efter en liten uppfräschning på ’strandtoaletterna’ åkte vi in till ’stan’ och käkade frukost på Brödhörnan.
Tog en promenad, mest för att få tiden att gå.
Och som av en händelse råkade vi slinka in i butiken FACE, dvs det var var den hette senast vi besökte den.
Numera har den med samma trevliga ägare och ett fortsatt Odd Molly i sortimentet fått namnet Wonder.
Å kan ni tänka.
Vilken överrraskning, de hade 50% på utvalda produkter.
Jag valde och fick med mig en Wunderdress i chalk.
Jösses, förstår nu hysterin runt denna - vilken underbar passform.

So far:
Varberg = Hiss, just love
Havet = Hiss så det visslar om det
Middag vid havet = Hissnade
Sova i bilen = Hmm, börjar bli gammal, mao… mer Diss än Hiss.

Nyekiperad
/Carina

Mini okej, Midi no, Maxi yes!

Nämnde jag att jag blivit kär?
Yes I am in love...
For sure!
Alltså mer av den fysiska och materiella sorten.
Långklänningar har blivit min grej.
Härliga svepande vackra klänningar.
Känner mig både välklädd och uppklädd men ändå 'lagomdressad' i dem.
Har rent av blivit löjligt förtjust i dessa långa böljande skapelser.

Är i grunden en klänningsmänniska mer än en jeanstyp, här har jag hittat det ultimata mellantinget.
Må se ut som en dvärg i dem, vilket faktiskt kvittar.
Småfolket har också rätt att klä sig som de vill…
Redan förra sommaren slog jag till på min första, en hippiebatikdress.
Bodde i den redan då och flyttat in i den så snart vädret tillät även denna sommar.
Kompletterade för en tid sedan med en Amiedress från Provrummet, även denna hamnade direkt på topplistan (vilket inte är så svårt att konstatera efter att ha sett våra semesterbilder).
Men så var det de där med kärleken.
På Freeportsbesöket tog Magnolia Strap Dress mitt hjärta.
Att jag inte upptäckt den tidigare är för mig en gåta.
Utan att vara säker på storleken kastade jag mig hemma över Tradera och klickade hem en 3:a.
Min lycka var gjord. Trodde jag.
Hmm, fast… tusan hakar.
Var så tvärsäker på en 3:a men tro det eller ej den var för stor.
Besvikelsen sköljde över mig.
My love, my precious…

EFTERLYSNING!!!
Finns det någon god bloggläsare som råkare sitta på en svart 2:a men som hellre behöver en svart 3:a så är jag full av tacksamhet.
Eller är det någon som sett en svart 2:a till försäljning?

Magnolia Strap is da thing – no shit!
Please help me...
/Carina

Etapp 7

Efter att ha fått mina lustar tillfredställda var det Perres tur att få ge sig hän åt sina intressen.
En bit in i den Halländska myllan ligger något som en gång var tänkt skulle bli ett av Europas största kraftprojekt.
Mitt i skogen, mellan Falkenberg och Ullared hittar man Yngeredsforsen.
Den över hundra år och 150 meter långa övergiven dammanläggningen går numera under namnet Döda Fallet.
Affärsmannen Mauritz Hansson köpte 1889 fallen för att kunna bygga en trämassefabrik, och bildade samma år Yngeredsfors kraftaktiebolag. Men det dröjde innan bygget av kraftverket kom igång och Hansson fick ekonomisk problem.
En William Olsson, som var en av Sveriges klassiska spekulanter tog över och sålde projektet på rot vidare till Marcus Wallenberg. I en minnesskrift från 1948 kan man läsa hur Olsson tog med sig Wallenberg till forsen under vårflodstider, vilket tydligen gav en något mer optimistisk bild av kraftpotentialen.
Det blev en utbyggnad och orten Mölndal fick faktiskt sin första ström tack vare denna fors. Kraftverket här var aktivt fram till 1964.

Perre som genom åren har utvecklat en fäbless för övergivna platser gick helt ’bananas’.
Som en besatt bergsget hoppade han mellan stenblock, klippor och över vattenströmmar.
Med en glansartad blick dokumenterade han varenda liten stenflisa och vattenfåra.
Över 100 bilder visade det sig att han brände av (just i det fallet tackade jag tekniken och digitalkamerans intågande i vår värld), dessa har sedan gått igenom en hård granskning av mitt rutinerade öga.
Visst var det häftigt att ha varit där.
Lättillgängligt och vackert med sin skulpturala form, flottnings- och kvarnrännor, höga dammvallar och inte minst en grönskande natur.
Yes – detta var ännu en HISS.

Forsrännarna
/Carina
& Perre