Squeezefriday!

Onsdag 11.07 och sonen den äldre ringer.
’Tjena Morsan, fick en fråga om att haka på en 36-timmars med Silja Rock’
Åhh, vad kul – säger jag, klart du ska hänga med.
I detta skede börjar min hjärna jobba.
Bra där - kanske kan en sån aktivitet kanske leda till den kvinna som min älskade son kan tänkas att leva med resten av livet?
Inte för att det hastar, men nog vore det trevligt med en svärdotter.
Ehh, Silja Rock förresten, det är väl mest för ensamstående tvåbarnsmorsor, frånskilda desperata män, krisande 40+arre och nyseparerade medelålders människor med hybris över rynkor och ensamhet.
Det är väl ingen resa för unga vitala män av ringa ålder?
För mitt inre ser jag hur han blir jagad av dinosaurieliknande överförfriskade damer i alldeles för tajta jeans, tuperade frisyrer och mascara i hela ansiktet.

Iiii, tänker och känner kalla kårar längs ryggraden och försöker febrilt jaga bort mina fördomsfulla åsikter.
Tänker lite till och kommer på att ’Jösses Perre var i själva verket bara en spoling när vi träffades’  och sonen den äldre har faktiskt betydligt fler år på nacken än vad Perre hade och är dessutom en  riktigt klok varelse (vilket iofs Perre också aaalltid har varit), ett riktigt klipp. Faktiskt (vilket goes for both of them).
Så det där med att träffa en ’äldre kvinna’ kanske inte är så farligt.
Har nog ingenting att oroa mig för.
Men som mamma längtar jag febrilt efter lite sinnesro – vilket för övrigt gäller även för sonen den yngre.

’Såg att jag hade dåligt med rena kläder, har  du möjligen tid att tvätta?’
Självklart, säger jag – som sagt, man vill ju trots allt att sonen ska framstå från sin bästa sida.
’Jo, hmpf... det var en sak till - båten går om fyra timmar'.
Nema problema, mamma fixar - å tänker att i värsta fall blir det hårtorken.

’Jo, jag har rätt mycket att göra innan, kan du kanske köra mig till båten?'
Och som den ömma moder jag är så svarar jag självfallet ett rungande ja.

Nu kan jag tänka mig att en å annan rynkar pannan, suckar djupt och låter tankarna vandra till Ulf Malmros film om de två curlade brorsorna i ’Mammas pojkar’.
Funderade lite över mig själv.
Tänker med värme på mina söner.

Kommer fram till följande.

Inte en enda gång i mitt liv har jag tänkt att jag borde spenderat mindre tid med dem och tänkt mer på mig själv.
Tvärtom.
Jag kan fortfarande ha dåligt samvete för alla (nåja, de går i princip att räkna på en hand) gånger som jag av outgrundliga anledningar inte kunnat eller haft möjlighet att ställa upp.
Okej, de är vuxna nu.

Jag vettetusan hur det gick till.
Men en sak är säker, jag kommer alltid finnas där.
I ur å skur, i vått å torrt och i ljus som mörker.

I helgen ska vi på 50-årsparty, tema Rock.
Som gammal hårdrocksentusiast fanns hela utstyrseln hemma i garderoben.
Värre var det för Perre.
Fast, det funkar väl att komma som ’Västkustrockare’ också.
Sebban som nu har tränat i 36 timmar ska med.
Loppan, nja – rock är väl inte direkt hans grej.
På temat passar jag på att citera bröderna i ovan nämnda film

’Mer metal kan det ju knappast bli än en svart Pontiac med eldsflammor’.

’Smala ben är en hörnsten inom hårdrocken’.

’Feta människor som lyssnar på metal gillar ju inte ens musiken’

Keep on rocking
/Carina

På söndag är det morsdag!

Jag tänkte på det där med mammor.
Man är ju en.
Mamma alltså.

Som liten ville jag vara som min mamma.
Mamma var idolen.
Sen kom tonåren och jag ville absolut inte vara som min mamma.
Minns att just det faktumet ställde till vissa problem och undringar hos jämnåriga.
’Men jösses, hur kunde jag känna så, ens tänka så. Jag som hade en sån himlars ung och cool mamma’
Och med 70-talets nya fria värderingar var mamma förstås idolen bland traktens tonåringar.
Och det var nog just precis exakt därför.

Då ville jag ha en ’bullmamma’, en mamma som satte upp tider, var noga med läxor och inte såg ut som den hetaste ’milfen’ (även om just det uttrycket vid denna tidpunkt sannolikt inte var uppfunnet) i plugget.
Åhh vad jag fasade för att bli lik min mamma.

Sen blir man vuxen.
Och mamma.
Ville vara en seriös mamma, någon som lyssnade och ställde kloka relevanta frågor.
Någon som stod upp för mina barn, tog striden med skola, lärare och med olämpliga vänner och kamrater.
Men så...
Sakta smyger sig insikten på att jag agerar precis exakt som min mamma.
Fyllde samtalen med irrelevanta frågor, höll livlösa konversationer igång och höll skenet uppe genom att vara en pratglad, lättsam, modern och sorglös mamma.
Så istället för att djupdyka i skolarbete och yrkesval gjorde jag det jag var bäst på - jag lade mitt krut på kompisskap, skjutsning, hämtning och snygga outfits.
Jag svor och förbannade mig själv.

Sen blir ens små barn vuxna barn.
Märklig känsla eftersom man emellanåt knappt fattat att man är vuxen själv.
Än mer märkligt blir det när man står inför faktumet att man stundom, i vissa avseenden kommer till insikten att man är på väg att bli mamma till ens mamma.

Genom åren har jag febrilt försökt kompensera 'otacksamdotter/nonchalantmamma-samvetet' så gott det nu gått...
Suckar.
Det är fasiken inte lätt.
Inser.
Jag är den jag är.
Med mina fel och brister.
Att jag är den jag är beror på livets omständigheter, ödets lotter och några synnerligen viktiga människor.

Tack till en en fantastisk mamma, två enastående söner, en underbar brorsa och en livsviktig livskamrat i Pelle.
Utan er skulle jag vara en usel mamma och människa.
Så att vara lik sin mamma kanske inte är så dumt ändå.

På söndag är det Morsdag.
Glöm inte det.
I övrigt – lugnt!
Morsan
/Carina

Fredag 16 maj

Jag älskar tystnaden.
Ni vet den där självvalda tystnaden.
Det här var en sådan dag.

Vi satt ute och njöt av ljuset, grönskan och värmen.
Ovanför oss satt en koltrast och sjöng sitt allra vackraste.

Andra fåglar stämde in och man fick en känsla av att befinna sig i Amazonas djungler.

Över sjön flaxade ett par gäss, de tjattrade med varandra som ett gammalt gift par.
Jag fnissade tyst.

Den underbara stunden i all ära - men då vi satt där kom jag på väldigt många väldigt viktiga saker som jag bara måste delge Perre.
Här och nu!
Inte för att livet stod och föll med dem, men när jag kommer på något blir jag lite ostoppbar, orden flödar ur mig och Perre lyssnar, oftast tålmodigt.
Vi avhandlar det ena å det andra, livet, gångna resor, kommande resor jobb och avsaknaden av det samma.

Mitt i en mening stannar Perre upp, blickar mot skyn och ser djup koncentrerad ut.
Först blir jag irriterad.
Stirrar på honom, avvaktar -  böjer huvudet lätt framåt för att påkalla hans uppmärksamhet.
Upprepar min fråga och väntar ännu en stund på ett svar.
Suckar.

Försöker följa hans blick och säger efter en stund, ’Perre’ – ingen reaktion.
Funderar febrilt över vad det kunde vara i vår konversation som framkallade denna totala förändring i sinnesstämningen.
Sitter tyst en stund osäker på hur jag ska gå vidare.

Dröjer något och provar sedan igen, ’Perre – vad är det?’
Utan att flytta blicken säger han nästan viskande, ’Titta där, ser du?’
Försöker se och förstå vad som fångat hans nyfikenhet och mumlar ett ’Mmm’.
'Men ser du inte' säger han, och jag anar både iver och irritation i rösten.
Vill inte förstöra hans entusiasm så mumlar ett något högre ’Mmm, jooo’, fast egentligen har jag ingen aning om vad som försiggår.

Han pekar ivrigt mot himlen, ’Där, där – ser du fågeln, det är våran Fiskgjuse!’

Eftersom jag vet att Fiskgjuse är en av Sveriges största rovfåglar och att de häckar här i Magelungen och att Perre dessutom med åren blivit en stor entusiast anstränger jag mig till det yttersta för att hitta föremålet ovanför oss.

