Fredag 16 maj

Jag älskar tystnaden.
Ni vet den där självvalda tystnaden.
Det här var en sådan dag.

Vi satt ute och njöt av ljuset, grönskan och värmen.
Ovanför oss satt en koltrast och sjöng sitt allra vackraste.

Andra fåglar stämde in och man fick en känsla av att befinna sig i Amazonas djungler.

Över sjön flaxade ett par gäss, de tjattrade med varandra som ett gammalt gift par.
Jag fnissade tyst.

Den underbara stunden i all ära - men då vi satt där kom jag på väldigt många väldigt viktiga saker som jag bara måste delge Perre.
Här och nu!
Inte för att livet stod och föll med dem, men när jag kommer på något blir jag lite ostoppbar, orden flödar ur mig och Perre lyssnar, oftast tålmodigt.
Vi avhandlar det ena å det andra, livet, gångna resor, kommande resor jobb och avsaknaden av det samma.

Mitt i en mening stannar Perre upp, blickar mot skyn och ser djup koncentrerad ut.
Först blir jag irriterad.
Stirrar på honom, avvaktar -  böjer huvudet lätt framåt för att påkalla hans uppmärksamhet.
Upprepar min fråga och väntar ännu en stund på ett svar.
Suckar.

Försöker följa hans blick och säger efter en stund, ’Perre’ – ingen reaktion.
Funderar febrilt över vad det kunde vara i vår konversation som framkallade denna totala förändring i sinnesstämningen.
Sitter tyst en stund osäker på hur jag ska gå vidare.

Dröjer något och provar sedan igen, ’Perre – vad är det?’
Utan att flytta blicken säger han nästan viskande, ’Titta där, ser du?’
Försöker se och förstå vad som fångat hans nyfikenhet och mumlar ett ’Mmm’.
'Men ser du inte' säger han, och jag anar både iver och irritation i rösten.
Vill inte förstöra hans entusiasm så mumlar ett något högre ’Mmm, jooo’, fast egentligen har jag ingen aning om vad som försiggår.

Han pekar ivrigt mot himlen, ’Där, där – ser du fågeln, det är våran Fiskgjuse!’

Eftersom jag vet att Fiskgjuse är en av Sveriges största rovfåglar och att de häckar här i Magelungen och att Perre dessutom med åren blivit en stor entusiast anstränger jag mig till det yttersta för att hitta föremålet ovanför oss.

Och där, högt uppe ser jag den, den svävar över oss i cirklar och ser fantastiskt mäktig ut.
Vi sitter där tysta bredvid varandra.

Våra blickar är riktade upp mot den klarblå himmelen - ögonblicket är magiskt.

Plötsligt dyker den rakt ner i sjön, flaxar till och kommer upp med en fisk i näbben.
Perres ansikte brister ut i solsken, han fnissar, jublar och bubblar.

Jag tittar på honom, värms och ler.

Han vänder blicken mot mig och ser ut som ett lyckligt barn på julafton.
Han är tillbaka
Fiskgjusen är här igen.

Ikväll gäller Solstugan
Imorgon grill med Brorsan och co
Sebban, hmm - tusan har glömt.
Loppan pratade om vänner och middag.

Fågelskådarna
/Carina
& Perre