De där med tunnelbana

Jag jobbar alltså finns jag!
Typ.
Sen ett tag tillbaka tillbringar jag dagarna på en större statlig myndighet.
Inget fast å inget speciellt långvarigt, dock en inkomst.
Å sånt gillar jag.

Att jobba betyder också att man rent fysiskt måste ta sig till och från sin arbetsplats.

I den förlängningen innebär det att jag måste åka tunnelbana. Jag gillar inte tunnelbanan.
Den skramlar och gungar i en obestämd obehaglig takt. 

Den består av märkliga människor med märkliga vanor och märkliga dofter.
Folk pratar högt, med sig själv och med andra.
Det är trångt, det är flåsningar i nacken och dåliga andedräkter som flämtas rätt i mitt oskyddade ansikte.
Dessutom är det kallt!
Gaaahhh…
Sa jag att jag inte gillar tunnelbanan ?

Här om dagen slog sig två tjejer ner på sätena framför mig.
Åldern något obestämd men tippar på runt 18, således tillräckligt gamla för att hänga på stan men nog så unga för att inte tas på allvar.

Klackarna var för höga för deras eget bästa, håret var plattat intill perfektion och ögonen målade i lite för många nyanser för den rådande tiden på dygnet. I knät hade de väskor stora som medeltida koffertar med mönster från kända modehus. Det lös kopior om hela stassen lång väg.
Seriöst - tror någon på allvar att man kommer undan med dessa makalöst smaklösa kopieväskorna?!?
Lite fnissigt började de diskutera den kommande helgen å den gångna - de på en klassisk 'Rinkebysvenska'.

’Hörde du vad som hände i lördags?’
’Nej, vadå!’
’Vaa, har du inte hört?’
’Nej, vadååååå!’
’Men skojar du, har du verkligen inte hört?’
’Neeej, absolut inte’
’Men guuuu, det var ju helt sjukt’
’Men vad hände?’

’Så du vet alltså inte?’
’Neeeej’
’Alltså, du skulle varit med’
’Men, jag kunde ju inte’
’Nej, jag vet – men det var verkligen helt jävla sjuuuukt, du skulle verkligen varit med’
’Men kom igen, vad hände?’
’Alltså, det var så sjukt jäkla galet’ 
’Men säg då’
’Alltså jag vet inte om jag får säga’
’Men e du bäng, jag skvallrar inte, säg nuuuu’
’Men då kanske de lackar på mig’
’Looovar att inte säga nå´t’
Ja, lite i den stilen höll det på – station efter station efter station…
När vi nästan nått Gullmarsplan och de unga två fortsatt satt och dividerade om hur de skulle tacklas med det faktumet att den ena visste något som den andra inte visste men gärna ville veta, förutsatt att den första ville berätta utan att känna sig som en skvallerbytta (allt detta i en extremt jobbig tjejig falsetton) fick en medpassagerare nog.
Mannen vänder sig om och i en fräsig ton väser han ur sig, ’Men för i helvete, säg nu vad det är - vi LOVAR att inte skvallra!!!’
Tjejerna tystnade, stirrade på varandra – tittade runt sig, det som om det var först nu de insåg att det fanns publik.
De reste sig, tog varandra under armen och muttrade något om ’jävla gubbe’ och klev av.
Damen bredvid, vände sig mot mig – suckade och med ett lätt leende konstaterade hon att ’Det hade varit kul att veta vad som hade hänt’.
Jag instämde och log tillbaka.
Den okända mannen blev min hjälte.
Å andra sidan så kunde jag inte bry mig mindre…

I helgen ska Perre på VPK-möte – ja alltså Värdepappersklubben.
Mindre koll på Sebban å mer koll på Loppan ’vilket inte hör till vanligheterna’ - vi ska shoppa.
I övrigt är det vila i stort format som gäller.
Let the helg begin
/Carina