Och där, högt uppe ser jag den, den svävar över oss i cirklar och ser fantastiskt mäktig ut.
Vi sitter där tysta bredvid varandra.

Våra blickar är riktade upp mot den klarblå himmelen - ögonblicket är magiskt.

Plötsligt dyker den rakt ner i sjön, flaxar till och kommer upp med en fisk i näbben.
Perres ansikte brister ut i solsken, han fnissar, jublar och bubblar.

Jag tittar på honom, värms och ler.

Han vänder blicken mot mig och ser ut som ett lyckligt barn på julafton.
Han är tillbaka
Fiskgjusen är här igen.

Ikväll gäller Solstugan
Imorgon grill med Brorsan och co
Sebban, hmm - tusan har glömt.
Loppan pratade om vänner och middag.

Fågelskådarna
/Carina
& Perre

Ciao ciao cara Venerdì!

Jag har gjort det.
Ensam.
Nåja – låt mig korrigera det hela till delvis ensam.
Jädrar i havet.

Kände mig kavat som Kajsa och modig som Pippi
Lite som Ronja Rövardotter när hon på egen hand var ute och upptäckte alla farligheter.
Kände mig världsvan och internationell.
Slängde mig med engelska och italienska glosor och kände mig oerhört vuxen.

Det hela började med att Pelle skulle iväg på sin årliga grushojstur och jag gillar inte att vara själv hemma.
Almanackan var tom.
Och där fanns en flygstol till Rom till ett sjukt bra pris.
Bokade.
Spontanitet i sin vackraste form.
Älskar att vara spontan.
Alltså älskar att vara spontan - inom kontrollerade och ordnade former.
Sa jag att jag älskar att vara spontan?
Alltså gillar spontanitet inom en rimlig och förberedd modell. Menar att spontaniteten måste vara i detalj planerad och organiserad, önskad och överlagd. Tiden måste stämma, huset vara städat, kläderna vara tvättade, blommorna vattnade och grannar måste vara tillgängliga.
Är bara dessa enkla saker ordnade och agendan tom så gillar jag verkligen att vara spontan.
Då kan jag vara hur spontan som helst.
Fast, självklart då... under mycket ordnade former.

Nu vandrade jag fram från Vatikanen på Via Cola di Rienzo mot Piazza del Popolo och sprudlade av glädje.
Studsade fram som en guttaperkaboll.
Log varmt mot alla jag mötte, hälsade glatt ett ’Buongiorno’ och kände mig galet modig.
Jag gick Via del Corso fram till Piazza Venezia.
Jag sträckte på ryggen och kände mig urban och ladylik.Satte nonchalant upp handen för att stoppa bilarna när jag korsade gatorna.
Studerad ruinerna runt Forum Romanun, satt länge vid Colosseum, fikade vid Piazza Navona, lunchade på Campo de Fiori, tog ett glas vin vid Panteon och jag hänfördes av änglabron till Castel Sant' Angelo.

Jag gick vilse och jag kom rätt igen.

Tog en glass vid Spanska trappan och förundrades över folkmängden och människornas fascination av Fontana di Trevi, vandrade utefter Tibern och njöt av folkvimlet runt St: Petersplatsen.

Efter en ansenlig mängd med kindpussar – ’tänk-att-det-är-så-svårt-är-det-höger-vänster-eller-vänster-höger???. Hur-många-gånger-har-jag-inte-varit-en-hårsmån-från-att-’smacka’-till-rätt-på-mun-när-jag-segervisst-fått-för-mig-att-jag-kunde-rutinen!’ var det dags att bege sig hem igen.
Varm i hjärtat och med en stor erfarenhet rikare vill jag i officiella ordalag tacka familjen Nilsson-Bossone för mat och husrum.
Tack Antonio för excellent skjuts ’in till stan’, tack Lorenzo för att jag fick låna ditt rum och din säng och tack Anna för att du lät lillbrorsan husera hos dig när jag kom så 'spontant' på besök. Slutligen, den största kramet och det varmaste tacket till bästa Pia för gott sällskap och goa samtal.
Det här gav mersmak – se upp Familjen Nilsson-Bossone, varnar för stor risk att ni kommer få dras med mig fler tillfällen!

