Alltså fatta.
I snart sex år har jag kört min blogg.
Helt jädra coolt hur länge jag hållit på.
Letade efter ett gammalt inlägg då jag insåg att det i början av nästa år är just sex år sedan som det hela drog igång.
Eller nåja, innan dess har jag som bekant skickat ut mitt Fredagsmail – alltså föregångaren till Fredagsmailsbloggen till en ganska gedigen skara människor. Själva Fredagsmailet har jag terrorisrat släkt, vänner och bekanta – och om sanningen ska fram en å annan obekant med i... tja... det måste nog vara typ snart 15 år vid det här laget.
Som sagt, tusan vad tiden går...
Minns mycket väl att jag från start var väldigt tveksam till det där med att blogga.
Sjukt tveksam.
Tänkte att detta med bloggandet var på utdöende, en fluga som jag hakade på försent att jag skulle framstå som en dinosaurie på rövarstråk och att folk skulle fnissa åt mina tappra försök till att vara underhållande.
Några trogna läsare i all ära men det var först då jag började avhandla Odd Molly som bloggen tog riktig fart.
Dra mig baklänges vilken fart det blev och vilken klädera man klev in i.
Det var dagen, morgondagens, gårdagens, kvällens och kommande kombinationer som avhandlades.
Under en period var det en massproduktion av inläggen, de radades upp på rad och flera inlägg per dag var inte ovanligt.
All vaken tid ägnades åt att följa andra bloggare, springa i butiker och prova nya kollektioner.
Så här i efterhand kan man nästan tycka att beteendet var lätt stört - men kul!
Det inlägg som fortfarande leder listan (enligt min högst ovetenskapliga sammanställning) på flest antal besökare måste nog vara det jag skrev i affekt i min stora besvikelse över att inte blivit medbjuden på den första riktiga ’Odd Molly Riksträffen’
I snart sex år har jag kört min blogg.
Helt jädra coolt hur länge jag hållit på.
Letade efter ett gammalt inlägg då jag insåg att det i början av nästa år är just sex år sedan som det hela drog igång.
Eller nåja, innan dess har jag som bekant skickat ut mitt Fredagsmail – alltså föregångaren till Fredagsmailsbloggen till en ganska gedigen skara människor. Själva Fredagsmailet har jag terrorisrat släkt, vänner och bekanta – och om sanningen ska fram en å annan obekant med i... tja... det måste nog vara typ snart 15 år vid det här laget.
Som sagt, tusan vad tiden går...
Minns mycket väl att jag från start var väldigt tveksam till det där med att blogga.
Sjukt tveksam.
Tänkte att detta med bloggandet var på utdöende, en fluga som jag hakade på försent att jag skulle framstå som en dinosaurie på rövarstråk och att folk skulle fnissa åt mina tappra försök till att vara underhållande.
Några trogna läsare i all ära men det var först då jag började avhandla Odd Molly som bloggen tog riktig fart.
Dra mig baklänges vilken fart det blev och vilken klädera man klev in i.
Det var dagen, morgondagens, gårdagens, kvällens och kommande kombinationer som avhandlades.
Under en period var det en massproduktion av inläggen, de radades upp på rad och flera inlägg per dag var inte ovanligt.
All vaken tid ägnades åt att följa andra bloggare, springa i butiker och prova nya kollektioner.
Så här i efterhand kan man nästan tycka att beteendet var lätt stört - men kul!
Det inlägg som fortfarande leder listan (enligt min högst ovetenskapliga sammanställning) på flest antal besökare måste nog vara det jag skrev i affekt i min stora besvikelse över att inte blivit medbjuden på den första riktiga ’Odd Molly Riksträffen’
Bara att inse fakta, de tunga OM-bloggarna hade talat å jag var i detta nu bara en liten lort i dessa sammanhang.Vilken sorg, vilken bedrövelse, vilken dissning - det var som äppelpaj utan vaniljsås.
Inlägget kan ni läsa här.
Det tog ett tag.
Sen blev jag erkänd.
Eller möjligen ökänd över ironi, märkliga undermeningar och drift med folk å bloggare.
Det tog närmare bestämt flera år innan jag själv tyckte att jag hittade rätt ton.
Ett tag tog jag mig ton mest hela tiden - sen blev jag tonsäker men den senaste tiden har mitt skrivande mest tonats ut.
Gör härmed ett försök att ta mig i nackskinnet.Inlägget kan ni läsa här.
Det tog ett tag.
Sen blev jag erkänd.
Eller möjligen ökänd över ironi, märkliga undermeningar och drift med folk å bloggare.
Det tog närmare bestämt flera år innan jag själv tyckte att jag hittade rätt ton.
Ett tag tog jag mig ton mest hela tiden - sen blev jag tonsäker men den senaste tiden har mitt skrivande mest tonats ut.
Nypa till rejält.
Inser att jag helt enkelt inte behöver producera allt perfekt, att lite sådär lagom trivsamt också kan duga.
Får se hur länge den filosofin håller.
/Carina
Bilder från senare träffar med coola Mollyvänner
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar