Dörrar...

Men hur jädra svårt kan det vara?!?
Jag blir galen.
Tokirriterad.

Funderar allvarligt på att sätta upp stora informerande lappar där jag läser lusen av i princip samtliga medarbetare på denna statliga myndighet – för hur svårt kan det vara liksom !?!
Pratar om att öppna en dörr – inte att förväxla med att öppna dörrar eller för all del ’slå in öppna dörrar’, även om liknelsen inte ligger långt borta.

Sitter placerad så att jag har mycket nära till den glasdörr som måste passeras för att komma in på ’mitt’ våningsplan.
En enda ynka dörr.
En klassisk kontorsdörr som öppnas med kort och kod.

Alla som har ’kort å kod’ till jobbet vet vad jag talar om.
Man lägger kortet mot en kortläsare, inväntar det magiska klicket, tar tag i handtaget, drar i dörren (alternativ trycker på dörren helt beroende på vilket håll den går åt), passerar och så är det klart.
Inga märkligheter liksom.
Utom då på denna arbetsplats.

Brukar komma bland de första på morgonen.
Lägger passerkortet mot kortläsaren, trycker min kod och går in – behöver jag nämna att jag i 100% av alla mina in/utpasseringar har lyckats.
Med detta konstaterande kan jag meddela att jag tillhör en liten exklusiv skara - 'Vi som fattar dörrengruppen'.
Från arla morgon till sen eftermiddag får jag lyssna till ljudet av folket som krigar med denna dörr.
De drar, de sliter, de rycker och de går rent fysiskt loss på dörren - ibland så brutalt att det känns som om hela byggnaden ska rasa samman.
Dagligen möts denna sköra ömkansvärda dörr av glåpord, spott å spe och sparkar – allt för att denna okunniga folkmassa inte har lärt sig att förstå vikten av att invänta ’klicket’.

Det ljuvliga klicket.

Här om dagen fick jag nog!
Två hysteriska fruntimmer stod och slet i dörren från två olika håll – båda lika övertygade om att rycker man bara tillräckligt hårt och intensivt kommer säkert dörren ge sig och liksom Pandoras ask öppna sig och hoppet är ju det sista som sviker.
Jag reste mig så häftigt upp så stolen flög bakåt och utbrast högt och tydligt ’Men hur jäkla svårt kan det vara???’
Gick med raska steg fram till dörren – stirrade stint på kvinnan som hysteriskt stod och slet i dörren, gjorde tydliga tecken till den andra kvinnan som stod på andra sidan dörren om att vänta. Tog resolut passerkortet från damen framför mig, lade det varsamt på kortläsaren – inväntade det magiska klicket.
Tryckte upp dörren, lämnade tillbaka passerkortet - sa ’Varsågoda’ med tillägget att var sak har sin tid, just denna inpassering kräver 1,5 sekunders väntan innan den är redo. Okej?
Den ena damen blev knäpptyst medan den andra började med en lång harang med okvädinsord om att det faktiskt var just denna dörr det var fel på.

Jag sa ingenting.

Gick tillbaka till min plats.

Insåg att det för vissa inte spelar någon roll hur noga eller tydligt man förklarar saker, det klickar liksom inte ändå.

Kände ändå en slags glädje över att tillhöra  'Vi som fattar dörrengruppen' - det bara måste ju betyda att jag är liiite smartare än övriga host host...

Ännu en helg väntar med nollkoll på sönerna.
Dock tokkoll på Perke
Värre med mig själv...
/Carina