I helgen blir det bubbel och babbel, damer och skumpa alltså
Perre jobbar men skall försöka klämma in ett aktiemöte däremellan, således babbel även där.

Både Sebban och Loppan hävdar att det blir en lugn helg, jorusåattehh...

Grazie mille
Roba
/Carina

Ännu mera fredag

Historien upprepar sig. 
Tur och retur Arbetsförmedlingen. 
Igen liksom. 

Så där satt jag. 
På Arbetsförmedlingen och väntade snällt. 
I en salig röra av andra lika arbetssökande människor som jag blandades språk, klädstilar, uttryck, åldrar, socialgrupper och kön. 
Kikade mig runt och blev som vanligt förundrad över att jag inte kände någon samhörighet med ’de där andra’. 
Trots mina genom åren förhållandevis frekventa besök hör jag liksom inte hemma här. 
Inte alls. 
Nu vet jag i och för sig inte vad för fler kriterier som i min värld ska behövas mer än att vara just utan arbete för att klassas som arbetssökande och ha befogenheten att vara här. 
Med mobilen i högsta hugg, allt för att se så ’busy’ ut som möjligt slängde jag diskreta blickar runt mig och så fort någon tittade tillbaka var jag på vippen att säga – ’Alltså, jag är bara tillfälligt här’ 
Yeahh right!
I takt med lång väntan ökade min förbittring.
En och en halv timme senare ropade en stillsam och vänligt sinnad handläggaren upp mig. Följer med till anvisad plats och sätter mig ner på stolen. Duns - i vanlig ordning rullar stolen iväg (stolarna på Arbetsförmedlingen i Farsta har av någon outgrundlig anledning utomordentligt väloljade hjul så i kombination med hyfsad tyngd i baken rullar man med lätthet iväg en ansenlig sträcka – baklänges. Därefter får man med en alltid lika generad min hasa sig tillbaka). 
Legitimation visas och de vanliga frågorna ställs. 
Jag förklarade läget. 
Mannen framför mig ler tjänstvilligt och lyssnar intresserat på vad jag hade att säga. 
Efter en stund meddelade han på en så pass påfallande knagglig svenska att jag starkt undrade hur han fått jobbet ’Det här ska nog gå bra frun, du verkar vara ju vara en sån verbal, glad och duktig person’ 
Hmpf... jorusåtatt. 
Det var just det. 
Det verkar inte hjälpa hur jädra verbal och duktig jag än är.
Ingen vill ha mig!
Han tittar försjunken in i bildskärmen. 
Knapprar lite på datorn och sätter sedan sitt finger som linjal på skärmen och på den text som han avsåg att kopiera (nix, det var ingen pekskärm och ctrl+c verkade inte ingå i hans kunskap) med andra handen kör han sedan pekfingervalsen medan han högt läste vad som skulle skrivas. Därefter ursäktar han sig artigt och gick iväg till skrivaren.
Han kom nöjd tillbaka med följande jobbförslag.
Ett som läkemedelsadministratör i Södertälje ett där huvudkravet var att man kunde tyska ett som butikskontrollant och ett på en internsupport för it.
Konstaterade att han:
1) Inte hade lyssnat alternativ inte förstått vad jag hade för kunskaper och vad jag jobbat med
2) Missat att jag inte talar tyska
3) Inte fattat att jag bara för att jag en gång jobbat på ett it-företag nödvändigtvis var någon form av it-expert (självklart då beroende på vem/vad man jämför med...).
Kände mig plågsamt negativ när jag på ett så diplomatiskt sätt som möjligt avvisade hans förslag. 
Visste instinktivt att jag även denna gång måste lita till mina egna kontakter, surfande på jobbsajter, sökande i tidningar och matchningsmail. 
Å det har ju gått väääldigt bra hitintills. NOT!!! 
Nåja, jorden är rund och allt han hända – eller om det var bollen ?!? 

Oavsett så väntar nu helg. Tycker om helg.
Pelle är iväg på sin vårliga grustur, om det tycker jag INTE.
Fast mest är det 'ensamenhemmadelen' som jag inte gillar. Hoj får han köra så mycket som han orkar (nåja, det finns möjligen en viss begränsning även där)!
Sebban ska enligt den säkra källan Facebook på kryssning.
Loppan svarar inte i telefon så har inte den blekaste koll på den ynglingen. 

Host, snörvel och elände
/Carina