Squeezefriday!

Onsdag 11.07 och sonen den äldre ringer.
’Tjena Morsan, fick en fråga om att haka på en 36-timmars med Silja Rock’
Åhh, vad kul – säger jag, klart du ska hänga med.
I detta skede börjar min hjärna jobba.
Bra där - kanske kan en sån aktivitet kanske leda till den kvinna som min älskade son kan tänkas att leva med resten av livet?
Inte för att det hastar, men nog vore det trevligt med en svärdotter.
Ehh, Silja Rock förresten, det är väl mest för ensamstående tvåbarnsmorsor, frånskilda desperata män, krisande 40+arre och nyseparerade medelålders människor med hybris över rynkor och ensamhet.
Det är väl ingen resa för unga vitala män av ringa ålder?
För mitt inre ser jag hur han blir jagad av dinosaurieliknande överförfriskade damer i alldeles för tajta jeans, tuperade frisyrer och mascara i hela ansiktet.

Iiii, tänker och känner kalla kårar längs ryggraden och försöker febrilt jaga bort mina fördomsfulla åsikter.
Tänker lite till och kommer på att ’Jösses Perre var i själva verket bara en spoling när vi träffades’  och sonen den äldre har faktiskt betydligt fler år på nacken än vad Perre hade och är dessutom en  riktigt klok varelse (vilket iofs Perre också aaalltid har varit), ett riktigt klipp. Faktiskt (vilket goes for both of them).
Så det där med att träffa en ’äldre kvinna’ kanske inte är så farligt.
Har nog ingenting att oroa mig för.
Men som mamma längtar jag febrilt efter lite sinnesro – vilket för övrigt gäller även för sonen den yngre.

’Såg att jag hade dåligt med rena kläder, har  du möjligen tid att tvätta?’
Självklart, säger jag – som sagt, man vill ju trots allt att sonen ska framstå från sin bästa sida.
’Jo, hmpf... det var en sak till - båten går om fyra timmar'.
Nema problema, mamma fixar - å tänker att i värsta fall blir det hårtorken.

’Jo, jag har rätt mycket att göra innan, kan du kanske köra mig till båten?'
Och som den ömma moder jag är så svarar jag självfallet ett rungande ja.

Nu kan jag tänka mig att en å annan rynkar pannan, suckar djupt och låter tankarna vandra till Ulf Malmros film om de två curlade brorsorna i ’Mammas pojkar’.
Funderade lite över mig själv.
Tänker med värme på mina söner.

Kommer fram till följande.

Inte en enda gång i mitt liv har jag tänkt att jag borde spenderat mindre tid med dem och tänkt mer på mig själv.
Tvärtom.
Jag kan fortfarande ha dåligt samvete för alla (nåja, de går i princip att räkna på en hand) gånger som jag av outgrundliga anledningar inte kunnat eller haft möjlighet att ställa upp.
Okej, de är vuxna nu.

Jag vettetusan hur det gick till.
Men en sak är säker, jag kommer alltid finnas där.
I ur å skur, i vått å torrt och i ljus som mörker.

I helgen ska vi på 50-årsparty, tema Rock.
Som gammal hårdrocksentusiast fanns hela utstyrseln hemma i garderoben.
Värre var det för Perre.
Fast, det funkar väl att komma som ’Västkustrockare’ också.
Sebban som nu har tränat i 36 timmar ska med.
Loppan, nja – rock är väl inte direkt hans grej.
På temat passar jag på att citera bröderna i ovan nämnda film

’Mer metal kan det ju knappast bli än en svart Pontiac med eldsflammor’.

’Smala ben är en hörnsten inom hårdrocken’.

’Feta människor som lyssnar på metal gillar ju inte ens musiken’

Keep on rocking
/Carina